Med en siat, som så handlar och på sådant sätt tror sig uppfylla sitt folks kallelse i verlden, är all underhandling omöjlig. Ryssland utesluter sig sjelf ur de civiliserade staternas antal, dä det öfvermodigt trampar all folkrätt under fötterna. Det måste för den skull äfven ställas utom folkrätten och bekämpas ända till dess att dess krafter blifvit så uttömda, att det tvingas tigga om fred på hvad vilkor som helst. Man har sagt att Österrike och Preussen icke skola medgifva Rysslands betydliga försvagande, emedan de behöfva denna stat såsom en nödig motvigt emot Frankrike och England. Men detta skäl förefinnes icke längre, efter Pohlens förening med Preussen och Donaufurstendömenas ställande under Österrikiskt protektorat. Dessa begge riken blifva sedermera nog mäktiga för att i kabinetternas rädslag vinna allt billigt afseende för sina intressen. Men eit sådant Rysslands försvagande låter icke verkställa sig under ett fälttäg. Det högsta mäl man torde kunna ernå under detta ärets kampanj, synes vara Ålands och Finlands eröfring, ryssarnes förjagande ur Donaufurstendömena samt möjligen Cronstadts och Sebastopols förstöring. Först nästa vär är det sannolikt att operationerna kunna börja emot S:t Petersburg och Moskwa. Man har yttrat mycken betänklighet cervid, att Sverge skulle gripa till vapen redan i höst, emedan ett besättande af Finland så sent på äret möjligen skulle föranleda Ryssland till ett vinterfälttäg derstädes, hvilket, om det ginge olyckligt för de svenska vapnen, möjligen kunde leda till hela armåens förstöriog, emedan äåtervägen öfver hafvet vid denna ärstiden är stängd. Denna betänklighet har dock numera förlorat all betydelse, sedan det är bekant, att vestmakterna ämna uppträda med 40 å 50,000 man i Finland, hvilken styrka, i förening med 30,000 svenskar och norrmän, är fullt tillräcklig för att med tryggbet kunna bålla sig fast i Finland under vintern, emedan det är alldeles omöjligt för Ryssland att under eit så härdt luftstreck kunna med tillräcklig styrka våga ett vinterfälttäg emot en sädan makt Härtill kommer att Finland är så rikt, och ärets skörd derstädes så lofvande, att det med lätthet kan underhälla en armå af den styrka vi här beräknat, särdeles om dess hamnar blifva öppnade någon tid före vinterns inbrott. Att icke bestämma sig för ett aktift deltagande i kriget förr än till nästa vär, föranleder dertill att operationerna emot S:t Petersburg icke kunna börja förr än mycket sednare nästa år, kanske ej före midsommar, hvilket åter skulle förkorta tiden för det årets kampanj, i den händelse att ryssarne, efter Petersburgs intagande, skulle fortsätta kriget i det inre af ryska riket. Olägenheterna för Sverge af att ansluta sig till Rysslands öfriga fiender redan i höst äro sålunda inga, men fördelarne deraf, att så mycket förr ernå att resultat, gifna. Frägan är alltså endast om Sverge så snart kan uppträda aktift. os Det bör kunna ske, om vestmakterna, efter Ålands intagande, derifrån landsätta 30,000 man vid Åbo i slutet af Augusti, och Sverge samtidigt börjar rensa norra Finland med en styrka af 10 å 12,000 man. Om den öfriga svensk norska armeen, omkring 20,000 man stark, blir landsatt i södra Finland de första dagarne af Oktober, så är detta tillräckligt tidigt för att innan vintern kunna förlägga högqvarteret till Helsingfors. Ur strategisk synpunkt förmoda vi sålunda att Sverges uppträdande redan i är icke innebär nägon våda. Hvad deremot de politiska skälen beträffar, så torde konungen — och det med rätta — under intet vilkor vilja draga svärdet, förr än äfven Österrike förklarat krig. Vidare måste England och Frankrike förbinda sig att icke sluta fred med Ryssland pä andra vilkor än Finlands afstäende till Sverge. Slutligen böra så stora sub idier lemnas oss, att halfva krigskostnaden dermed betäckes; alltså omkring 2 millioner rdr bko i månaden. Om deremot Sverige icke skulle läta förmå sig att nu draga svärdet, ens på dessa fördelaktiga vilkor, utan först vilja afbida vintern och våren för att bestämma sig, sä blifver sannolika följden den, att vestmakterna förändra operationsplan och ifrån Åland landsätta trupper vid Kronstadt, belägra denna fästning till lands och vatten, taga och förstöra den, äfvensom der befintliga flotta och förråder, samla en mindre djupgäende ängflotta derstädes och gä upp till Petersburg, der czaren, heldre än att se sin hufvudstad förstörd och utsätta sig för sannolikheten af ett angrepp från Sverige till nästa vär, underskrifver de fredsvilkor som föreläggas honom. Men då gär också för Sverige tillfället att återfå Finland sannolikt för alltid förloradt; då samlar Ryssland om några är igen tillräcklig styrka i Östersjön, för att ånyo för oss blifva samma farliga granne som det nu är, och då skall det snart börja rufva på den mörka plan, till Skandinaviens undergång, som vi i det föregående skildrat. Man har framkastat vinkar derom, att vära bröder Norrmännen icke gerna skulle se, det Sverige, genom en förening med Finland, blefve så starkt, att en maktlysten regent i en framtid kunde hota Norges frihet och sjelfständighet. Om en sädan obroderlig åsigt, alstrad af en öfverdrifven fribetskärlek, verkligen skulle mera allmänt förefinnas hos Norrmännen, så mäste den dock helt och hället försvinna för den förklaring, att Finland blifver ett sjelfständigt rike, förenadt lika väl med Norge som med Sverige. Man har äfven dragit i tvifvelsmål, huruvida England och Frankrike verkligen äro så angelägna att förhjelpa oss till Finland, som vi sjelfva så gerna vilja intala oss. Se här huru en af verldens mest ansedda tidningar, i en längre uppsats, benämnd Östersjöns, just i dessa dagar bedömer denna sak: vÄr uppfinningen af skrufven ett väsentligt framsteg i sjökrigsvetenskapen, sä gäller detta omdöme framförallt i afseende på Östersjön. Han är den faktor, som en dag gör det möjligt för Ryssland att blifva en verldsmakt äfven till sjös, och som derigenom tvingar England att, nu eller en annan gäng, inlåta sig i en strid på lif och död med en fiende, som redan visat sig utanför Konstantinopel, Erzerum och i Central-Asien, och som äfven, efter en följd af fredsär, lätt skulle kunna utveckla sin flagga vid Themsens mynning. Aldrig i historien har ett sä ringa medel haft så omätliga följder. Det är derföre också klart, att det för England för ingen del är nog att hafva brutit Rysslands sä kallade moraliska makt i Östersjön. Med jernhård nödvändighet tränger sig detta förhällande på Englands statsmän, hvilka också redan fullkomligt uppfattat sanningen deraf, att England icke ernått det aldraminsta resultat, så länge det icke fullkomligt förintat den ryska sjömakten i sjelfva dess frö. Det är klart, att till och med den fullständigaste tillintetgörelse af den ryska flottan endast kan förhindra den ryska maktens tillträde till verldshafvet för en tid; ty fastän icke hvarje stat kan bygga sig en ny flotta, så är likväl Ryssland en, som både kan och skall göra det, om man icke med andra medel hindrar det derifrån. Dessa andra medel mäste alltsä af England tillgripas, om det fullkomligt vill uppnå sitt mål. Och hvari bestå då dessa medel? Jo, deruti att förhindra hvarje möjlighet att änyo bygga en flotta. Detta sker icke hvarken genom Kronstadts eller Petersburgs förstöring, utan endast och allenast genom att helt och hållet köra bort ryssarne frän Östersjön och Finska viken, genom att äterförskaffa Sverige Finland och Tyskland Östersjöprovinserna söder om Finska viken., Må vi dä veta att begagna oss af denna märkvärdigt lyckliga tillfällighet! Mätte Sveriges konung och folk hafva mod ått intaga den plats i verlden, som Försynen nu synes vilja erbjuda dem, som gamla minnen helga, och som värt folk förtjenar, för dess i botten ädla karaktär, dess civilisation, dess frihetsanda förenad med laglydnad, och dess tapperhet parad med kärlek för fredliga värf., Nya Wermlandstidningen afslutar i det sednast hitkomna numret den längre serie af artiklar, som der fortgått under rubriken: