liden natt kan jag nog förstå. Arbetetimor-
gon skall kännas långt tyngre för dig än för
mIig.
Han hörde stormen dåna och hvina utan-
för, och det föreföll honom som hans förra
förbittrade sinnesstämning åter sökte bemäk-
tiga sig honom. Hon hade förjagat den; hon
skulle hålla den på afstånd; han litade på
att hon skulle försvara honom mot sig sjelf.
Hon känner ej igen mig, Stefan. Hon
stirrar bara vildt rakt framför sig och mum-
lar något som ora hon talade i sömnen. Jag
har tilltalat henne många gånger, men hon
märker det icke och det är också det bästa.
När hon kommer till sans igen, har jag gjort
hvad jag kunnat, utan att hon vet det min-
sta derom.
Hur länge, Rachael, tror du att det kan
dröja ?
Doktorn säger att hon kanske återfår san-
sen i morgon.,
ter föllo hans ögon på flaskan, och en
rysning gick öfver honom, så att hela hans
kropp skakades. Hon trodde att han frös,
emedan han blifvit våt. Nej, sade han, det
var icke derför. Han hade blifvit förskräckt.
Jo, då jag kom in. Medan jag dref om-
kring. Medan jag tänkte. Medan jag — —
Den kom öfver honom igen och han reste sig
upp och höll sig fast vid kaminlisten, medan
hån nedströk sitt kalla, fuktiga hår med en
hand, hvilken darrade som hade den varit sla-
gen med lambhet.
Stefan I
Hon närmade sig honom, men han ut-
sträckte armen för att hejda henne.
Nej, nej, stanna der du är. Låt mig se
dig sitta vid sängen. Låt mig se dig så god
ochså förlåtande. Låt mig se dig så, som
jag såg dig när jag kom in. Jag kan aldrig
se dig bättre än gå. Aldrig, aldrig.