— Genom ett förbiseende vid ombrytningen af den i onsdagsbladet införda artikeln i anledning af Kongl. Maj:ts nåd. proposition med förslag till förändring om handelsböcker och handelsräkningar, har slutet af hr justierådet Ginthers yttrande till högsta domstolens protokoll, som innehåller sjelfva den praktiska tillärapningen af hr justitierådets åsigter, blifvit utelemnadt, hvarföre det här meddelas: Skall en bättre ordning genom lagstiftning vinnas, will det säledes synas, som enda utvägen vore att, med frängäende af det hittills följda systemet, göra :alla fordringar inför lagen lika goda, och härtill er fordras i första rummet att de blifva lika räntebärande, hvadan ock den angelägnaste förändringen i vära kreditlagar, enligt min tanke, är, att, i öfverensstämmelse med hvad lagberedningen föreslagit, lagen, jemte det den uttryckligen godkänner bruket att å sädana försträckningar, som blifvit lemnade på öppen kredit och löpande räkning, beräkna ränta frän den tid försträckningen erhölls, förklarar all annan skuld på obestämd tid böra, lika med den på bestämd tid satta, löpa med den högsta i lag tillåtna ränta från förfallodagen, d. v. s. frän det fordringen, genom tillställd räkning eller annorledes, blifvit hos gäldenären bevisligen krafd. Härigenom skulle äcke allenast gäldenårerna betagas all vidare fördel af ett obehörigt dröjsmäl med sina bokskulders liqviderande och nödgas sjelfva vidkännas den häraf upppkomande ränteförlusten, utan man skulle, i samma mån köparne i den mindre handeln, der den på bok och räkning grundade krediten med obestämd betalningstid icke kan undvaras, på sådant sätt finge i sitt egna intresse den kraftigaste uppmaningen till mera noggranhet i betalandet af sina räkningar så snart dessa blifvit dem tillställda, jemväl kunna päräkna i den större handeln en mera allmänt, på bestämd tid och förskrifning ställd kredit, enär det, under i öfrigt enahanda förhållanden, alltid i sädan handel, der fråga är om större summor, mäste för köparen vara fördelaktigare att, genom ett på förhand ingänget aftal betinga sig räntefritt anständ under den vissa tid han kan behöfva, än att ätaga sig betalningsskyldighet af en när som helst efter anfordran räntebärande skuld. För min del är jag ätminstone öfvertygad att en lagförändring i omförmälde syftning, särdeles om der med förenades det ifrån lagberedningen likaledes bemtade stadgandet, hvarom jag i anledning af kommitterades förslag till lag för invisningar fär tillfälle att vidare yttra mig, angående skyldighet för gäldenär, som icke ä sin skuld utgifvit förskrifning, att godkänna en för beloppet å honom ställd invisning, skulle, genom den lätthet, hvarmed alla de hittills alldeles ofruktbara bokfordringarne dymedelst kunde förvandlas till fruktbärande och för rörelsen användbara kapitaler, medföra så helsosamma verkningar till förbättring af hela värt ;kreditväsende, att alla särskilda föreskrifter om viss tid för så väl säljare att tillställa sin köpare räkning å hvad hvad han borgat, som för denne sednare att emot räkningen anmäla klander, sannolikt inom kort skulle blifva lika obehöfliga hos oss, som de befunnits i andra länder; hvarföre jag också, ehuru jag ej bestrider, att dessa särskilda föreskrifter under sakernas närvarande skick kunna vara af behofvet päkallade, ingalunda skulle vilja tillstyrka någon ytterligare skärpning deruti, på sätt kommitterades förslag innehäller, sä framt de af mig ifrågasatte mera verksamma ätgärderna blefve vidtagna. Justitierädet Engelhart utlät sig slutligen: att, eburu det yttrande han, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss, hade att gifva, kunde inskränkas till de anmärkningar, som han emot det nu granskade förslaget framställt, ville han likväl, dä äsigter af ämnet ur en mera allmän och omfattande synpunkt blifvit af justitierådet Gynter utvecklade, äfven för sin del hafva anmärkt, att ban till alla delar gillade dessa Bsigter. I sammanhang härmed böra vi äfven rätta en annan oriktighet i samma artikel; på 2:dra sidan, 3:dje spalten, första raden uppifrån står: de två sistnämnde, i stället för de två förstnämnde, hvarigenom den förvillelse uppkommit att justitieråden Qvensel och Gyllenhammar i stället för herrar Backman och Qviding blifvit citerade såsom de der i flera deiar förenat sig om det ifrågavarande lagförslaget.