hade minskats, kunde man tro att de gamla straffen gagnade, men då ett alldeles motsatt förhållande inträffat, visas bäst att de härda straffen ej förbättra, och ehuru arbete i och för sig sjelf ej är ett straff, tycker talaren intet lämpligare för dez, som genom lättja blifvit inledd på brottets bana än att han genom arbetet förtjenar ett torftigt bröd, hvarigenom han äfven under sin fångelsetid kunde vänjas vid arbete, hvilket sedermera som fri kunde göra honom till en ordentlig samhällsmedlem. Prosten Trancus instämde med hofpredikanten Wensioe; men förklarade att spöstraffet ej vore så misskrediteradt på landsbygden som man här velat framställa det. Riksarkivarien Nordström tillkännagaf, att han, hindrad af sjukdom, ej deltagit i förhandlingarne öfver nu framlagda betänkande inom lagutskottet, och yttrade i hufvudfrågan: Om man hundrade är härefter förelade dem, hvilka uti strafflagarnes stiftande taga del, till besvarande frågan, huruvida man då med trygghet kunde utbyta spöoch risstraffet mot det af vatten och bröd, skulle utan tvifvel samma betänkligheter yttra sig som nu. Icke derföre som skulle de, hvilka hysa dessa betänkligheter, då mera än nu hafva någon förkärlek för förstnämnda straffart, utan derföre, att man skulle betvifla, huruvida icke bibehållande af spöstraffet för den allmänna säkerheten vore nyttigt äfven i framtiden, emedan man tager för gifvet, att det varit nyttigt i det förflutna. Det är brytningen och öfvergängen som väcker tviflen. Det var en tid, då den menskliga rättvisan ansäg vissa brott icke kunna straffas med mindre än rådbråkning nerifrån uppåt, äter andra med rådbråkning uppifrån neråt, då den öfverbevisade tjufven skulle hängas, och då exempel icke saknas, att hängning verkställdes till och med med fötterna uppåt: många andra qvalificerade, grymma straffsätt att förtiga. Man ville framförallt afskräcka. De tider, dä dessa åsigter beherrskade strafflagstiftningen, utgjorde den uti jus talionis ingående bämnden ett väsendtligt motiv för bestämmande af straffens beskaffenhet. Dertill kom den lägre ståndpunkt, på hvilken civilisationen sig i allmänhet befann. Men civilisationens naturlag är, att fortgå i oupphörlig utveckling, och under denna process har man äfven om straffen, deras arter och förhällande till brotten, kommit till djupare insigter. Hvem känner ej Cesare Boenesano de Beccarias namnkunniga skrift Dei delitti e delle penev (första gången tryckt är 1781), denna skrift, som, enkel i sin framställning och fri från för ändamålet onödig lärdomsståt, anslog allas sinnen, de styrandes och de styrdas, statsmannens och borgarens, återinsatte rättvisan och humaniteten uti sin rätt vid strafflagarnes stiftande, och bidrog i sä högst väsendtlig mån att afskafft torturen och de mänga grymma straffarterna. För samma ändamäl verkade Montesquieu, genom sin icke mindre namnkunniga bok om lagarnes anda, samt flera andra skriftställare från 18:de seklet; och sälunda grundlades de nya läror och systemer, efter hvilka i vårt århundrade brottmälslagstiftningen nära nog inom hela det kristna Europa blifvit reviderad och omarbetad uti en mildare och mera försonande riktning. . De teorier om straffets ändamål, som rättsfilosofien sedermera uppställt, äro, såsom bekant, flera, och kunna rangeras i tvenne skolor: den, som till grund för straffets behörighet och art lade satsen, att icke all:nast hvad som skulle anses straffbart, utan ock huruledes det bör straffas, beror helt och hållet af hvad staten i sådant afseende anser vara nyttigt; och den, som söker grunden för sina straffbestämmelser i den högre rättvisans ordning, i denna rättsordning, som icke tilläter det verkliga brottet blifva ostraffadt, men som, vid valet af straffarterna, icke heller glömmer menniskan, och derföre väljer dem så, att de mä kunna verka: till bättring utan förbittring, på samma gång de afskräcka. Den förra skolan, i spetsen för hvilken stod den vördnadsvärde Jeremias Bentham (död 1832, 85 är sammal), var den öfvervägande i början af detta sekel (då äfven den franska Code Penal stiftades). Den sednare är resultatet af den nyare tidens undersökningar öfver dessa för samhällets och den borgerliga ordningens väl så vigtiga frägor. Enligt denna skola har brottmälslagstiftningen ett ovilkorligt ändamäl act uppfylla, nemligen att icke lemna det verkliga brottet ostraffadt. Detta är den absoluta sidan; den afidra sidan, som omfattar straffgraderna och straffarterna, är relativ. Denna relativa sida är den, inom hvilken brottmälslagarnes innehäll i väsendtlig mån bestämmes af tänkesätten, sederna och behofven hos det folk, för hvilket de skola gälla till efterrättelse, dock aldrig så, att grymhet skulle kunna blifva relativ rättvisa, eller vedergällningsbegäret allena få bestämma straffarten och graden. I dessa hänseenden måste alla böja sig för humanitetens högre fordringar och följa med sitt tidehvarf. Så har man ock i sjelfva verket förfarit här i Sverge. Dödsstraffet verkställes ej mera på ett qvalificeradt sätt. Straffen för stöld äro mildare enligtÅ. 1734 ärs lagbok, än enligt de lagar som derförinnan gällde. År 1779 genomfördes en mildrande lagstiftning för bestraffande af en mängd brott. Ar 1841 togs ett stort steg framät genom den lag, som ändrade den straffart, hvartill dittills tjufnadsbot under vissa förutsättningar skulle förvandlas. I nädeväg har ock det ännu i lag bibehällna dödsstraffet för rän blifvit mildradt. Nu är fråga om afskatfande af spöeller risstraffet för alla fall af stöld, och att bibehålla allena vatten och bröd, säsom den straffart, hvartill, atom straffarbete, tjufmadsboten skulle kunna förvandas, äfvensom att insätta vattenoch brödstraffet i stället för spö eller ris uti alla de fall der ovilkorig bestraffning af spö eller ris hittills varit stadgad. Det är af det anförda uppenbart, att den föreslagna strafförändringen småningom blifvit beredd genom tidtals vidtagna öfvergångar, och talaren för sin del rodde, att man väl numera kunde taga steget fullt at i fråga om spö eller ris. Ett särskildt skäl för sin mening fann talaren derati, att spöeller risstraffet verkar så olika på olika vaturer, sä väl physiskt som moraliskt; och äfven den1a omständighet bar i andra länder varit ett bland notiverna för dess upphäfvande. Verkställigheten Vf vattenoch brödstraffet deremot medgåfve möjigheten, att temperera det efter olika individerskontitution, så att lif eller helsa ej äfventyras. Spöeller risstraffet är ock numera i andra civilierade länder, man kan, på få undantag mähända är, säga, öfver allt afskaffadt, och hvad särskildt ansär stöld, är det i stället belagdt med fängelsestraffgrad lika till beskaffenheten efter brottslighetslagen. I rankrike, ur hvars brottmälslag en föregående taare meddelat ätskilligt i ämnet, är fängelsestraffet leladt i tre grader: travaux forcs, reclusion och deention, alla ansedda säsom affliktiva och infameande straff, och af hvilka de två första tvinga till rbete, det förra till svårare, det sednare till lindriare arbete, men offentlig piskning förekommer ej ner. I Tyskland är förhållandet i allmänhet detamma; dock så, att i nägra få stater visst antal slag f prygel eller ris kunna ädömas såsom skärpning för .eration af brott. Så, t. ex. i Österrike, äfven engt dess sednaste strafflag af år 1852, hvilken inneATS TEA CA pott Vt mn fn ft FR TR Anm me ca TDanna salbnrad Af avs 0 Loo Il I 0 dd