härom ! I Detta yttrande bevisar åter att Sv.
Tidningens utgifvare är temligen svag i hi-
storien. Eller hvad ville det säga att tala om
det både östra och vestra romerska kejsare-
dömets styckande eller rättare öfversvämning
af turkar och barbarer i gamla tider, eller det
stora franska kejsardömet i de nyare, ge-
nom bundsförvandters förräderi och förnäm-
ligast Englands okufliga kat och omutliga
ihärdighet. Sv. Tidningens trosförvandter
upprepa: ja, låt Sverge återtaga Finland, el-
ler Preussen med sig införlifva de tyska öster-
sjöprovinserna, eller Turkiet återfå Krimska
balfön; låt slutligen Pohlen åter upprättas,
hvad gör det? Ryssland är ändå nog mäktigt
att trotsa Europa. Med en dylik öfvertro,
hvilken tyckes vara äfven Svenska Tidningens,
är det fåfängt att tvista genom skäl. Icke
eller vi vilja påstå, att i detta ögonblick Eu-
ropas öden stå på denna vändpunkt,, men vi
tro Ikväl att redan en god början är gjord,
derigenom att Ryssland förlorat hela sitt mo-
raliska och politiska inflytande på Europas
styrelser, och att den paniska förskräckelse,
som kolossens förmenta makt länge nog in-
gifvit, blifvit skingrad, för att troligen ej nå-
gonsin mer utöfva sin magiska verkan på Eu-
ropas folk. Vi hafva läst historien på det
sätt, att stora onaturliga välden, hvilka en
tid uppehålla sig genom despotism, korrup-
tion och andra demoraliserande medel, ovil-
korligen skola, förr eller sednare, sönderfalla,
och att det således just är att icke veta hvad
man säger, då man talar om att Rysslands
styckande skulle höra till orimligheterna och
omöjligh :terna, då det tvärtom, just enligt
historiens vittnesbörd, måste vara en oundvik-
lig nödvändighet, som förr eller sednare med
sin okufliga kraft genombryter händelserna,
för att sedan ordna dem efter sin mening.
För vår del glädja vi oss åt att gryningen till
denna dag redan tyckes hafva uppgått, och
ehuru vi visst icke inbilla oss att kampen är
utkämpad ännu på många år, så se vi likväl
i hvad som redan inträffat, en signal af för-
synen, att tiden nu är inne att börja den:
samma. Hvilka de materiela resultaterna
denna gång skola blifva, derom våga vi
icke ens en gissning, ännu mindre någon
säker förhoppning, men att, sedan isen en
gång är bruten, dessa resultater icke skola
uteblifva i en framtid, närmare än vi kanske
au föreställa oss, derom hysa vi den lifliga-
ste öfvertygelse, grundad på kännedomen både
om Europas närvarande ställning och om Ryss-
lands, hvars hela förfarande från begynnelsen
af de sednaste förvecklingarna sjelfmant åter-
kallar i minnet det gamla ordspråket: quem
perdere vult Deus dementat.
Sedan, såsom vi ofvan anfört, Sv. Tidn.
ansträngt hela sin förmåga, för att visa huru
orimligt och omöjligt det skulle vara för Sverge
att återfå Finland, slår han sig med handen
för bröstet och yttrar, bland annat:
Om våra önskningar i detta fall kan ingen tvekan
vara — — -— Vi äro icke af den tankan, som åt-
skilliga våra landsmän, ganska goda svenskar för öf-
cigt, hvilka anse Finlands återvinning icke vara för
3verge önskvärd, emedan vi äro lyckligare nu, inom
naturligare gränser, hvilka likasom afsluta våra stän-
diga politiska tvister med Ryssland. Vi dela icke
denna åsigt, detta prisande af vår lycka i undangömd
hydda, denna fruktan för jättens nära åsyn, ehuru vi
afråda att onödigtvis kalla honom öfver oss, framkalla
faror, som kunna sätta vår sjelfständighet på spel.,
Jan tillägger sednare: Således skola vi med glädje
helsa den bortröfvade Auras återvändande i Sverges
moderliga famn. .
Den på första spalten af sin artikel så yt-
terst fredligt sinnade militären, som måst
göra våld på sig, för att motsätta sig kriget,
förvandlar sig här, såsom läsaren ser, till en
riktig Didrik Menschenschreck; som rädes hvar-
ken för jättar eller troll — när det icke gäller
att möta dem förrän man är både död och be-
grafven. Han älskar icke lyckan i undan-
gömd hydda,, han vill ut och slåss och er-
öfra och återtaga den bortröfvade dottern,
då det nemligen kan ske utan fara och utan
att sätta sitt eget mod och sin egen beqväm-
lighet på spel. Sådant kan man kalla en
tapperhet att skryta med och en politik, vär-
dig en konservativ tidning!
För vår del äro vi långt ifrån att vilja be-
römma oss af en sådan hyperbolisk tapper-
het. Vi prisa tvärtom lyckan i undangömd
hydda; vi frukta för den lurande jättens nära
åsyn,; men just derföre vilja vi söka betrygga
denna hydda, mot äfventyret att falla ett rof
för jätten; just derföre vilja vi drifva jätten
bort, så långt att vi slippa hans åsyn. Om
detta kan ske och när det kan ske, då vilja
vi gripa till vapen och då, långt ifrån att
sätta vår sjelfständighet på spel,, skola vi
derigenom allt säkrare befästa densamma och
förskansa vår hydda, så att den icke vidare
behöfver frukta för det apokalyptiska vild-
djurets förhärjelser.
Sv. Tidn. afslutar sin artikel på följande
sätt:
Derföre hoppas vi också att de, som leda fäder-
neslandets öden, icke skola läta irra sig af bedrägliga
tecken och af förespeglingen om en ny furstekrona,
som äfven inom vära landamären står att vinna i ar-
betet för ett förbättradt land och ett förädladt folk,
och hvilken krona icke heller är att som arf försmåä.
Vi hoppas äfven att de män, som i denna högvigtiga
fråga skola gifva vär konung räd, inse sin pligt och
sitt ansvar, icke blott inför grundlagstolkande stän-
der, utan inför efterverldens högste domstol, der dom-
slutet fälles under den Högste Konungens sekret.
I sanning, ett mycket högtidligt slut på en
artikel, bestående endast af prat, motsägelser
och skefva politiska resonnemanger. Ande-
meningen är dock icke serdeles svår att fatta.
Van vill söka splittra och derigenom herr-
skan; man vill gifva en förmaning åt den unge
prins, som skall såsom arf emottaga Sverges
nuvarande furstekrona, men som gerna blic-
kar tillbaka till de fordna Carlar och Gustaf-
ver, som deltogo i afgörandet af Europas
öden, och hvilka framför allt älskade
detta Sverge, hvarifrån jätten röfvat ett
älskadt barn, hvilket i nära 800 år till-
hört dess historia, delat dess olyckor, men
också dess kultur och dess ära. Detär dessa
nationella sympatier som, om det är möjligt,
skola qväfvas hos den unge fursten; det är
för att tillintetgöra dem, som man skall hän-
skjuta domslutet till efterverlden och till
den Högste Konungem! Vi befara likväl att
hvarken svenska folket eller den europeiska
politiken afbi ar ett sådant domslut, för att
fasa dun fan huaram här handlag och vi