STOCKHOLM, den 1 Sept. Behöfs det ett Po!en? REDen af de vestra makterna hittills undanskjutna frågan om återupprättandet af ett polskt rike såsom ett varaktigt bröstvärn mot Rysslands eröfringslystnad ät den europeiska sidan, och på samma gång en gärd af historisk rättskänsla, — denna fråga, som på ett eget och nära sätt rörer oss svenskar, har under sednaste tiden begynt att lifligare än förut agiteras af den utländska pressen, och nyligen har i Paris utkommit en skrift under titel: Faut-il une Pologne? (Behöfs det ett Polen?), hvilken gifvit den franska tidningen Siecle anledning till följande varma artikel, som under närvarande omständigheter, och särskildt i afseende på den i slutet förekommande anspelningen på Preussen, ej torde vara utan betydelse för bedömande af den mans tänkesätt, hvilken för närvarande leder Frankrikes öden. Behöfs det ett Polen? Hvilken smärtsam och egen fråga: behöfs det ett Polen? På hjertats väg låter den lätt besvara sig. Den nya tidens största brott är försonadt; en heroisk nation, hvilken Europa fordomdags hade att tacka för sin frälsning, återfinner sitt medvetande och sitt namn; hon beder vid sina altaren och existerar med sin fulla rätt; landsflyktingarne, hvilka vunnit allas aktning genom värdigheten i sin olycka; återvända hem till detta ärofulla Jerusalem, der spåret af deras blod ännu icke är utplånadt; tviflet om Guds rättvisa förlorar ett af sina förskräckligaste argumenter; historiens dystra sorgdrägt förbytes i triumfens; de förtryckta folken försona sig med verldsstyrelsen och vänta med större tålamod frihetens himmelska småleende; det griftsvalg som för det närvarande skiljer östern från vestern, ger rum för en ny handel och nya konster; den uppståndna Lasarus mottages öfver allt såsom civilisationens förlorade son; — med ett ord, det är stor glädje i himlen och på jorden. Sådant är hjertats svar på den frågan om det behöfs ett Polen. Äfven inom den teoretiska politiken är ingenting lättare än ett sådant svar. En nästan ständig anledning till skakningar och revolution försvinner; en omätlig, oberäknelig trygghet gifves åt Europas framtida fred. Vestern finner på nordens gräns en osviklig bundsförvandt, som går i borgen för att ingen Attila ånyo öfversvämmar verlden med barbarhoper; en af de förnämsta grunderna för den europeiska jemvigten är återställd. Det fruktansvärda nätet af slaviska på våldets väg sammanknutna nationer är genombrute:; hvarken Tyskland eller Turkiet behöfva frukta Rysslands eröfringlusta; civilisationen utställer der borta vid W exchseln ett af dessa stora garder, som kunna dö men icke gifva sig; ett sår är botadt, hvars smärta vida genljudit; Frankrike, England, alla de civiliserade nationerna, få på en dag för sig en marknad öppen, den de ännu icke fått tillträda utan med knot och misstroende; den gamla brottsdelaktigheten mellan de tre delaremakterna upphörer att finnas, och framtiden ser ett af de moln försvinna, hvilka mest oroade den. I den praktiska politiken blifver frågan betydligt svårare. Till alla dem som på sista tiden med oss upprepa denna fråga ställer man en annan: vill man hafva ett europeiskt krig och en fullständig omgörning af Europas karta? Man säger dem: här är ej blott fråga om det behöfs ett Polen, men hvilket slags Polen det behöfs. Om edert Polen endast är det gamla storhertigdömet Warschau, utpyntadt med titeln af sjelfständigt konungarike, så blir det en nödvändighet för Europa att ständigt vara under vapen för att upprätthålla det, emedan det ej inom sig eger tillräckliga elementer till kraft; om edert Polen är detta rike före den första eller andra delningen, huru vill ni då öfvertyga på engång Ryssland, Österrike och Preussen om nödvändigheten af det som ni fordrar? Ni vill då att revolutionen skall lössläppas från den ena ändan till den andra af vår kontinent, ty det är endast revolutionen som kan på en gång besegra Ryssland, Österrike och Preussen. Eller också, tillägger man, kanske ni ej fordrar något annat än en simpel uppgörelse till följe af en kongress, t. ex. att Polen öfwerlemnas åt Preussen och får en konstitutionel regering, såsom uti den ryktbara brochyren: revision af Europas karta? Men hörer ej äfven denna fordran till de orimliga, eller skall Polen heldre vilja blifva tyskt än slaviskt, heldre preussiskt än ryskt? Men, fortfar man, det finnes äfven en annan möjlighet. Man kunde i den europeiska jemvigtens intresse grunda en sjette europeiska stormakt. Sverge, hvars furstar fordom warit konungar i Polen, kunde ganska väl spela denna rol, sedan engång Östersjön blifvit befriad från det moskovitiska oket. Man har äfven tänkt på Saxen, som har den fördelen att ej vara skildt genom ett haf från Polen, och som äfvenledes har historiskt sammanhang med detsamma. Men fördelarne och olägenheterna af allt det der svaa ej alldeles klart på den fråga om den nödvändighet ni uppställer då ni säger: behöfs det ett Polen? Det synes oss dock att maa kunde komma till rätta med hvarandra. Sättet att uppställa frågan skulle dertill mycket bidraga. Öm man till esempel sade: behöfs det ett oöfverstigligt hinder mot Rysslands orpphörliga inkräktningsarbete på Europa? Skulle ej