i skepnad af en förnäm resande, som eröf-
rade alla förlofvade flickor i staden och, se-
dan han väl vunnit dem, bragte dem om lif-
vet. Stycket förflyttar oss till den lilla sta-
den just på det år då den hemske resenären
väntas tillbaka, hvarföre ingen af stadens
flickor under det året borde förlofva sig, för
att ej falla i den döde gästens snaror. Aret
förlöper dock icke utan åtskilliga små kär-
leksaffärer, på hvilka den vidskepliga folktron
icke blir utan inflytande, synnerligast då till
sist en resande inträffar i staden och hans ut-
seende på ett hår slår in med det af tradi-
tionen bevarade signalementet på den döde
gästen. Denne förmodade gengångare gifver
nu anledning till mycken förskräckelse och
förf. har här icke heller lemnat det komiska
stoffet obegagnadt. Vid framställningen på
cenen vore dock att önska, det vederbörande
skådespelare sökte gifva något naturligare ut-
tryck åt denna förskräckelse än som skedde
genom det skrik och stoj man vid gårdagens
representation skådade hos fabrikör Bauers
pigor och de apaktiga krumbugter som hos
samme herres dräng skulle föreställa bugnin-
gar, rysningar o. s. v. Hvarje scen, och
tvifvelsutan äfven Humlegårdsteatern, skulle
vinna på sådana osmakligheters bannlysande.