stektes. Ni känner, mon maitre, huru sensible jag är i vissa afseenden, ty jag är ej någon spanjor, utan en grek et jai des principes dhonneur. Utan ett ögonblicks tv.kan tog jag min unga herre vid axlarne, förde honom till dörren och affärdade honom på det sätt han förtjente; tjutande sprang han upp ill öfre delen af huset. Jag fortsatte mina ligganden, men innan tre minuter hade förlutit, hörde jag en förfärlig förvirring öfver mitt hufvud, on faisait une horrible tntamarre, och jag kunde emellanåt urskilja eder och förbannelser; dörrar slogos upp och der var ett fasansfullt rusande utför trapporna, une galopade. Det var monsieur le comte, hans ;refvinna och min unga herre, följda af en ordentlig arme af qvinnor och filles de cham bre. Långt framför alla de andre rusade dock nin husbonde med ett draget svärd i handen ch skrek: Hvar är den usling, som har vanhedrat min son, hvar är han? Han skall lö.s Jag vet ej hur det var, mon maitre, nen jag höll just då på med att skölja en stor skål garbanzos (ärter), som ämnades till pucheran töljande dagen. De voro okokta och så hårda som slungstenar; dessa kastade jag på goltvet och större deien af dem föll just framför dörren. Eh bien, mon maitre, i nästa ögonblick hoppade grefven in, med ögon som eldkol och som, jag redan sagt, med en dyrendal i handen. ,Tenez, gueux enrager, röt han och måttade ett förtvifladt hugg mot mig; men innan orden voro ur hans mun, halkade han på ärterna och föll framstupa med stor bäftighet så lång han var, och hans dyrendal flög ur hans hand, comme une flöche. Ni skulle hafva hört det skri, som nu upphäfdes — det var en horibel förvirring. Grefven låg på goltvet, efter allt utseende afsvimnad ; jag brydde mig likväl ej derom, utan fortsatte helt Jugnt mina göromål. Slutligen reste de upp