Han fick ett häftigt anfall af skakningen
och sjönk derpå ned på sin stol. Efter en
liten stunds förlopp återfick han fattningen
och kunde, i det han stödde armbågen mot
det ena knäet och hufvudet mot handen, se
på Rachael. Sedd vid den dunkla belysnin-
gen med hans tårfyllda öga, var det som om
hon hade en strålande gloria omkring sitt
hufvud. Han kunde hafva trott att hon verk-
ligen hade det, och han trodde det, då stor-
men utanför skakade fönstret, smällde i por-
ten åt gatan och for tjutande och klagande
omkring i huset,
När hon blifvit bättre är det att hoppas att
hon återigen lemnar dig i fred, Stefan, och
icke mer plågar dig. I alla fall skola vi hop-
pas det nu. Men nu skall jag vara tyst, så
att du kan få sofva.
Han tillslöt ögonen, mera för att göra henne
till viljes än för att hvila sitt trötta hufvud;
men medan han lyssnade till stormen, upp-
hörde han småningom att höra den eller också
förvandlade den sig till ljudet af hans vil
eller också till de röster han hört under da-
gen (bangs egen deri inberäknad), som sade
hvad som verkligen blifvit sagdt. Men till och
med detta halfva medvetande förlorade han
till slut, och han drömde en lång, orolig
dröm.
Han tyckte att han och en annan, till hvil-
ken hans håg länge stått — men det var icke
Rachael, och detta förundrade honom midt
under hans inbillade lycksalighet — stodo i
kyrkan för att vigas. Medan ceremonien på-
gick, och medan han bland de närvarande
igenkände några som han visste finnas qvar
i lifvet, och många som han visste vara dö-
da, uppstod ett mörker, som efterträddes af
skenet från ett förfärligt ljus, som utgick från
en linie i taflan med de tio budorden vid al-
taret och upplyste byggnaden med orden. Och