aGod natt, vännen min; god natt.
Hon gick med sin nätta figur och sin är.
bara qvinliga gång utför den mörka gatan,
och han stod och såg efter henne tills hon
vek utaf in i ett af de små husen. Det var
måhända ej en fläktning af hennes grofva
schal som ej hade intresse i denna mans
ögon, ej en ton af hennes röst som ej åter-
ljudat i det innersta af hans hjerta.
När hon försvunnit ur hans åsyn, fortsatte
han sin hemväg, blickande upp allt emellanåt
till himlen, der skyarne seglade fram med
en vild fart. Men de voro nu brustna, och
regnet hade upphört, och månen sken, blic-
kande ned genom de höga skorstenarne i Co-
ketown, på de djupa härdarne derinunder och
kastande på väggarne titaniska skuggor af de
hvilande ångmaschinerna. Mannen tycktes
hafva uppklarnat med aftonen, alltsom han
framgick.
Hans bostad, i en annan dylik liten gata
som den första, utom att den var ännu trån-
are, låg ofvanpå en liten handelsbod. Huru
jet kom sig, att folk fann det löna mödan
att sälja eller köpa de små eländiga leksa-
ker, somi dess fönster voro uppställda bland
tidningar för godt köp och fläsk (det var en
skinka som skulle bortlottas följande afton),
hör ej hit. Han tog sin ljusbit från en hylla,
tände den vid en annan som stod på disken,
utan att störa bodens egarinna som redan
Bof i sitt lilla rum, och gick uppför trapporna
till sin kammare.
Det var ett rum som under olika innehaf-
vare ej var obekant med den svarta stegen,
men för närvarande så nätt som ett sådant
rum kan bli. Några böcker och skrifmate-
rialier stodo på en gammal byrå i ett hörn;
hohaget var anständigt och tillräckligt, och
ehuru Juften var mindre god, var rummet
rent och snyggt.