delmåttigt utförd transparent af en liten qvin-
noskepnad utan tillräcklig belysning bakom sig.
Hon hade en hökarbod, fortfor mr Boun-
derby, och gömde mig i ett äggskåp. Det
var mitt ungdomshem — ett gammalt äggskåp.
Så snart jag var stor nog att springa min väg,
sprang jag naturligtvis min väg. Derpå blef
jag en ung landstrykare, och i stället för att
jag förut blifvit piskad och utsvält af en gam-
mal qvinna, blef jag nu piskad och utsvält
af alla menniskor af alla åldrar. De hade
rätt. Det var deras skyldighet att göra så.
Jag var en börda, ett hinder och en pest.
Jag vet det mycket väl.
Hans stolthet öfver att vid en tidpunkt af sitt
lif ha förvärfvat sig en så stor social utmär-
kelse som den att vara en börda, ett hinder och
en pest, kunde endast tillfredsställas genom
skrytets uttrumpetande i tre särskilta omgångar.
Jag hade ju ingen annan utväg än att ta
mig fram, mra Gradgrind. Antingen jag nu
måste det eller ej, gjorde jag det dock, rmin
fru. Jag stretade mig fram, ehuru ingen ka-
stade ut ett tåg till min räddning. Lands-
strykare, springpojke, åter igen landsstrykare,
daglönare, bärare, bokbällare, förste konto-
rist, kompanjon, Josiah Bounderby af Coks-
town. Dessa äro de föregående händelserna
och kulminationspunkterna i min historia. Jo-
siah Bounderby af Cokstown lärde sig bok-
stäfverna, mrs Gradgrind, från bodskyltarne,
och kunde först säga hvad klockan var, se-
dan han studerat urtafian på S:t Giles kyrka
i London under ledning af en försupen krymp-
ling, som varit dömd för tjufnad och dess-
utom var en oförbätterlig lösdrifvare. Tala
med Josizh Bounderby af Coks:own med edra
distriktskolor, edra mönsterskolor, edra normal-
skolor och allt hvad det kramet heter; och
Josiah Bounderby af Cokstown säger er rent
ut, rätt: och -slätt, att ban ej hade nägra sådana