delmåttigt utförd transparent af en liten qvinnoskepnad utan tillräcklig belysning bakom sig. Hon hade en hökarbod, fortfor mr Bounderby, och gömde mig i ett äggskåp. Det var mitt ungdomshem — ett gammalt äggskåp. Så snart jag var stor nog att springa min väg, sprang jag naturligtvis min väg. Derpå blef jag en ung landstrykare, och i stället för att jag förut blifvit piskad och utsvält af en gammal qvinna, blef jag nu piskad och utsvält af alla menniskor af alla åldrar. De hade rätt. Det var deras skyldighet att göra så. Jag var en börda, ett hinder och en pest. Jag vet det mycket väl. Hans stolthet öfver att vid en tidpunkt af sitt lif ha förvärfvat sig en så stor social utmärkelse som den att vara en börda, ett hinder och en pest, kunde endast tillfredsställas genom skrytets uttrumpetande i tre särskilta omgångar. Jag hade ju ingen annan utväg än att ta mig fram, mra Gradgrind. Antingen jag nu måste det eller ej, gjorde jag det dock, rmin fru. Jag stretade mig fram, ehuru ingen kastade ut ett tåg till min räddning. Landsstrykare, springpojke, åter igen landsstrykare, daglönare, bärare, bokbällare, förste kontorist, kompanjon, Josiah Bounderby af Cokstown. Dessa äro de föregående händelserna och kulminationspunkterna i min historia. Josiah Bounderby af Cokstown lärde sig bokstäfverna, mrs Gradgrind, från bodskyltarne, och kunde först säga hvad klockan var, sedan han studerat urtafian på S:t Giles kyrka i London under ledning af en försupen krympling, som varit dömd för tjufnad och dessutom var en oförbätterlig lösdrifvare. Tala med Josizh Bounderby af Coks:own med edra distriktskolor, edra mönsterskolor, edra normalskolor och allt hvad det kramet heter; och Josiah Bounderby af Cokstown säger er rent ut, rätt: och -slätt, att ban ej hade nägra sådana