friat till henne och gift dig med henne me-
dan jag var hennes väninna —
Med ett djupt klagande ljud lade han sin
fårade panna i sin hand.
pOch dernäst emedan jag känner ditt bjerta
öch är viss på att det är allt för ädelt att
låta henne dö eller blott lida af brist på hjelp.
Du vet hvem det var som sade: Den ibland
eder som ör fri från synd kaste första stenen
på henne! Det ha så många gjort. Du är
icke den man, Stefan, som kastar den sista
stenen nu då hon sjunkit så djupt.
O, Rachael, Rachael.
Du har lidit grufligt och himlen vedergälle
dig det! sade hon med medlidsam röst. Af
hela mitt hjerta är jag din fattiga väninna.
De sår hon omnämnt tycktes befinna sig
på den olyckligas hals, och nu förband hon
dem, men städse utan att låta henne synas.
Hon doppade en linnelapp i ett vattenfat, deri
hon ur en flaska hällt något flytande och lade
det med lätt hand på såret. Det trefotade bordet
hade blifvit flyttadt tätt intill sängen och derpå
stodo två flaskor, af hvilka den omnämnda
var den ena.
Det var icke så långt borta att icke Stefan,
i det han följde hennes händer med sina ögon,
kunde läsa hvad som med stora bokstäfver
stod tryckt derpå. Han blef likblck, och en
plötslig rysning tycktes komma öfver honom.
Jag blir qvar här,, sade Rachael, i det hon
satte sig ned på sin plats igen, till klockan
tre, och derpå kan hon ligga ostörd tills i
morgon.
Men du måste hvila upp dig till ditt ar-
bete i Morgon, kära Rachael.
Jag sof godt i natt och kan vaka många
nätter å rad om så behöfs. Det är du som
behöfver hvila. Du: är så blek och så trött.
Försök att sofva der på stolen, medan jag
vakar. Du fick ej en blund i dina ögon för-