friat till henne och gift dig med henne medan jag var hennes väninna — Med ett djupt klagande ljud lade han sin fårade panna i sin hand. pOch dernäst emedan jag känner ditt bjerta öch är viss på att det är allt för ädelt att låta henne dö eller blott lida af brist på hjelp. Du vet hvem det var som sade: Den ibland eder som ör fri från synd kaste första stenen på henne! Det ha så många gjort. Du är icke den man, Stefan, som kastar den sista stenen nu då hon sjunkit så djupt. O, Rachael, Rachael. Du har lidit grufligt och himlen vedergälle dig det! sade hon med medlidsam röst. Af hela mitt hjerta är jag din fattiga väninna. De sår hon omnämnt tycktes befinna sig på den olyckligas hals, och nu förband hon dem, men städse utan att låta henne synas. Hon doppade en linnelapp i ett vattenfat, deri hon ur en flaska hällt något flytande och lade det med lätt hand på såret. Det trefotade bordet hade blifvit flyttadt tätt intill sängen och derpå stodo två flaskor, af hvilka den omnämnda var den ena. Det var icke så långt borta att icke Stefan, i det han följde hennes händer med sina ögon, kunde läsa hvad som med stora bokstäfver stod tryckt derpå. Han blef likblck, och en plötslig rysning tycktes komma öfver honom. Jag blir qvar här,, sade Rachael, i det hon satte sig ned på sin plats igen, till klockan tre, och derpå kan hon ligga ostörd tills i morgon. Men du måste hvila upp dig till ditt arbete i Morgon, kära Rachael. Jag sof godt i natt och kan vaka många nätter å rad om så behöfs. Det är du som behöfver hvila. Du: är så blek och så trött. Försök att sofva der på stolen, medan jag vakar. Du fick ej en blund i dina ögon för