han var. En man, som med sin messingstrumpet till röst beständigt hördes utbasuna sin fordna okunnighet och fattigdom. En man. som var sjelfva ödmjukhetens Don Ranudo. Ett eller två år yngre än sin utmärkt praktiske vän, såg mr Bounderby dock äldre ut; hans sju eller åtta och fyratio kunde gerna blifvit ökade med ännu en sjua eller åtta, utan att förvåna någon. Han hade ej mycket hår i behåll. Man kunde nästan inbillat sig att han talat bort det, och att det lilla som fanns qvar ochi vild oordning stod ut åt alla kanter, befann sig i detta tillstånd derför, att det beständigt blåstes omkring af hans väderoch vindlika skryt, : I det stela förmaket på Stone Lodge stod mr Bounderby och värmde sig vid kaminen, under det han för mrs Gradgrind gjorde några reflexioner med anledning af det märkliga faktum att det var hans födelsedag. Han stod framför elden, dels emedan det var en kylig vårafton, ehura solen sken, dels emedan Stone Lodges skugga ständigt hemsöktes af detta spöke som kallas fukt, dels ock emehan han derigenom intog en dominerande ställning, hvarifrån han kunde tillintetgöra mrs Gradgrind. pJag hade ej en sko på foten. Hvad strumpor beträffar, så visste jag ej hvad sådana ville säga. Jag tillbragte dagen i ett dike och natten i en svinstia. På det viset firade jag min tionde födelsedag. Ett dike var för öfrigt ingenting nytt för mig; ty jag föddes i ett dike. Mrs Gradgrind, en liten mager, blek och rödögd bundt af schawlar af en ntomordentlig både andlig och kroppslig svaghet, som ständigt medicinerade, utan att det gjorde henne någon nytta, och som, hvar gäng hon visade något tecken att kamma sig, beständigt eröfrades af något tungt stycke faktum