vid de särskilta föreskrifternas uppställande, stött på flera svårigheter, som varit lätta att undvika om man stannat vid den förra, som vi anse ega företräde framför alla andra länders lagstiftning i berörde ämne. För att ådagalägga detta skola vi först meddela hufvuddragen af den norska !agstiftningen och sedermera med jemförelse deraf anställa en granskning af utskottets förslag. Enligt norska försäljningslagen, som är gifven den 6 September 1843, tilldelas, hvad städerna angår, rättigheten att sälja bränvin i mindre partier än 40 potter (15 svenska kannor) och att utskänka det genom särskilta burskapsbref, som ock medföra rättighet att utsälja b.änvin i större partier; men deremot får ingen annan näring, till hvars utöfvande burskap erfordras, utom omdestillering af färdigt bränvin, dermed förenas. Städernas förmän och revresentanter (kommunalstyrelser) bestämma huru många personer som högst böra hafva denna rättighet. På mer än ett ställe får ingen hafva försäljning eller utskänkning af bränvin. Der antalet vid denna lags trädande i verkställighet var större än det pi grund af ett sådant beslu: borde vara, skulle det efterhand, i den mån afgång egde rum, inskränkas. Det en gång bestämda antalet kan genom nytt beslut förändras, dock ej förr än efter ett års förlopp. Hvar och en som är berättigad till försäljning af bränvin i minut eller till utskänkning deraf eller till båda delarne skall, om han vill bibehålla denna rättighet, erlägga en särskild afgift till fattigkassan. Denna afgift bestimmes sålunda, att stadens förmän och representanter årligen i Oktober månad sammanträda för att bedöma huru stort qvantum som under följande året anses kunna komma att utskänkas eller i mindre parti än 40 potter försäljas. För detta qvantum beräknas en afgift af 4 sk. för pott (nära 10 sk. bko för svensk kanna) och det sålunda uppkomna belopp utgör, med nedanstående undantag, den summa, som för påföljande år skall fördelas såsom bränvinsafgift i staden. Inom slutet af November mänad hvarje år upprättar magistraten förteckning öfver alla berättigade personer och inhemtar deras yttranden, huruvida de vilja vidblifva näringen; hvarefter magistraten fördelar afgiftens hela belopp å de personer, som skola behålla densamma, sålunda att afgiften blir lika stor för alla, utan afseende ej mindre på omfånget af hvars och ens rörelse, utan ock huruvida han är berättigad endast till försäljning eller både till försäljniog och utskänkning. På landet får utskänkning af bränvin endast ske på gästgifverier, som för resande äro erforderliga och hvilka redan hafva eller framdeles få sådan utskänkningsrätt sig tilldelad; dock är detförbjudet att utskönka bränvin till personer, som bo eller uppehålla sig på 1, mils afstånd från gästgifveriet, och ingen gästgifvare är ovilkorligen skyldig att hålla bränvin till utskänkning. Försäljning af bränvin i minut tillåtes dem som före lagen af den 19 Januari 1837 egde en sådan rättighet eller sedermera, på grund af särskild bevillning, undfått densamma. Hvar och en sålunda ber ttigad, hvilken icke inom November månads slut hos fattigvårdsstyrelsen afsagt sig sin rättighet, skall af denna styrelse debiteras i förhållande till det qvantum bränvin, som det kan antagas att han under följande år kommer att afsätta, med 4 sk. för pott, hvilken afgift skall till fattigkassan erläggas. Hvarken i städerna eller på landet får dock afgiften för försäljning i minut eller utskänkning af bränvin understiga 20 spdir för hvarjetill sådan näring berättigad person, och måste erläggas halfårsvis neml. den 15 Januari och den 15 Juli till hälften hvarje gång. När någon på magistratens förfrågan förklarar att han icke vill bibehålla näringen eller någon på landet inger skrifvelse af sådant innehåll till fattigvårdsstyrelse, har han förlorat sin rättighet till bränvinsförsäljning i minut eller till sådan försäljning i förening med utskänkning och kan endast medelst ny bevillning få den tillbaka. Den som afsäger sig rättighet sedan den 30 November är förbi, måste erlägga afgiften för påföljande år. Den som ickeinom föreskrifven tid betalar de honom ålagda afgifter, förlorar rättighet på samma sätt som om afsägelse skett, räknad från den termin då försummelsen egde rum, men är likaväl pligtig att erlägga den för året honom påförda afgift. Finna kommunalstyrelserna i staden eller på landet afgiftens belopp öfverstiga ett lämpligt bidrag till fattigkassan, så kunna de bestämma att en del deraf kan tillfalla någon annan af kommnnens kassor eller användas till andra kommunala behof. Dessa äro hufvuddragen af den norska bränvinsförsäljningslagen och det torde vara svårt att utfinna någonting, som kan vara enklare och på samma gång mera ändamålsenligt. Om man härmed jemför hufvudgrunderna af utskottets förslag, stöter man genast på en mängd föreskrifter, som äro särdeles invecklade och i tillämpningen onekligen skulle komma att leda till mångtaldiga svårigheter. Så har utskottet börjat med att uppdraga en skarp gräns emellan minuthandel med bränvin och utskänkning deraf och i sådant afseende föreslagit, att vid minuthandel icke får säljas i stad mindre än en fjerdedels och på landet mindre än en kanna, samt att hvad som säljes icke får å försäljningsstället förtäras; hvaremot vid utskänkning skulle få lemnas huru litet belopp som helst, att antingen förtäras å försäljniogsstället, der varm mat alltid skall vara att tillgå, eller derifrån afhemtas. Att utskottet föreslagit allmänt antagande af en särskildt reglerad bränvinshandel i minut utan förtäring på stället, i likhet med den som eger rum i Stockholm och några andra städer, der destillatorerna ega rätt att hålla öppen bod eller s. k. bänvinsmagasin, kan icke annat än gillas, emedan mången derigenom skulle öfvergifva krogarne och allmänheten småningom vänjas att hemma förtära det bränvin, som vana och fördom ännu göra till ett behof. Men vi kunna svårligen inse hvarföre icke försäljningen kan medgifvas att skei mindre qvantum än en fjerdedels i stad och en kanna nä landet. enär förbruknincoen i hemmet