hade minskats, kunde man tro att de gamla straffen
gagnade, men då ett alldeles motsatt förhållande in-
träffat, visas bäst att de härda straffen ej förbättra,
och ehuru arbete i och för sig sjelf ej är ett straff,
tycker talaren intet lämpligare för dez, som genom
lättja blifvit inledd på brottets bana än att han ge-
nom arbetet förtjenar ett torftigt bröd, hvarigenom
han äfven under sin fångelsetid kunde vänjas vid
arbete, hvilket sedermera som fri kunde göra honom
till en ordentlig samhällsmedlem.
Prosten Trancus instämde med hofpredikanten
Wensioe; men förklarade att spöstraffet ej vore så
misskrediteradt på landsbygden som man här velat
framställa det.
Riksarkivarien Nordström tillkännagaf, att han, hin-
drad af sjukdom, ej deltagit i förhandlingarne öfver
nu framlagda betänkande inom lagutskottet, och ytt-
rade i hufvudfrågan:
Om man hundrade är härefter förelade dem, hvilka
uti strafflagarnes stiftande taga del, till besvarande
frågan, huruvida man då med trygghet kunde utbyta
spö- och risstraffet mot det af vatten och bröd, skulle
utan tvifvel samma betänkligheter yttra sig som nu.
Icke derföre som skulle de, hvilka hysa dessa betänk-
ligheter, då mera än nu hafva någon förkärlek för
förstnämnda straffart, utan derföre, att man skulle
betvifla, huruvida icke bibehållande af spöstraffet för
den allmänna säkerheten vore nyttigt äfven i framti-
den, emedan man tager för gifvet, att det varit nyt-
tigt i det förflutna. Det är brytningen och öfver-
gängen som väcker tviflen.
Det var en tid, då den menskliga rättvisan ansäg
vissa brott icke kunna straffas med mindre än råd-
bråkning nerifrån uppåt, äter andra med rådbråkning
uppifrån neråt, då den öfverbevisade tjufven skulle
hängas, och då exempel icke saknas, att hängning
verkställdes till och med med fötterna uppåt: många
andra qvalificerade, grymma straffsätt att förtiga.
Man ville framförallt afskräcka.
De tider, dä dessa åsigter beherrskade strafflagstift-
ningen, utgjorde den uti jus talionis ingående bämn-
den ett väsendtligt motiv för bestämmande af straf-
fens beskaffenhet. Dertill kom den lägre ståndpunkt,
på hvilken civilisationen sig i allmänhet befann. Men
civilisationens naturlag är, att fortgå i oupphörlig ut-
veckling, och under denna process har man äfven om
straffen, deras arter och förhällande till brotten, kom-
mit till djupare insigter. Hvem känner ej Cesare
Boenesano de Beccarias namnkunniga skrift Dei de-
litti e delle penev (första gången tryckt är 1781), denna
skrift, som, enkel i sin framställning och fri från för
ändamålet onödig lärdomsståt, anslog allas sinnen, de
styrandes och de styrdas, statsmannens och borgarens,
återinsatte rättvisan och humaniteten uti sin rätt vid
strafflagarnes stiftande, och bidrog i sä högst väsendt-
lig mån att afskafft torturen och de mänga grymma
straffarterna. För samma ändamäl verkade Montes-
quieu, genom sin icke mindre namnkunniga bok om
lagarnes anda, samt flera andra skriftställare från
18:de seklet; och sälunda grundlades de nya läror
och systemer, efter hvilka i vårt århundrade brott-
mälslagstiftningen nära nog inom hela det kristna
Europa blifvit reviderad och omarbetad uti en mil-
dare och mera försonande riktning. .
De teorier om straffets ändamål, som rättsfilosofien
sedermera uppställt, äro, såsom bekant, flera, och
kunna rangeras i tvenne skolor: den, som till grund
för straffets behörighet och art lade satsen, att icke
all:nast hvad som skulle anses straffbart, utan ock
huruledes det bör straffas, beror helt och hållet af
hvad staten i sådant afseende anser vara nyttigt; och
den, som söker grunden för sina straffbestämmelser
i den högre rättvisans ordning, i denna rättsordning,
som icke tilläter det verkliga brottet blifva ostraffadt,
men som, vid valet af straffarterna, icke heller glöm-
mer menniskan, och derföre väljer dem så, att de
mä kunna verka: till bättring utan förbittring, på
samma gång de afskräcka.
Den förra skolan, i spetsen för hvilken stod den
vördnadsvärde Jeremias Bentham (död 1832, 85 är
sammal), var den öfvervägande i början af detta se-
kel (då äfven den franska Code Penal stiftades). Den
sednare är resultatet af den nyare tidens undersök-
ningar öfver dessa för samhällets och den borgerliga
ordningens väl så vigtiga frägor. Enligt denna skola
har brottmälslagstiftningen ett ovilkorligt ändamäl act
uppfylla, nemligen att icke lemna det verkliga brottet
ostraffadt. Detta är den absoluta sidan; den afidra
sidan, som omfattar straffgraderna och straffarterna,
är relativ. Denna relativa sida är den, inom hvilken
brottmälslagarnes innehäll i väsendtlig mån bestäm-
mes af tänkesätten, sederna och behofven hos det
folk, för hvilket de skola gälla till efterrättelse, dock
aldrig så, att grymhet skulle kunna blifva relativ rätt-
visa, eller vedergällningsbegäret allena få bestämma
straffarten och graden. I dessa hänseenden måste
alla böja sig för humanitetens högre fordringar och
följa med sitt tidehvarf.
Så har man ock i sjelfva verket förfarit här i Sver-
ge. Dödsstraffet verkställes ej mera på ett qvalifi-
ceradt sätt. Straffen för stöld äro mildare enligtÅ.
1734 ärs lagbok, än enligt de lagar som derförinnan
gällde. År 1779 genomfördes en mildrande lagstift-
ning för bestraffande af en mängd brott. Ar 1841
togs ett stort steg framät genom den lag, som än-
drade den straffart, hvartill dittills tjufnadsbot under
vissa förutsättningar skulle förvandlas. I nädeväg har
ock det ännu i lag bibehällna dödsstraffet för rän
blifvit mildradt. Nu är fråga om afskatfande af spö-
eller risstraffet för alla fall af stöld, och att bibehålla
allena vatten och bröd, säsom den straffart, hvartill,
atom straffarbete, tjufmadsboten skulle kunna förvand-
as, äfvensom att insätta vatten- och brödstraffet i
stället för spö eller ris uti alla de fall der ovilkor-
ig bestraffning af spö eller ris hittills varit stadgad.
Det är af det anförda uppenbart, att den föreslagna
strafförändringen småningom blifvit beredd genom tid-
tals vidtagna öfvergångar, och talaren för sin del
rodde, att man väl numera kunde taga steget fullt
at i fråga om spö eller ris.
Ett särskildt skäl för sin mening fann talaren der-
ati, att spö- eller risstraffet verkar så olika på olika
vaturer, sä väl physiskt som moraliskt; och äfven den-
1a omständighet bar i andra länder varit ett bland
notiverna för dess upphäfvande. Verkställigheten
Vf vatten- och brödstraffet deremot medgåfve möj-
igheten, att temperera det efter olika individerskon-
titution, så att lif eller helsa ej äfventyras.
Spö- eller risstraffet är ock numera i andra civili-
erade länder, man kan, på få undantag mähända
är, säga, öfver allt afskaffadt, och hvad särskildt an-
sär stöld, är det i stället belagdt med fängelsestraffgrad
lika till beskaffenheten efter brottslighetslagen. I
rankrike, ur hvars brottmälslag en föregående ta-
are meddelat ätskilligt i ämnet, är fängelsestraffet
leladt i tre grader: travaux forcs, reclusion och de-
ention, alla ansedda säsom affliktiva och infame-
ande straff, och af hvilka de två första tvinga till
rbete, det förra till svårare, det sednare till lindri-
are arbete, men offentlig piskning förekommer ej
ner. I Tyskland är förhållandet i allmänhet det-
amma; dock så, att i nägra få stater visst antal slag
f prygel eller ris kunna ädömas såsom skärpning för
.eration af brott. Så, t. ex. i Österrike, äfven en-
gt dess sednaste strafflag af år 1852, hvilken inne-
ATS TEA
CA pott Vt mn fn ft FR TR
Anm me ca
TDanna salbnrad Af avs 0 Loo Il I 0 dd