som tumlade ned öfver henne. — Mrs Gradsrind hoppades att det väl åtminstone var ett torrt dike? Nej, så vått som en våt trasa. En fots djupt vatten deri, sade mr Bounderby. Tillräckligt för ett barn att blifva förkyldts, anmärkte mrs Gradgrind, Förkyld? Jag föddes med inflammation i lungorna och allting annat som kan inflammeras, svarade mr Bounderby. I åratal, min fru, var jag en af de eländigaste småkräk man någonsin sett. Jag var så sjuklig att jag beständigt grät och jemrade mig. Jag var så trasig och smutsig att ni ej skulle velat vidröra mig med en tång. Mrs Gradgrind kastade en matt blick på eldtången såsom det mest passande hon i sin slöhet kunde hitta på. Huru jag stod ut dermed, vet jag ej. Jag har i mina sednare år varit en bestämd karakter och var det förmodligen äfven då. Här är jag nu emellertid, mrs Gradgrind, utanatt hafva någon annan än mig sjelf att tacka för att jag är här. Mrs Gra-tgrind hoppades med ödmjuk och matt stämma att hans mor — Min mor? Ihjelslagen, min fru, sade Bounderby. Mrs Gradgrind, döfvad som vanligt, sjönk tillintetgjord tillsammans. Min mor öfverlemnade mig åt min farmor; sade Bounderby; soch efter allt hvad jag kan minnas var min farmor den elakaste och värsta gamla qvinna som någonsin lefde. Om jag händelsevis fick ett par gamla skor, tog hon dem af mig och sålde dem för bränvin. Jag har sett henne ligga i sin säng och taga sina fjorton supar före frukosten ! Med -ett matt leende och utan att gifva något annat tecken till lif, liknade mrs Gradgrind i detta ögonblick (liksom alltid) em me