icke Englands och ännu långt mindre Belgiens, Frankrikes och Tysklands jernindustri hafva gjort de gigantiska framsteg som den i den sednare tiden gjort både i produktionens tillvext och produktionsprisets nedsättning. Ännu mera nödvändiga äro då jernvägar i Sverge och det i dubbelt hänseende; icke blott för de i allmänhet stora väglängder, hvarpå stångjernet måste framforslas till slutliga utskeppningsorterna, utan ock för de ej sällan än större afstånd på hvilka här malmen måste föras till masugnarne och tackjernet till stångjernsverken, de der, så de förra som de sednare, högst sällan kunna i Sverge anläggas invid sjelfva jerngrufvorna dit utrikes stenkolen föras, utan hvilkas anläggning tvertom här måste rättas efter tillgången på brännmaterialet och spridas vidt omkring ända tilll aflägsna landskap och kusttrakter, der befintliga, ännu ostörda skogar erbjuda en sådan tillgång. Jernvägarnes stora nytta för jernhandteringen har ock redan blifvit af erfarenheten jem) väl i fäderneslandet ådagalagd, genom de flera jernvägsföretag, som, ehuru i liten skala, blifvit under sista åren i Wermland utförda ; och de jemförelsevis obetydliga uppoffringar ifrån det allmännas sida, gom blifvit gjorda för åstadkommande af de vermländska jernvägarne, hafva visserligen äfven i statens eget intresse icke kunnat ändamålsenligare användas. Ännu lång tid skola ock för bergslagerna behöfliga jernvägsanläggningar säkerligen utan statens mellankomst och biträde icke kunna hör i Sverge tillvägabringas, och det är derför utaf allrastörsta vigt att, vid fråga om införandet af ett helt system utaf jernvägar med bidrag ifrån det allmänna i stor skala, detta system redan ifrån begynnelsen får en sådan riktning, att det kan komma j rikets bergshandtering i väsentlig mån till godo. Detta både för bergsbruksnäringarnes och det allmännas intresse lika önskliga resultat skulle likväl, fara värdt, i hög grad förfelas, om man vid systemets införande etablerade den grundsatsen, att staten endast bör uppmuntra och hufvudsakligen lemna bidrag till anläggande af stambanor, men deremot föga afse utförandet af de mindre, såkallade bibanorna, utan öfverlemna dessa åt den enskilda omtankan och förmågan och blott i ringa mån dem understödja. Håller man sig icke blott vid en abstrakt distinktion emellan tvenne allmänna begrepp, stambanor och bibanor, utan betraktar förhållandena bär i Sverge in concreto, så lärer man ock snart finna huru litet fruktbar denna distinktion i sjelfva verket är, och att det är de mindre, orätt såkallade bibanorna, som bär egentligen kunna lända näringarne till större nytta och befordra dessas lif och utveckling. I afseende på bergslagerna och jernbandteringen är detta evident genast vid första ögonkastet; det är sannerligen icke de stora så kallade stambanorna, som i väsentlig mån kunna lätta åtkomsten och minska transportkostnaden för malm, tackjern och stångjern, samt sätta bergslagerna i tillfälle att för j lägre pris erhålla sina förnödenheter. Denna sanning gäller äfven i hela sin vidd om sågverksindustrien och trädvarurörelsen. Lokala jernvägar eller bibanor, om man vill bibehålla det uttrycket, äro fullt tillfyllestgörande för att Smålands och Dalarnes stora, herrliga skogar må blifva tillgängliga och vinstgifvande för egarne och det allmänna; dertill fordras icke anläggningen af några hela riket genomskärande stambanor med ojemförligt större kostnader. Äntligen eger ock enahanda förhållande rum med de Sverges sädesprovinser, som i första rummet behöfva förbättrade transportvägar, såsom Skåne och en del utaf Westergötland. Det är visserligen af stort intresse, att dessa kortare jernbanor, anlagda för svenska hufvudnäringarnes befordran, sättas, så vidt möjligt, i samband och förenas, när tillgångarne det medgifva, till ett helt jernvägsnät, hvilket för personaltrafiken är af synnerlig vigt, och härigenom eller medelst sammanbindandet af flera mindre jernbanor, är det ock sådana större jernvägar naturligtvis uppstå, som kunna kallas stambanor. På det sättet har man ock gått till väga i andra länder, hvarifrån en lång erfarenhet kan gifva ledning för jernvägsanläggningar i Sverge. Jernbanorna emellan Manchester och Liverpool samt S:t Etienne och Lyon, och flera dylika, beräknade hufvudsakligen på varutransport, voro i England och Frankrike längesedan färdiga och renderande innan man der begynte tänka på sammanbindande af alla jernbanorna med en centralort genom såkallade stambanor. Gifver icke också sakens natur : ögonskenligen vid handen, att en större produktion och lifligare omsättning, hufvudsak. ligen befordrad utaf många lokalbanor, är det första som skall skapas, och att det är den. ökade varutrafiken eller en stor mängd af affärer, som egentligen ger lif åt personaltrafiken och ökar antalet af resande i och för affärsföretag? De tilltänkta stora stambanorna i Sverge kunna egentligen och företrädesvis gagna endas: personaltrafiken, men utom de tider på året då -n mängd familjer begifva sig till brunnar och bad eller annars resa för sitt nöje, lärer denna trafik icke kunna blifva särdeles betydlig, så l. vidt den ej föregås af utvecklingen utaf en lifligare varurörelse, hvilken åter, såsom flera gånger blifvit yttradt, endast genom de förl: näringarnes behof anlagde lokalbanorna och en utaf dessa framkallad större produktion och ökad omsättning, kan vinna egentlig utveckling. Att, vid införändet af ett jernvägssystem i Sverge, göra stambanorna till hufvudsak och sätta dem i första rummet, men deremot behandla lokalbanorna för näringarne som en underordnad bisak, är derföre attbegynna i orätt ända. Större och mindre provinsoch lokalbanor, beräknade för närin-: garnes behof och varutransport i första rummet, men så anlagda ifrån början att de efterhand kunna förlängas och sammanbindas till ett helt, synas tvertom vara den grundsatsen som bör följas; och hvad svenska jernför 55 ä 60 sk., så visar sig äfven ifrån en annan synpunkt, eller i fall utaf oförutsedda orsaker en mindre gynnande jernkonjunktur äter skulle uppstå, den trängande angeläg n att under tidea 5 5 rg Ce tndbha amnknsla LA RN