han var. En man, som med sin messings-
trumpet till röst beständigt hördes utbasuna
sin fordna okunnighet och fattigdom. En man.
som var sjelfva ödmjukhetens Don Ranudo.
Ett eller två år yngre än sin utmärkt prak-
tiske vän, såg mr Bounderby dock äldre ut;
hans sju eller åtta och fyratio kunde gerna
blifvit ökade med ännu en sjua eller åtta,
utan att förvåna någon. Han hade ej myc-
ket hår i behåll. Man kunde nästan inbillat
sig att han talat bort det, och att det lilla
som fanns qvar ochi vild oordning stod ut åt
alla kanter, befann sig i detta tillstånd der-
för, att det beständigt blåstes omkring af hans
väder- och vindlika skryt, :
I det stela förmaket på Stone Lodge stod
mr Bounderby och värmde sig vid kaminen,
under det han för mrs Gradgrind gjorde nå-
gra reflexioner med anledning af det märk-
liga faktum att det var hans födelsedag. Han
stod framför elden, dels emedan det var en
kylig vårafton, ehura solen sken, dels eme-
dan Stone Lodges skugga ständigt hemsöktes
af detta spöke som kallas fukt, dels ock eme-
han han derigenom intog en dominerande
ställning, hvarifrån han kunde tillintetgöra
mrs Gradgrind.
pJag hade ej en sko på foten. Hvad strum-
por beträffar, så visste jag ej hvad sådana
ville säga. Jag tillbragte dagen i ett dike
och natten i en svinstia. På det viset firade
jag min tionde födelsedag. Ett dike var för
öfrigt ingenting nytt för mig; ty jag föddes i
ett dike.
Mrs Gradgrind, en liten mager, blek och
rödögd bundt af schawlar af en ntomordent-
lig både andlig och kroppslig svaghet, som
ständigt medicinerade, utan att det gjorde
henne någon nytta, och som, hvar gäng hon
visade något tecken att kamma sig, bestän-
digt eröfrades af något tungt stycke faktum