vid de särskilta föreskrifternas uppställande,
stött på flera svårigheter, som varit lätta att
undvika om man stannat vid den förra, som
vi anse ega företräde framför alla andra län-
ders lagstiftning i berörde ämne.
För att ådagalägga detta skola vi först
meddela hufvuddragen af den norska !ag-
stiftningen och sedermera med jemförelse
deraf anställa en granskning af utskottets för-
slag.
Enligt norska försäljningslagen, som är
gifven den 6 September 1843, tilldelas, hvad
städerna angår, rättigheten att sälja bränvin i
mindre partier än 40 potter (15 svenska kan-
nor) och att utskänka det genom särskilta
burskapsbref, som ock medföra rättighet att
utsälja b.änvin i större partier; men deremot
får ingen annan näring, till hvars utöfvande
burskap erfordras, utom omdestillering af fär-
digt bränvin, dermed förenas. Städernas för-
män och revresentanter (kommunalstyrelser)
bestämma huru många personer som högst
böra hafva denna rättighet. På mer än ett
ställe får ingen hafva försäljning eller ut-
skänkning af bränvin. Der antalet vid denna
lags trädande i verkställighet var större än
det pi grund af ett sådant beslu: borde vara,
skulle det efterhand, i den mån afgång egde
rum, inskränkas. Det en gång bestämda an-
talet kan genom nytt beslut förändras, dock
ej förr än efter ett års förlopp. Hvar och en
som är berättigad till försäljning af bränvin i
minut eller till utskänkning deraf eller till
båda delarne skall, om han vill bibehålla
denna rättighet, erlägga en särskild afgift till
fattigkassan. Denna afgift bestimmes sålun-
da, att stadens förmän och representanter år-
ligen i Oktober månad sammanträda för att
bedöma huru stort qvantum som under föl-
jande året anses kunna komma att utskänkas
eller i mindre parti än 40 potter försäljas.
För detta qvantum beräknas en afgift af 4 sk.
för pott (nära 10 sk. bko för svensk kanna) och
det sålunda uppkomna belopp utgör, med ne-
danstående undantag, den summa, som för
påföljande år skall fördelas såsom bränvins-
afgift i staden. Inom slutet af November
mänad hvarje år upprättar magistraten för-
teckning öfver alla berättigade personer och
inhemtar deras yttranden, huruvida de vilja
vidblifva näringen; hvarefter magistraten för-
delar afgiftens hela belopp å de personer,
som skola behålla densamma, sålunda att
afgiften blir lika stor för alla, utan afseende
ej mindre på omfånget af hvars och ens rö-
relse, utan ock huruvida han är berättigad
endast till försäljning eller både till försälj-
niog och utskänkning.
På landet får utskänkning af bränvin en-
dast ske på gästgifverier, som för resande äro
erforderliga och hvilka redan hafva eller fram-
deles få sådan utskänkningsrätt sig tilldelad;
dock är det- förbjudet att utskönka bränvin
till personer, som bo eller uppehålla sig på
1, mils afstånd från gästgifveriet, och ingen
gästgifvare är ovilkorligen skyldig att hålla
bränvin till utskänkning. Försäljning af brän-
vin i minut tillåtes dem som före lagen af
den 19 Januari 1837 egde en sådan rättighet
eller sedermera, på grund af särskild bevill-
ning, undfått densamma. Hvar och en så-
lunda ber ttigad, hvilken icke inom Novem-
ber månads slut hos fattigvårdsstyrelsen af-
sagt sig sin rättighet, skall af denna styrelse
debiteras i förhållande till det qvantum brän-
vin, som det kan antagas att han under föl-
jande år kommer att afsätta, med 4 sk. för
pott, hvilken afgift skall till fattigkassan er-
läggas.
Hvarken i städerna eller på landet får dock
afgiften för försäljning i minut eller utskänk-
ning af bränvin understiga 20 spdir för hvarjetill
sådan näring berättigad person, och måste erläg-
gas halfårsvis neml. den 15 Januari och den 15
Juli till hälften hvarje gång. När någon på
magistratens förfrågan förklarar att han icke
vill bibehålla näringen eller någon på landet
inger skrifvelse af sådant innehåll till fattig-
vårdsstyrelse, har han förlorat sin rättighet
till bränvinsförsäljning i minut eller till sådan
försäljning i förening med utskänkning och
kan endast medelst ny bevillning få den till-
baka. Den som afsäger sig rättighet sedan
den 30 November är förbi, måste erlägga af-
giften för påföljande år. Den som ickeinom
föreskrifven tid betalar de honom ålagda af-
gifter, förlorar rättighet på samma sätt som
om afsägelse skett, räknad från den termin
då försummelsen egde rum, men är likaväl
pligtig att erlägga den för året honom på-
förda afgift. Finna kommunalstyrelserna i
staden eller på landet afgiftens belopp öfver-
stiga ett lämpligt bidrag till fattigkassan, så
kunna de bestämma att en del deraf kan
tillfalla någon annan af kommnnens kassor
eller användas till andra kommunala behof.
Dessa äro hufvuddragen af den norska
bränvinsförsäljningslagen och det torde vara
svårt att utfinna någonting, som kan vara
enklare och på samma gång mera ändamåls-
enligt. Om man härmed jemför hufvudgrun-
derna af utskottets förslag, stöter man genast
på en mängd föreskrifter, som äro särdeles
invecklade och i tillämpningen onekligen skulle
komma att leda till mångtaldiga svårigheter.
Så har utskottet börjat med att uppdraga en
skarp gräns emellan minuthandel med bränvin
och utskänkning deraf och i sådant afseende
föreslagit, att vid minuthandel icke får säljas
i stad mindre än en fjerdedels och på landet
mindre än en kanna, samt att hvad som säl-
jes icke får å försäljningsstället förtäras; hvar-
emot vid utskänkning skulle få lemnas huru
litet belopp som helst, att antingen förtäras
å försäljniogsstället, der varm mat alltid skall
vara att tillgå, eller derifrån afhemtas. Att
utskottet föreslagit allmänt antagande af en
särskildt reglerad bränvinshandel i minut utan
förtäring på stället, i likhet med den som
eger rum i Stockholm och några andra stä-
der, der destillatorerna ega rätt att hålla öp-
pen bod eller s. k. bänvinsmagasin, kan
icke annat än gillas, emedan mången derige-
nom skulle öfvergifva krogarne och allmän-
heten småningom vänjas att hemma förtära
det bränvin, som vana och fördom ännu göra
till ett behof. Men vi kunna svårligen inse hvar-
före icke försäljningen kan medgifvas att skei
mindre qvantum än en fjerdedels i stad och en
kanna nä landet. enär förbruknincoen i hemmet