i skepnad af en förnäm resande, som eröfrade alla förlofvade flickor i staden och, sedan han väl vunnit dem, bragte dem om lifvet. Stycket förflyttar oss till den lilla staden just på det år då den hemske resenären väntas tillbaka, hvarföre ingen af stadens flickor under det året borde förlofva sig, för att ej falla i den döde gästens snaror. Aret förlöper dock icke utan åtskilliga små kärleksaffärer, på hvilka den vidskepliga folktron icke blir utan inflytande, synnerligast då till sist en resande inträffar i staden och hans utseende på ett hår slår in med det af traditionen bevarade signalementet på den döde gästen. Denne förmodade gengångare gifver nu anledning till mycken förskräckelse och förf. har här icke heller lemnat det komiska stoffet obegagnadt. Vid framställningen på cenen vore dock att önska, det vederbörande skådespelare sökte gifva något naturligare uttryck åt denna förskräckelse än som skedde genom det skrik och stoj man vid gårdagens representation skådade hos fabrikör Bauers pigor och de apaktiga krumbugter som hos samme herres dräng skulle föreställa bugningar, rysningar o. s. v. Hvarje scen, och tvifvelsutan äfven Humlegårdsteatern, skulle vinna på sådana osmakligheters bannlysande.