detta ärs början icke ens kunnat ana. Säådave äro
möjligheterna, mine herrar, och det är på dessa even-
tuäliteter vi mäste hålla oss beredila.
Det är mer än beklagligt att hafva sett huruledes
vär östra graone, hvilken under en så lång följd af
är på diplomatisk väg skördat ständiga framgångar,
tvärt af ändrar system och på våldets bara söker
vinna hvad den i annat fall, fastän småningom och
mindre hastigt, sannolikt skolat ernå på den frediiga
sträten.
Det är lätt att vädja till passioaerna. Religions-
fanatismen har mer än en gång tjenat till täc. man-
tel för den gränslösa äregirigheten. Att 4 tuldoika
blir en omöjlighet, och slutet af den baträdda banan,
huru stor och mäktig man än mä vara, blir en af
dessa fasansvärda händelser; hvilka Försynea Jåer ti-
ma då och då oss till varaiog.
Detia land följde först exemplet af Österrike, som
geuaom en mission till Konstantinopel vann hvad det
troligen rättmätigt tillkom. . Ryssland ansåg sig ge
nom en dylik beskickning kuona ernå sitt syfte, hvi
ket sträckte sig till icke något mindre än supremati
öfver en del af Europa. Den misslyckades, och ovil-
jan hos detta kabinett mot alla som ej dela dess ösig-
ter, torde förr eller tednare gifva sig luft. Och hvem
ansvarar oss väl för, att ej de andra stora makterna
också känna en viss ovilja emot de mindre, hvilka
ej blindt sluta sig till och öppet omfatta d-ras po-
litik?
Vi måste säledes, om vi vilja handla försigtigt,
tänka oss äfven det värsta, eller att vi slutligen kunna
blifva lemnade :åt oss sjelfva. Låtom oss skåda till-
baka på 1808 och 1809 ärens händelser. Då byggde
vi vära förbhoppniogar på engelska flottan i Östersjön,
och beskaffebheten af den, hjelp och det skydd den
lemnade oss känna vi alla. Vi böra ej heller helt
och hället skilja oss ifrån den förutsättningen, at
sådana politiska händelser kunna inträffa, som göra
en delning af de stora allierade makternas krafter
alldeles oundviklig; — detta är ju åtminstone tänk-
bart? I ett af de nu förbundna länderna finnes dess-
utom ej det konstitutionella samhölisskick, som utgör
det enda säkra stödet för den opinion, hvilken st
starkt uttalat sig mot Rysslands politik Allt beror
der på en enda menniskas lif. Om denna personlig-
het faller ifrån, kan ingen dödlig förutse följderna.
Det är i allmänhet ganska obehagligt att yttra sig
om politiska ämnen, då man icke eger rättighet att
offeutliggöra hvad man af deras mysterier möjligen
kunnat iobemta. För min del har jag nu icke yppat
något - faktum, som ej är allom förut kändt. Men
alla ofvannämnda iakttagelser sammanlagde verka hos
mig den öfvertygelse, att det är klokt, nyttigt och
rätt att bevilja den kreditivsumma, som regeringen
uti förevarande proposition äskat. Vi veta visserli-
gen, att om landet räkar i krig, så att stora kredi-
rivet behöfver lyftas, mäste Rikets Ständer genast
sammankallas; men nian måste ock sätta regeringen
i stånd att derförinnvan i tid hålla landets beväpsade
styrka i beredskap, och dertill fordras penningar. Så
alldeles högt uppskattar jag icke buudstörvandters.
bistånd. Likasom i det enskilda lifvet är vännernas
antal stort, när ej vänskapen anlitas. Den bäsia och
tillförlitligaste bundsförvandten äro egna krafter och
förmåga att i farans stund kunna värna sig sjelf.
Jag kommer att votera för det nu äskade krediti-
vets beviljande.
Berr Wern: De skäl, som här blifvit anförda emot
bifall till den kongl. propositionen, angå dels kredi-
tivets belopp, dels att man valt formen af kreditiv
och icke af anslag och dels bristande förtroende till
konungens rådgifvare. Jag har icke hört nägra av-
dra skäl framställas och jag anhåller att i anledning
af dessa få yttra några ord.
Hvad ou först beloppet sangår, så torde det icke
befinnas öfverdrifvet, omiman besinnar att det belopp,
som Rikets Ständer svid riksdagens början på grund
af Kongl. Maj:ts derom gjorda begäran anslog för
neutralitetens npprätthållande, uppgick tiil två och en
half millioner eller samma summa som nu blifvit be-
gärd. Deraf återstär visserligen ännu en del, men
till nästa lagtima riksdag förflyta två år, och om
neutraliteten under tiden skall upprätthållas samt kost-
naderna derför blifva lika stora som innevarande år,
skall man finna att summan icke är öfverdrifven.
Beträffande dernäst anmärkningen, att Ko gl: Maj:t
icke bort begära ett kreditiv, utan ett bestäm t an-
slag, så att ständerna fätt veta hvartill medlen skola
användas, så kan jag icke dela den äsigt, att Kongl.
Maj:t nu kunnat beräkna hvad som verkligen erfor-
dras. Kongl. Maj:t har begärt och erhållit medel till
hvad som behöfts under vanliga förhållanden. Detta
kreditiv måste således afse nägonting annat, nemli-
gen de eventualiteter, som kunna blifva en följd af
kriget i värt grannskap och hvilka ingen kan på för-
hand beräkna, emedan de måste bero på den ställ-
ning till fremmande makter, i hvilken Sverge kan
komma. Vid sådant förhållande är det omöjligt för
Kongl. Maj:t att närmare bestämma hvartill medlen
skola användas, i händelse han, utan att nödgas sam-
mankalla Rikets Ständer, för nästa lagtima riksdag
skulle, i följd af inträffande eventualiteter, komma i
behof af penningar för Jandets försvar.
Vidkommande åter den anmärkning, att kreditivet
ieke bör beviljas, emedan konungens rådgifvare icke
ega nationens förtroende, så tror jag att den sak vi
nu diskutera i och för sig är af den vigt att förtro-
endet må vara stort eller litet, ja, äfven om absolut
misstroende vore rådande, denna omständighet icke
bör föranleda Rikets Ständer att vägra den begärda
summan och lemna regeringen: utan medel. Huru
det än förhäller sig med detta förtroende, bör re-
geringen under dessa kritiska tider försättas i till-
fälle att ordna värt försvar sä, att vi kunna med
lagn emotse kommande dagar. Hindrad af andra
göromål, hade jag icke tillfälle att vara närvarande
då dechargefrågan här behandlades. Mina tankar
om de tendenser, som alltjemt äro rådande bland
konungens rådgifvare, och det konstitutionella förbål-
landet till dem, äro emellertid fullständigt förvarade
i mina anföranden vid sista riksdag, så att jag, trygg
att i detta -afseen:e icke blifva missförstädd, kan hän-
visa till dem utan att behöfva derom vidare yttra
mig, särdeles som denna sak nu icke är föremäl för
öfverläggning. Men jag mäste förneka att ifrägava
rande kreditivs beviljande under nuvarande förhäl
Iånden innebär något förtroendevotum till ministeren.
Detta kreditiv är en sak för sig och det är för rikets
väl absolut nödvändigt, att Z. M. genom dess bevil-
jande må sättas i tillfälle att bevåra fäderneslandet
medan Rikets Ständer äro ätskiljda, Hvad ministe-
ren angär fär jag dock förklara, att lika litet som
jag anser att borgareständets majoritet, på sätt en
talare utt yckt sig, har någon rättighet att dekretera
ministrarnes afskedande, lika mycket finner jag det
under närvarande brydsamma tider vära angeläge:,
att regeringen vore i besittning af folkets fulla för-
troende och föreningsbandet dem emellan sä starkt
som möjligt. I detta fall anser jag rådgifvarnes bi-
behållande eller afskedande bero mindre på hvad
stånden beslutat, ehuru mycket inSytande jag vill
tillerkänna dem, än hvad man har skäl antaga at
större delen af nationen önskar, och vida beklag-
ligare, än att två stånd voterat de nuvarande räd-
ifvarne sitt misstroende, är det att dessa motsatt
och motsätta sig de ätgärder, som äro öfverensstäm
mande med folkets allmänt uttryckta åsigter. Då
jag således anser detta anslag vara af sädan vigt för
landet, att ett bristande förtroende till regeringen
icke bör föranleda till ett afslag ä den kongl. pro-
positionen, fär jag å andra sidan förklara, att ett
beviljande af kreditivet icke innefattar något förtro-
enade till konungens rädgifvare.
Öfriga ledamöterna i hemliga utskottet hafva re-
dan gifvit tillkänna, att de icke ega rättighet att
a hvad som der blifvit dem meddeladt. Jag kan
således icke heller göra det, men jag anser mig dock
oförhindrad att yttra mig om Sverges ställning med
afseende ä de politiska förhtllandena, för såvidt jag icke
inhemtat kunskap om dem i hemliga utskottet, utan
af allmänna tidningarne, och hvilka således äro offent-
ligen kända. Jag tror att den fingervisning viidetta
fall af In affnusäslina undarretttalgarna arhålla Lä. Am