som tumlade ned öfver henne. — Mrs Grad-
srind hoppades att det väl åtminstone var ett
torrt dike?
Nej, så vått som en våt trasa. En fots
djupt vatten deri, sade mr Bounderby.
Tillräckligt för ett barn att blifva förkyldts,
anmärkte mrs Gradgrind,
Förkyld? Jag föddes med inflammation i
lungorna och allting annat som kan inflam-
meras, svarade mr Bounderby. I åratal,
min fru, var jag en af de eländigaste små-
kräk man någonsin sett. Jag var så sjuklig
att jag beständigt grät och jemrade mig. Jag
var så trasig och smutsig att ni ej skulle ve-
lat vidröra mig med en tång.
Mrs Gradgrind kastade en matt blick på
eldtången såsom det mest passande hon i sin
slöhet kunde hitta på.
Huru jag stod ut dermed, vet jag ej. Jag
har i mina sednare år varit en bestämd ka-
rakter och var det förmodligen äfven då. Här
är jag nu emellertid, mrs Gradgrind, utanatt
hafva någon annan än mig sjelf att tacka för
att jag är här.
Mrs Gra-tgrind hoppades med ödmjuk och
matt stämma att hans mor —
Min mor? Ihjelslagen, min fru, sade
Bounderby.
Mrs Gradgrind, döfvad som vanligt, sjönk
tillintetgjord tillsammans.
Min mor öfverlemnade mig åt min far-
mor; sade Bounderby; soch efter allt hvad
jag kan minnas var min farmor den elaka-
ste och värsta gamla qvinna som någonsin
lefde. Om jag händelsevis fick ett par gamla
skor, tog hon dem af mig och sålde dem för
bränvin. Jag har sett henne ligga i sin säng
och taga sina fjorton supar före frukosten !
Med -ett matt leende och utan att gifva nå-
got annat tecken till lif, liknade mrs Grad-
grind i detta ögonblick (liksom alltid) em me-