Denna saknad af män är icke verkad af na: turen, utan af regeringen och en följd a att armeen uppslukar en så ofantlig mängd I Ryssland finnas icke de många förslappande och ohelsosamma handtverk, som hos oss bortrycka så många arbetare. Den ryske lif egne anstränger sig icke mycket; han arbetar blott litet, långsamt och utan de vestra folkslagens tröttande ifver. Hvad är det då för en armåe, som i fredstid (Kaukasus är ett undantag) kan på ett så märkligt sätt göra glest ibland en befolkning på 60 millioner menniskor? Om man än antog denna här till huru stort antal som helst, så skulle man ej kunna begripa saken, om man ej tillika vet på hvilket omenskligt sätt den rekryteras, inöfvas och underhålles. Den beröfvar folket tre gånger så många menniskor som den räknar soldater. Hvad blifver då af de öfriga? Få, blott mycket få komma hem, icke en bland hundrade,, har furst Paskiewitsch sjelf sagt. I Ryssland ser man ingenstädes de gamla invalider, som äro så talrika i andra länder; de blifva alla helbregda; de hafva en läkare som alltid lyckas, nemligen döden. När hertigen af Ragusa, i sitt mer än ryska verk, för att förskräcka oss uträknar, att en rysk soldat kostar kejsaren 2—3 gånger mindre än en af våra, förglömmer han i sin beräkning, att två eller tre menniskor måste dö innan man erhåller en öfvad soldat, som kan uthärda. Han försummar att fästa sin uppmärksamhet vid detta förfärliga slöseri med menniskolif, som utan tvifvel är en likgiltig sak för honom. Till denna stora dödlighet finnas tre hufvudorsaker: 1) Af naturen (enligt sin race, sitt lefnadssätt, sin uppfattning) är ryssen mycket litet passande till krigstjenst. 2) Han tjenar ovilligt, förtäres af längtan, kan icke glömma sitt hem, sin familj. 3) Man använder ingen skonsamhet för att vänja honom dertill och lära honom finna sig i sitt öde; han blifver värtom på ett våldsamt sätt öfverflyttad till tt lefnadssätt som är alldeles motsatt hans yönliga,