stektes. Ni känner, mon maitre, huru sen-
sible jag är i vissa afseenden, ty jag är ej
någon spanjor, utan en grek et jai des prin-
cipes dhonneur. Utan ett ögonblicks tv.kan
tog jag min unga herre vid axlarne, förde ho-
nom till dörren och affärdade honom på det
sätt han förtjente; tjutande sprang han upp
ill öfre delen af huset. Jag fortsatte mina
ligganden, men innan tre minuter hade för-
lutit, hörde jag en förfärlig förvirring öfver
mitt hufvud, on faisait une horrible tntamarre,
och jag kunde emellanåt urskilja eder och
förbannelser; dörrar slogos upp och der var
ett fasansfullt rusande utför trapporna, une
galopade. Det var monsieur le comte, hans
;refvinna och min unga herre, följda af en
ordentlig arme af qvinnor och filles de cham -
bre. Långt framför alla de andre rusade dock
nin husbonde med ett draget svärd i handen
ch skrek: Hvar är den usling, som har
vanhedrat min son, hvar är han? Han skall
lö.s Jag vet ej hur det var, mon maitre,
nen jag höll just då på med att skölja en
stor skål garbanzos (ärter), som ämnades till
pucheran töljande dagen. De voro okokta
och så hårda som slungstenar; dessa kastade
jag på goltvet och större deien af dem föll
just framför dörren. Eh bien, mon maitre, i
nästa ögonblick hoppade grefven in, med ögon
som eldkol och som, jag redan sagt, med en
dyrendal i handen. ,Tenez, gueux enrager, röt
han och måttade ett förtvifladt hugg mot mig;
men innan orden voro ur hans mun, halkade
han på ärterna och föll framstupa med stor
bäftighet så lång han var, och hans dyrendal
flög ur hans hand, comme une flöche. Ni skulle
hafva hört det skri, som nu upphäfdes — det
var en horibel förvirring. Grefven låg på
goltvet, efter allt utseende afsvimnad ; jag bryd-
de mig likväl ej derom, utan fortsatte helt
Jugnt mina göromål. Slutligen reste de upp