OiMARI NA AE VTA g VVE SRAPAR SIN VIDARE av fiera af våra ansedda vetenskapsmän hrr Huss, Retzius och Santeson, den bekante franska litteratören prof. Geoffroy, Hera ledamöter af borgareståndet och börsen. Vädret var friskt och herrligt. Waxholms fästning passerades kl. omkring ett, det vackra Furusund kl: 41, Söderarms båk, der svenska farvattnet slutar, kl. 6 3,, och efter passagen öfver det ofta stormiga Ålands haf, som nu hvilade nästan i lugn, gingo vi kl. 1, I0 e. m. till ankars vid ingången till de åländska öarne, Ledsund. Jag vill icke uppehålla er med beskrifningen öfver den utomordentligt vackra segelleden, de omvexlande intressanta samtalen, den glada middagen vid table dhöte serverad i salongen med en ordning och ett öfverflöd, som hade det varit på sjelfva Blå Porten, eller Hasselbacken; jag nämner detta endast i förbigående, i motsats till arrangementet på ångfartyget Sundsvall, hvilket i förra veckan väckte ett så obehagligt uppseende. Jag börjar med hvad som mötte oss då vi nalkades Ledsunds vidsträkta redd eller den imponerande anblicken af den engelska och franska örlogsflottiljen af icke mindre än 42 fartyg, de flesta linieskepp och fregatter, hvilka här lägrat sig lika stolta palatser, bildande på böljan liksom en hel stad. Vårt fartyg anprejades och gaf tillfredsställande svar; hvarefter och sedan ankaret blifvit fäldt en af passagerarne gick ombord på det närmast liggande engelska linieskeppet Royal William för att tills påföljande mo:gon begära lots till Bomarsund. På detta fartyg voro icke mindre än 750 ryska fångar förvarade, deribland icke mer än en enda finne, som lärer varit mycket förtörnad öfver, att man ville sammanblanda honom med ryssarne, Lots kunde emellertid icke erhållas hvarken från engelska eller franska skeppen utan nödgades Svithiod, att leta sig fram på egen hand med ledning af våra svenska sjökartor samt hänvisning till den segelled engelsmännen nu särskildt utstakat medelst prickar, bojar och hvita sjömärken på de många holmarne och öarne som ligga spridda i detta högst kinkiga farvatten. I parenthes må nämnas, att ett sådant utprickningsoch lotsningsarbete måtte hafva varit förenadt med ett otroligt besvär, och erfordrat den yttersta noggrannhet, innan man kunnat äfventyra, att med så stora och djupgående fartyg angripa Bomarsund, hvilket ligger långt in i en vik med trånga passager från tvänne sidor. Nästan i det ögonblick som solen majestätiskt steg upp ur hafvet, omkring kl. 1,5 på morgonen i söndags, lemnade Svithiod Ledsund, och befann sig inom en half timma i den åländska skärgården, hvilken troligen var obekant för alla ombord, och således följdes med mer än vanlig uppmärksamhet. Denna arkipelag är öfverraskande vacker och fullkomligt svensk till sin natur och karaktär. Den saknar dock allt tecken till odlingar och fruktbarhet. Endast en och annan fiskarbåt syntes. I anseende till ovissheten om farleden ansåg kapten Ehlert rådligast att taga den förbi den för detta ryska tullkammaren Degerby, hvilket gjorde måhända en timmas omväg, så att vi först kl. straxt efter 7 på morgonen fingo sigte på den fransk-engelska tottiljen utanför Bomarsund, hviken äfven bestod af omkring 40 segel. Såväl engelska amiralen sir Charles Napier som den franske ami ralen Parceval Deschenes befunno sig här ombord den förre på ångfartyget Buldogg och den sednare på franska flaggskeppet Inflexi ble,, ett ovanligt vackert fartyg. Kl. 3, till 8 voro vi midt inuti flottiljen, ett par skotthåll från Bomarsunds fästning. Vi helsade det franska chefsskeppet med ett hurra, hvarpå genast följde ett lifligt svar från manskapet som mannade rå, hvarefter fartygets musik kör uppstämde en ståtlig march. Undertiden hade hr Schwan och professor Geoffroy gått ombord på chefsskeppet, för att begära tillåtelse att gå i land vid Bomarsund. Vi hade nu tillräckligt tillfälle att observera fästningen. Den ligger vid yttersta ändan af en hafsvik (Lumparfjärden) invid sundet af samma namn, hvilket icke är bredare än Norrström vid Röda Bodarne. Den bildar en halfeirkel eller kanske rättare ett slags hästsko bestryker viken. Den består af tre särskilda verk, två torn och en rund skans med batterier. Tornen ligga på spetsen af tvenne höjder på hvar sin sida om fästningens front. Det ena eller vestra af dessa var sprängdt i luften så att endast ruiner qvarstodo. Det andra var nästan oskadadt. Fästningens batterier i två lag, hvilka på högra sidan voro kassematterade, hade visserligen en mängd kanongluggar; vi räknade omkring 100; men i många saknades kanoner, och byggnaden, ehuru af granit, tycktes vara temligen klen, med ett vanligt plåttak, som på sina ställen var rätt illa medfaret af bomber, äfvensom en och annan del af batterierna, hvilka eljest i det yttre sågo temligen oskadde ut. Dessutom hade ryssarne begynt att bygga en linie jordbatterier framför det ena tornet, men icke hunnit sluta dermed. Eftersom det berättades af såväl engelska som franska ofticerare hade söndagen den 13 det vestra tornet efter 16 timmars strid blifvit taget af fransmännen. Garnisonen hade försvarat sig tappert och befälbafvaren vägrat att gifva sig förr än han fått ett bajonettstyng i magen. Don öfriga garnisonen hade funnits helt och hället rusig; men under det fransmännen skyndade attbemägtiga sig och bortföra de fångar (politiska?) som funnits i tornet till antal af 15, hade ryssarne, som fruktade ett anfall från detta torn på hufvudfästningen, sjelfve kastat bomber deremot, af hvilken anledning skansen flög i luften. Måndagen den 14 hvilodag. Tisdagen den 15:de togs det andra tornet efter 8 timmars strid af Engelsmännen. Onsdagen den 16:de anfölls hufvudfästet både af fransmännen från landsidan och genom tre bredsidor från den förenade flottan, hvarjemte det fäste, å d. s. k. Prestön som på östra stranden bevakar sundet, äfven då gaf sig. Enligt hvad som uppgafs skola endast omkring 100 ryssar blifvit dödade men deremot 2,153 tilltångatagne, hvilka redan i går på två linieskepp, Royal William och S:t Vincent, affördes till England. Kommendanten å Bomarsund general Bodisco äf