H1Tvepg OM TVIL UCL YES GUUG IVAL NHERYVIu BAG AVE BLEV
verket att uttaga mera än som är af nöden. Och
dessutom, om dessa talrika arbetsklasser, frän hvilka
största delen af ifrågavarande afgifter utgär, fingo
sammanskjuta dem ärligen inom församlingarne, och
derigenom bilda för sig och de sina likasom en spar-
kassa, hvars medel de sjelfva sågo samvetsgrannt an-
vändas till fattiga barns uppfostran, hvilkas föräldrar
voro döda eller oförmögna att derom draga försorg,
skulle detta medföra belätenhet för alla och vara en
vida större vinst för samhället och menskligheten, än
om penningarne ingå till statsverket, der de kunna
undvaras, och hvars verkliga behof böra fyllas af
bättre lottade samhällsmedlemmars årliga skattebi-
drag. - Behofvet af den personliga skyddsafgiften för
nu ifrågavarande ändamäl är ganska stort inom alla
församlingar. Folkskolestadgan föreskrifver, att fat-
tiga barn skola af socknen hållas i skola. Men de
fattiga barnskarorna äro talrika. Församlingens in-
vånare äro ganska hårdt betungade med afgifter till
den allmänna fattigvården. De mäkta icke uppfylla
ofvannämnde föreskrift. Följden deraf blir, att de
fattiga barnen mäste sakna undervisning; och deras
skolgäng blir liten eller ingen; ty de arma föräl-
drarne hafva hvarken mat eller kläder åt sina barn
under deras skoltid. Den, som under tjenstgöring
uti folkrika och fattiga församlingar kämpat emot
dessa svärigheter, vet att jag icke ljuger. Många
bedröfliga drag kunde ännu tilläggas i denna mörka
målning, utan att den ändä blefve öfverdrifven.
Men, säger man, sädant är icke förhällandet alle-
städes, och der behof förefinnes bör understöd sökas
hos regeringen och meddelas efter lokalmyndigheter-
nas pröfning. Härvid anmärkes, att behofvet är all-
mänt, och de ställen, der det icke finnes, äro få och
kunna blott anses såsom undantag. Och der detta
lyckliga förhållande eger rum är vanligtvis icke folk-
mängden stor, och då uppgå dessa personliga afgifter
icke heller till stort belopp. Dessutom är det icke
lätt för auktoriteterna att anställa en noggrann pröf-
ning och fälla ett riktigt omdöme om en församlings
behof i detta hänseende. Dylika ansökningar med-
föra mycken omgäng och besvär och blifva ofta af-
slagne, när förord och kraftiga förespråkare saknas
Men deremot står alltid ett sådant behof i förhållande
till folkmängden. Sjelfva den rika och folkrika huf-
vudstaden synes härutinnan icke göra något undantag.
Här har nyligen, såsom vi veta, bildat sig ett tjuf-
band af 7- till 13-äriga gossar. Om medel förefun-
nits att hålla denna stads alla fattiga barn i skola,
skulle sannolikt en stadig skolgång hindrat flera af
dessa arma varelser frän en sädan systematisk och
fortfarande vexelundervisning i brottets skola. Och
det kan icke förnekas såsom allmän regel, att ju
större folkmängden är i en kommun, desto flere fattiga
barn finnas , som behöfva undervisning och uppfostran:
äfvensom att ju större folkmängden är, desto större
blir också beloppet af dessa personliga afgifter. Un-
dantagen frän denna regel äro icke manga. Häraf
följer också, att ingen rigtigare grund finnes för med-
delande af ett sädant understöd, än att hvarje för-
samling fär behälla dessa afgifter till oftanämnde
vigtiga ändamål.
För de sammansatta utskottens afslag anföres ett
annat hufvudsakligt skäl, nemligen att fattiga barns
skolgång, undervisning och uppfostran, likasom folk-
undervisningen och fattigvärden i allmänbet, äro kom-
munal-angelägenheter, med hvilka staten icke bör be-
fatta sig; ty om nägon del af fattigvården öfverflyt-
tades pä statsverket, skulle man beträda en ganska
vadlig bana, oeh behofven växa i samma män som
anslagen, till dess statskassan blefve uttömd. Men
här är ju icke minsta fräga om något sådant. Mitt
vördsamma förslag afser ingalunda att öfverflytta nä-
gon större eller mindre del af fattigvärden på stats-
verket, utan den skall hädanefter som hittills i hela
sin vidd förblifva ett menighetsbestyr. Det som be-
gäres är ju ingenting annat än att statsverket skall
afstä frän första artikelns bevillning säsom statsinkomst
och tilläta kommunerna behålla densamma till fattiga
barns undervisning och uppfostran, emedan medel
härtill saknas och kunna på de allra flesta ställen
icke på annat sätt, utan menigheternas alltför stora
betungande, till erforderligt belopp sammanbringas.
För öfrigt. är. det en beklaglig sanning, att behof-
ven framträda med större anspråk, ju mera man sam-
manskjuter till deras fyllande. Men i det mindre
fattigvärdssamhället kunna de noggrannare pröfvas
och omständigheterna undersökas. Dessutom har man
under den tilltagande fattigdomen ibland arbetsklas-
serna, hvartill vår förvända ekonomiska lagstiftning
till en stor del är skulden, icke mera än tvenne al-
ternativer: antingen måste vi utgöra dryga fattigvärds-
afgifter, eller läta land och stad öfversvämmas af ett
kringstrykande tiggeri. För att nu icke alldeles lös-
slåppa det sednare, tvingas man att välja det förra.
Såsom skäl till afslag har man anfört, att den när-
varande tidens politiska förvecklingar kunna möjligt-
vis göra det nödvändigt äfven för.värt fädernesland,
att verksamt deltaga uti det stora europeiska kriget,
i hvilket fall skulle fordras utomordentliga uppoffrin-
gar, hvadan det icke vore rådligt att nu efterskänka
den ifrågavarande stats-inkomsten. . Vigten af denna
anmärkning . vill jag visst icke förneka. Till krigs-
rustningar och militärbehof äro redan betydliga an-
slag beviljade, och, i den händelse så olyckligt skulle
vara, att krig utbryter, komma de att fordras många
gånger större. Men mig synes, att dessa krigsgärder
böra utgöras af samhällets bättre lottade medlemmar,
hvilkas egendom och välstånd hotas af fienden. Ar-
betsklasserna få gälda sin skuld till fosterjorden med
sina egna personer, ty från deras talrika skaror utgå
de trupper, som till största antalet i striderna få kläda
biodig skjorta för fäderneslandet. Dessutom hafva vi
äfven i fredstiderZinhemska fiender, vida farligare
och svårare att möotstä och öfvervinna; än alla fiendt-
liga anfall från främmande folk. Och dessa inhem-
sta fiender plägar man: utmärka med namnen lös:
drifveri och pauperism, hvilka utgöra den vidt utgre-
nade plantskolan för :sedeslösheten, lasterna och brot-
ten. Att öfvervinna dessa fiender och förebygga de-
ras tillväxt af de fattiga folkklassernas barn, ör utan
wifvel den närvarande tidens sväraste sambälls-pro-
blem. Ty de gamla mer eller mindre vanfrejdade
lösdrifvare och brottslingar skulle efterhand utdö, om
icke deras. talrika härar vunne daglig förstärkning
från uppväxande generationer. Detförutnämnda sorg-
liga exemplet frän -hufvudstaden är härutinnan be-
tecknande. Men om ocksä denna svära uppgift al-
drig skulle på ett tillfredsställande sätt kunna lösas,
mäste man dock städse göra alla möjliga försök och
vidtaga alla de ätgärder som man kan förmoda inå-
gon mån skola bidraga till att hämma detta förskräck-
liga onda; och om den personliga skyddsafgiften an-
vändes till ett sådant skydd, är den sannerligen icke
bortkastad till något ovigtigt ändamäl.
Man har äfven klandrat, att ingen plan är uppgjord
och inga garantier gifna för dessa medels ändamäls-
enliga användande. Men är nu det vigtiga ärendet:
fattiga barns undervisning och uppfostran, såsom man
rätteligen pästär, ett menighetsbestyr eller en kom-
munal-angelägenbet, så är det ocksä otvifvelaktigt
lämpligast, att denna inom hvarje. kommun regleras
efter sig företeende förhällanden, när endast det än-
damål blir bestämdt, hvartill medlen ovilkorligen skola
användas.
Å andra sidan säger man, att frågan är blott, hu-
ruvida statsverket kan umbära personliga skyddsaf-
giften, och i händelse sådant kan medgifvas, hafva
Rikets Ständer icke att befatta sig med, om den skall
utgå till kommunala behof eller icke, och ännu min-
dre till hvilka ändamål den skall användas.
Till svar härpå vill jag endast erinra, det Stän-.
derna. anses redan hafva beslutat, att afgiften verk-
ligen skall utgå, och att således nu endast äterstår
att bestämma ändamälet hvartill medlen skola använ-
das. En sädan bestämning bar utgått från Ständerna
i afseende på andra personliga afgifter, då fräga va-
rit om allmänt samhällsvigtiga ändamål. Så harskett
från längre tid tillbaka med kurhusafgiften. Dess
;ändamäl är-veneriska smittans hämmande: och om
man i någon män skulle kunna hindra lättjans, li-
derlighetens och lasternas smitta ait gripa omkring
sig ibland den uppväxande ungdomen, vore väl detta
icke nägot mindre vigtigt ändamal tin det förenämnda.
gg AA 1 1 TTT