detta ärs början icke ens kunnat ana. Säådave äro möjligheterna, mine herrar, och det är på dessa eventuäliteter vi mäste hålla oss beredila. Det är mer än beklagligt att hafva sett huruledes vär östra graone, hvilken under en så lång följd af är på diplomatisk väg skördat ständiga framgångar, tvärt af ändrar system och på våldets bara söker vinna hvad den i annat fall, fastän småningom och mindre hastigt, sannolikt skolat ernå på den frediiga sträten. Det är lätt att vädja till passioaerna. Religionsfanatismen har mer än en gång tjenat till täc. mantel för den gränslösa äregirigheten. Att 4 tuldoika blir en omöjlighet, och slutet af den baträdda banan, huru stor och mäktig man än mä vara, blir en af dessa fasansvärda händelser; hvilka Försynea Jåer tima då och då oss till varaiog. Detia land följde först exemplet af Österrike, som geuaom en mission till Konstantinopel vann hvad det troligen rättmätigt tillkom. . Ryssland ansåg sig ge nom en dylik beskickning kuona ernå sitt syfte, hvi ket sträckte sig till icke något mindre än supremati öfver en del af Europa. Den misslyckades, och oviljan hos detta kabinett mot alla som ej dela dess ösigter, torde förr eller tednare gifva sig luft. Och hvem ansvarar oss väl för, att ej de andra stora makterna också känna en viss ovilja emot de mindre, hvilka ej blindt sluta sig till och öppet omfatta d-ras politik? Vi måste säledes, om vi vilja handla försigtigt, tänka oss äfven det värsta, eller att vi slutligen kunna blifva lemnade :åt oss sjelfva. Låtom oss skåda tillbaka på 1808 och 1809 ärens händelser. Då byggde vi vära förbhoppniogar på engelska flottan i Östersjön, och beskaffebheten af den, hjelp och det skydd den lemnade oss känna vi alla. Vi böra ej heller helt och hället skilja oss ifrån den förutsättningen, at sådana politiska händelser kunna inträffa, som göra en delning af de stora allierade makternas krafter alldeles oundviklig; — detta är ju åtminstone tänkbart? I ett af de nu förbundna länderna finnes dessutom ej det konstitutionella samhölisskick, som utgör det enda säkra stödet för den opinion, hvilken st starkt uttalat sig mot Rysslands politik Allt beror der på en enda menniskas lif. Om denna personlighet faller ifrån, kan ingen dödlig förutse följderna. Det är i allmänhet ganska obehagligt att yttra sig om politiska ämnen, då man icke eger rättighet att offeutliggöra hvad man af deras mysterier möjligen kunnat iobemta. För min del har jag nu icke yppat något faktum, som ej är allom förut kändt. Men alla ofvannämnda iakttagelser sammanlagde verka hos mig den öfvertygelse, att det är klokt, nyttigt och rätt att bevilja den kreditivsumma, som regeringen uti förevarande proposition äskat. Vi veta visserligen, att om landet räkar i krig, så att stora kredirivet behöfver lyftas, mäste Rikets Ständer genast sammankallas; men nian måste ock sätta regeringen i stånd att derförinnvan i tid hålla landets beväpsade styrka i beredskap, och dertill fordras penningar. Så alldeles högt uppskattar jag icke buudstörvandters. bistånd. Likasom i det enskilda lifvet är vännernas antal stort, när ej vänskapen anlitas. Den bäsia och tillförlitligaste bundsförvandten äro egna krafter och förmåga att i farans stund kunna värna sig sjelf. Jag kommer att votera för det nu äskade kreditivets beviljande. Berr Wern: De skäl, som här blifvit anförda emot bifall till den kongl. propositionen, angå dels kreditivets belopp, dels att man valt formen af kreditiv och icke af anslag och dels bristande förtroende till konungens rådgifvare. Jag har icke hört nägra avdra skäl framställas och jag anhåller att i anledning af dessa få yttra några ord. Hvad ou först beloppet sangår, så torde det icke befinnas öfverdrifvet, omiman besinnar att det belopp, som Rikets Ständer svid riksdagens början på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda begäran anslog för neutralitetens npprätthållande, uppgick tiil två och en half millioner eller samma summa som nu blifvit begärd. Deraf återstär visserligen ännu en del, men till nästa lagtima riksdag förflyta två år, och om neutraliteten under tiden skall upprätthållas samt kostnaderna derför blifva lika stora som innevarande år, skall man finna att summan icke är öfverdrifven. Beträffande dernäst anmärkningen, att Ko gl: Maj:t icke bort begära ett kreditiv, utan ett bestäm t anslag, så att ständerna fätt veta hvartill medlen skola användas, så kan jag icke dela den äsigt, att Kongl. Maj:t nu kunnat beräkna hvad som verkligen erfordras. Kongl. Maj:t har begärt och erhållit medel till hvad som behöfts under vanliga förhållanden. Detta kreditiv måste således afse nägonting annat, nemligen de eventualiteter, som kunna blifva en följd af kriget i värt grannskap och hvilka ingen kan på förhand beräkna, emedan de måste bero på den ställning till fremmande makter, i hvilken Sverge kan komma. Vid sådant förhållande är det omöjligt för Kongl. Maj:t att närmare bestämma hvartill medlen skola användas, i händelse han, utan att nödgas sammankalla Rikets Ständer, för nästa lagtima riksdag skulle, i följd af inträffande eventualiteter, komma i behof af penningar för Jandets försvar. Vidkommande åter den anmärkning, att kreditivet ieke bör beviljas, emedan konungens rådgifvare icke ega nationens förtroende, så tror jag att den sak vi nu diskutera i och för sig är af den vigt att förtroendet må vara stort eller litet, ja, äfven om absolut misstroende vore rådande, denna omständighet icke bör föranleda Rikets Ständer att vägra den begärda summan och lemna regeringen: utan medel. Huru det än förhäller sig med detta förtroende, bör regeringen under dessa kritiska tider försättas i tillfälle att ordna värt försvar sä, att vi kunna med lagn emotse kommande dagar. Hindrad af andra göromål, hade jag icke tillfälle att vara närvarande då dechargefrågan här behandlades. Mina tankar om de tendenser, som alltjemt äro rådande bland konungens rådgifvare, och det konstitutionella förbållandet till dem, äro emellertid fullständigt förvarade i mina anföranden vid sista riksdag, så att jag, trygg att i detta -afseen:e icke blifva missförstädd, kan hänvisa till dem utan att behöfva derom vidare yttra mig, särdeles som denna sak nu icke är föremäl för öfverläggning. Men jag mäste förneka att ifrägava rande kreditivs beviljande under nuvarande förhäl Iånden innebär något förtroendevotum till ministeren. Detta kreditiv är en sak för sig och det är för rikets väl absolut nödvändigt, att Z. M. genom dess beviljande må sättas i tillfälle att bevåra fäderneslandet medan Rikets Ständer äro ätskiljda, Hvad ministeren angär fär jag dock förklara, att lika litet som jag anser att borgareständets majoritet, på sätt en talare utt yckt sig, har någon rättighet att dekretera ministrarnes afskedande, lika mycket finner jag det under närvarande brydsamma tider vära angeläge:, att regeringen vore i besittning af folkets fulla förtroende och föreningsbandet dem emellan sä starkt som möjligt. I detta fall anser jag rådgifvarnes bibehållande eller afskedande bero mindre på hvad stånden beslutat, ehuru mycket inSytande jag vill tillerkänna dem, än hvad man har skäl antaga at större delen af nationen önskar, och vida beklagligare, än att två stånd voterat de nuvarande rädifvarne sitt misstroende, är det att dessa motsatt och motsätta sig de ätgärder, som äro öfverensstäm mande med folkets allmänt uttryckta åsigter. Då jag således anser detta anslag vara af sädan vigt för landet, att ett bristande förtroende till regeringen icke bör föranleda till ett afslag ä den kongl. propositionen, fär jag å andra sidan förklara, att ett beviljande af kreditivet icke innefattar något förtroenade till konungens rädgifvare. Öfriga ledamöterna i hemliga utskottet hafva redan gifvit tillkänna, att de icke ega rättighet att a hvad som der blifvit dem meddeladt. Jag kan således icke heller göra det, men jag anser mig dock oförhindrad att yttra mig om Sverges ställning med afseende ä de politiska förhtllandena, för såvidt jag icke inhemtat kunskap om dem i hemliga utskottet, utan af allmänna tidningarne, och hvilka således äro offentligen kända. Jag tror att den fingervisning viidetta fall af In affnusäslina undarretttalgarna arhålla Lä. Am