H1Tvepg OM TVIL UCL YES GUUG IVAL NHERYVIu BAG AVE BLEV verket att uttaga mera än som är af nöden. Och dessutom, om dessa talrika arbetsklasser, frän hvilka största delen af ifrågavarande afgifter utgär, fingo sammanskjuta dem ärligen inom församlingarne, och derigenom bilda för sig och de sina likasom en sparkassa, hvars medel de sjelfva sågo samvetsgrannt användas till fattiga barns uppfostran, hvilkas föräldrar voro döda eller oförmögna att derom draga försorg, skulle detta medföra belätenhet för alla och vara en vida större vinst för samhället och menskligheten, än om penningarne ingå till statsverket, der de kunna undvaras, och hvars verkliga behof böra fyllas af bättre lottade samhällsmedlemmars årliga skattebidrag. Behofvet af den personliga skyddsafgiften för nu ifrågavarande ändamäl är ganska stort inom alla församlingar. Folkskolestadgan föreskrifver, att fattiga barn skola af socknen hållas i skola. Men de fattiga barnskarorna äro talrika. Församlingens invånare äro ganska hårdt betungade med afgifter till den allmänna fattigvården. De mäkta icke uppfylla ofvannämnde föreskrift. Följden deraf blir, att de fattiga barnen mäste sakna undervisning; och deras skolgäng blir liten eller ingen; ty de arma föräldrarne hafva hvarken mat eller kläder åt sina barn under deras skoltid. Den, som under tjenstgöring uti folkrika och fattiga församlingar kämpat emot dessa svärigheter, vet att jag icke ljuger. Många bedröfliga drag kunde ännu tilläggas i denna mörka målning, utan att den ändä blefve öfverdrifven. Men, säger man, sädant är icke förhällandet allestädes, och der behof förefinnes bör understöd sökas hos regeringen och meddelas efter lokalmyndigheternas pröfning. Härvid anmärkes, att behofvet är allmänt, och de ställen, der det icke finnes, äro få och kunna blott anses såsom undantag. Och der detta lyckliga förhållande eger rum är vanligtvis icke folkmängden stor, och då uppgå dessa personliga afgifter icke heller till stort belopp. Dessutom är det icke lätt för auktoriteterna att anställa en noggrann pröfning och fälla ett riktigt omdöme om en församlings behof i detta hänseende. Dylika ansökningar medföra mycken omgäng och besvär och blifva ofta afslagne, när förord och kraftiga förespråkare saknas Men deremot står alltid ett sådant behof i förhållande till folkmängden. Sjelfva den rika och folkrika hufvudstaden synes härutinnan icke göra något undantag. Här har nyligen, såsom vi veta, bildat sig ett tjufband af 7till 13-äriga gossar. Om medel förefunnits att hålla denna stads alla fattiga barn i skola, skulle sannolikt en stadig skolgång hindrat flera af dessa arma varelser frän en sädan systematisk och fortfarande vexelundervisning i brottets skola. Och det kan icke förnekas såsom allmän regel, att ju större folkmängden är i en kommun, desto flere fattiga barn finnas , som behöfva undervisning och uppfostran: äfvensom att ju större folkmängden är, desto större blir också beloppet af dessa personliga afgifter. Undantagen frän denna regel äro icke manga. Häraf följer också, att ingen rigtigare grund finnes för meddelande af ett sädant understöd, än att hvarje församling fär behälla dessa afgifter till oftanämnde vigtiga ändamål. För de sammansatta utskottens afslag anföres ett annat hufvudsakligt skäl, nemligen att fattiga barns skolgång, undervisning och uppfostran, likasom folkundervisningen och fattigvärden i allmänbet, äro kommunal-angelägenheter, med hvilka staten icke bör befatta sig; ty om nägon del af fattigvården öfverflyttades pä statsverket, skulle man beträda en ganska vadlig bana, oeh behofven växa i samma män som anslagen, till dess statskassan blefve uttömd. Men här är ju icke minsta fräga om något sådant. Mitt vördsamma förslag afser ingalunda att öfverflytta nägon större eller mindre del af fattigvärden på statsverket, utan den skall hädanefter som hittills i hela sin vidd förblifva ett menighetsbestyr. Det som begäres är ju ingenting annat än att statsverket skall afstä frän första artikelns bevillning säsom statsinkomst och tilläta kommunerna behålla densamma till fattiga barns undervisning och uppfostran, emedan medel härtill saknas och kunna på de allra flesta ställen icke på annat sätt, utan menigheternas alltför stora betungande, till erforderligt belopp sammanbringas. För öfrigt. är. det en beklaglig sanning, att behofven framträda med större anspråk, ju mera man sammanskjuter till deras fyllande. Men i det mindre fattigvärdssamhället kunna de noggrannare pröfvas och omständigheterna undersökas. Dessutom har man under den tilltagande fattigdomen ibland arbetsklasserna, hvartill vår förvända ekonomiska lagstiftning till en stor del är skulden, icke mera än tvenne alternativer: antingen måste vi utgöra dryga fattigvärdsafgifter, eller läta land och stad öfversvämmas af ett kringstrykande tiggeri. För att nu icke alldeles lösslåppa det sednare, tvingas man att välja det förra. Såsom skäl till afslag har man anfört, att den närvarande tidens politiska förvecklingar kunna möjligtvis göra det nödvändigt äfven för.värt fädernesland, att verksamt deltaga uti det stora europeiska kriget, i hvilket fall skulle fordras utomordentliga uppoffringar, hvadan det icke vore rådligt att nu efterskänka den ifrågavarande stats-inkomsten. . Vigten af denna anmärkning . vill jag visst icke förneka. Till krigsrustningar och militärbehof äro redan betydliga anslag beviljade, och, i den händelse så olyckligt skulle vara, att krig utbryter, komma de att fordras många gånger större. Men mig synes, att dessa krigsgärder böra utgöras af samhällets bättre lottade medlemmar, hvilkas egendom och välstånd hotas af fienden. Arbetsklasserna få gälda sin skuld till fosterjorden med sina egna personer, ty från deras talrika skaror utgå de trupper, som till största antalet i striderna få kläda biodig skjorta för fäderneslandet. Dessutom hafva vi äfven i fredstiderZinhemska fiender, vida farligare och svårare att möotstä och öfvervinna; än alla fiendtliga anfall från främmande folk. Och dessa inhemsta fiender plägar man: utmärka med namnen lös: drifveri och pauperism, hvilka utgöra den vidt utgrenade plantskolan för :sedeslösheten, lasterna och brotten. Att öfvervinna dessa fiender och förebygga deras tillväxt af de fattiga folkklassernas barn, ör utan wifvel den närvarande tidens sväraste sambälls-problem. Ty de gamla mer eller mindre vanfrejdade lösdrifvare och brottslingar skulle efterhand utdö, om icke deras. talrika härar vunne daglig förstärkning från uppväxande generationer. Detförutnämnda sorgliga exemplet frän -hufvudstaden är härutinnan betecknande. Men om ocksä denna svära uppgift aldrig skulle på ett tillfredsställande sätt kunna lösas, mäste man dock städse göra alla möjliga försök och vidtaga alla de ätgärder som man kan förmoda inågon mån skola bidraga till att hämma detta förskräckliga onda; och om den personliga skyddsafgiften användes till ett sådant skydd, är den sannerligen icke bortkastad till något ovigtigt ändamäl. Man har äfven klandrat, att ingen plan är uppgjord och inga garantier gifna för dessa medels ändamälsenliga användande. Men är nu det vigtiga ärendet: fattiga barns undervisning och uppfostran, såsom man rätteligen pästär, ett menighetsbestyr eller en kommunal-angelägenbet, så är det ocksä otvifvelaktigt lämpligast, att denna inom hvarje. kommun regleras efter sig företeende förhällanden, när endast det ändamål blir bestämdt, hvartill medlen ovilkorligen skola användas. Å andra sidan säger man, att frågan är blott, huruvida statsverket kan umbära personliga skyddsafgiften, och i händelse sådant kan medgifvas, hafva Rikets Ständer icke att befatta sig med, om den skall utgå till kommunala behof eller icke, och ännu mindre till hvilka ändamål den skall användas. Till svar härpå vill jag endast erinra, det Stän-. derna. anses redan hafva beslutat, att afgiften verkligen skall utgå, och att således nu endast äterstår att bestämma ändamälet hvartill medlen skola användas. En sädan bestämning bar utgått från Ständerna i afseende på andra personliga afgifter, då fräga varit om allmänt samhällsvigtiga ändamål. Så harskett från längre tid tillbaka med kurhusafgiften. Dess ;ändamäl är-veneriska smittans hämmande: och om man i någon män skulle kunna hindra lättjans, liderlighetens och lasternas smitta ait gripa omkring sig ibland den uppväxande ungdomen, vore väl detta icke nägot mindre vigtigt ändamal tin det förenämnda. gg AA 1 1 TTT