gjordes till ovilkorlig regel; om till och med ett i
förhållande till riksbankens sedlars nägot högre mi-
nimum bestämdes för privatbankernas, så vore deruti
åtminstone en grundsats fastställd, som aflägsnade
inverkningarne af tillfälliga opinioners godtycke. Men
hvad man nu i detta afseende föreslår har för myc-
ken smak deraf och lägger ett alltför stort band på
en privatbanks gagnande verksamhet inom sin ort.
Det är uppenbart, att de kurserande sedel-valörerna
i väsentlig mån borde rätta sig efter de genom de
allmännast förefallande omsättningarne bestämda be-
hofven af lärupliga värdenämnare, med afräkning af
de myntvalörer, som bestå af silfver. Erfarenheten
har visat, att privatbankernas nuvarande minimisedel-
valörer på 3 rdr 16 sk. bko äro för nämnde ändamål
syanerligen behöfliga. På hvilken giltig grund skola
de då afskaffas? Är man ej säker på, att privat-
bankerna skola kunna inlösa dem vid anfordran, om
de utgifvas i större mängd och blifva längre tid ute-
löpande? Nä väl; dä bör man lägga boten, der
man fruktar soten, och skärpa säkerhetsvilkoren, men
icke kasta ut barnet med badvattnet, eller godtyck-
ligt förbjuda hvad som, noga öfversägt, är för den
allmänna rörelsen behöfligt och nyttigt. Eller männe
den nu föreslagna säkerheten kan anses blifva större
derigenom, att sedlarnes minimivalör är högre? En
sädan mening synes mig vittna om mindre klar öf-
verblick af förhållandena. Ju lifligare och friskare
den rörelse är, en bank naturligen får bedrifva, desto
såkrare och punktligare skall den kunna motsvara
sina förbindelser, oah rörelsen blir i samma mån lif-
ligare, som banken är oförhindrad att fritt motsvara
cirkulationens allmännast återkommande behof.,
En annan väsentlig anmärkning emot ut-
skottens förslag är den, att privatbankernas se-
delemission blifvit inskränkt, så att den ej får
uppgå till högre belopp än som motsvaras af
bankens hela teckningssumma eller grund-
fond, oaktadt erfarenheten visat, att de hit-
tills gällande grunderna för sedelemissionen
icke för det allmänna medfört något äfven-
tyr. Äfven i denna punkt har hr Nordström
anfört en, såsom oss synes, väl grundad re-
servation, hvarur vi meddela följande:
Då man eger en värdemassa, som man ej vill för-
yttra, men ej heller kan i dess dåvarande form be-
gagna såsom cirkulations- eller betalningsmedel för
gifna behof, är det en naturlig utväg, der ett väl
ordnadt bankväsende finnes, att öfverlemna denna
värdemassa såsom säkerhet ät en bank och i stället
emottaga dess sedlar. Uti emottagarens hand är nu
värdemassan upplöst i mindre, genom sedlarne ut-
tryckta delar, hvilka kunna sättas i omlopp och i
denna form tjena emottagaren till cirkulationsmedel,
under det att den i sin helhet såsom säkerhet står
till bankens förfogande. Det rationela i frågan är
säledes, att en bank kan öka sin sedelmassa i samma
förhållande, som den erhåller fullgoda säkerheter,
och derigenom blifva allt mera nyttig för den all-
männa rörelsen. Då emellertid icke hvarje slags
värde kan antagas utgöra lika god säkerhet, och en
lagstiftning, rörande sedelutgifvande enskilde banker,
egentligen har till ändamäl, att, så vidt möjligt, för-
säkra allmänheten om bankernas förmäga att mot
henne fullgöra sina förbindelser, uppkommer deraf
ock giltig grund, att i lag bestämma arten af de sä-
kerheter, på hvilka en bank mä berättigas att utgifva
sedlar; men då man, säsom utskottet nu gjort, för
sådant ändamäl godkänner de säkerheter, hvaraf
grundfonden får bestå, måste man ock följdriktigt
medgifva, att äfven de lika beskaffade säkerheter,
hvika banken erhåller genom den för allmänhetens
så vigtiga rörelsegren, som omfattar kreditiven, böra,
i den mån de anlitas, få läggas till grund för sedel-
utgifniog. Min åsigt är, i följd häraf, att grunder-
na för enskilda bankers sedelemission horde bibehäl-
las sådana de nu äro, eller åtminstone, utöfver hvad
utskotten föreslagit, utsträckas äfven till de genom
kreditivrörelsen inbragta säkerheter af samma beskaf-
fenhet, som grundfondens, dock endast i den mån de
anlitas och med undantag af aktier.,
Vi instämma tillika i hvad hr Nordström
yttrat om nödvändigheten att uti banklagen
införa ett stadgande, som medgifvet sedelut-
gifvande bankbolag rättighet till förlängning
af sin oktroj för tio år, efter första periodens
slut, och förena oss med hr Wallenberg om
olämpligheten att uti ifrågavarande lag nå-
gonting stadga om enskilta banker, som icke
utgifva sedlar. Att vilja ålägga äfven sådana
banker solidarisk ansvarighet kan dessutom
icke under någon synpunkt rättfärdigas.
Det är naturligt, att privatbankernas
vedersakare skola uppbjuda all sin för-
måga, för att omgärda dem med alla möj-
liga inskränkningar och sålunda göra deras
rörelse i mer eller mindre mån omöjlig, men
vi hoppas, att de som äro mäktiga att upp-
fatta vilkoren för landets materiella förkofran,
hvilken i så hög grad betingas af en ända-
målsenlig banklagstiftning, skola lyckas att
undanrödja åtminstone de största hindren för
privatbankernas verksamhet.