Berthel Thorwaldsens begrafning, och hela danska nationen hörde tillde sörjande! Och hon, den åldriga qvinnan, som beirahktade tåget, da det långsamt pas serade förbi — var Amalia, hans första kärlek! Thor waldsen hade aldrig gift sig, och hon ej heller. — O min Gud! — utbrast den åldriga qvinnan och iorkade tårarna från en källa, som i många är varit torr, — huru outransaklig och mäktig är icke Guds vilja, — och jag skulle lefva för att se de.ta! Stackars Berthe!! Allt hvad jag förutsade gick i fullbor dan; men hvem vet om du icke änds lefvat ett lyckligare lif, om du stannat här hemma hos dina gamli föräldrar och gift dig med mig. O min Gud, blott en kan säga det! Stackars Berthel!l Fyra år förflöto, och en vacker söndagsmorgon slöpade en gammsl svag qvinna med möda sin trött kropp igenom den nedersta, med menniskor uppfylld våningen af den underbara byggnad, som är bekar: under namn af Thorwaldsens museum. Hon stannad ej för att betrakta bildhuggarens makalösa arbeten, utan släpade sig fram tills hon kom till den öppns dörr, som leder till inre fyrkanten, i hvars midt ev Jåg grafvård af grå marmor innesluter de jordiska lemningarae af honom, som skapade de verk, hvilk . uppfylla byggnaden. Steg för st:g närmade hon sis ill grafven, tills hon sjönk ned vid sidan deraf; der uvdlade hon sin krycka och pressade sina magra händer öfver den rynkade pannan. — da, ja — hviskade hon — de sade mig att han hvilade här, och jag bad till Gud om styrka att kunna kräla fram hit, och han har hört mig. O mina Guc! Nu är jag säledes lycklig! — Hon tog händerna från ansigtet och betraktade den enkla, men betydelsefull. inskriptionen: Berthel Tbhorwaldsen, som är bugge: på sidan af grafven. Hon lyfte upp pekfingret och följde hvarje bokstaf till slutet; derpä lät hon sin han: falla, log mildt och suckade nöjd, under det att c. skymt af högre rörelse för ett ögovblick gick öfver hennes anletsdrag, och hon sade: — Det är sannt, han multnar här. Stackars-Bechel, vi skulle åter mötas först i himlen! Bennes ögon tillslötos, och hennes bufvud sjön sakta emot bröstet, i hvilken ställning hon förblef, tills en af uppsyningsmännen i museet, hvilken märl hennes besynuerliga uppförande, gick fam till henrc och sade: . — Gamla qvinna, hvad gör ni här? Hon svarade icke, och han vidrörde sagta hennc: skuldror, 1 tanka att hon sof. Hennes kropp föl sakta mot golfvet vid beröringen, och han såg d:, att hon sof den eviga sömnen. — De Fionska arfsfrågan. Uti Norköping Tidningar för den 19 Vennes läses följande, utaf gar: verifabrikören i Norrköping OC. G. de Fion undertec) nade, tillkännagifvande, med öfverskrift: Den Tiriska arfsfrågan i Sverige. Ar 1630, eller under den store konung Gustaf II Adolphs ärofulla regering, i.som bit ti!l Sverige en fransysk fimilj. bördig frå Bordeaux i södra Frankrike (uuder namnet de Flor, iutroducerad till Adlerkrona), och bosatte sig först Östergötrbland samt emottogs af Gustaf Adolph me. nöje (säsom varande kunnig utije nhandteringens fö:ädiande), och hvars qsinliga medlemmar extraherad dels från Rheims i Champagne, dels frin Schweir, Littich och Moskau, och en gren å manliga linicn under tidens lopp såg sin första egna boning i Pa. Stamfadren var kongl. gensdarme i nordöstra Frankrike; sonsonen den yngre blef under vexlande skifte. etablerad i Venedig och var der handlande en gror, skeppsredare och koiferdikapten. Denne sednare gynvad af en rik välgörare i samma yrke, erhöll, för sin flerariga redlighet, trogna tjenster och slutlige. vårdande den åldriges sista dagar med outtröttlig ör:ret, ett testamente, innehållande en större förmögerret Å några millioner livres. Verksam och fast i beslut och handling, jemte det yrke han ionehad. örökte han denne välgörares nyttiga gåfva, allt nnler tacksamma känslor för gifvaren och försynen, s tt han kunde vid sin död efterlemna en förmögerwet af omkring 28 millioner svenskt bko efter boupj.ecknicgsvärde, hvilken han pligienligt samvetsgrann: estamenterade till sina fjerran boende anförvandter direkt nedstigande linea, hvarhelst de voro bosatta. )en ädelmodige hädangångnes aska hvilar i kyrkan S:t Spiridion uti republiken Venedig. Bland närmate anoförvandier är ofvanberörde familj trän sekel illbaka på legala handlingar rättmatig arftagare till en aflidne, och oaktadt ätta decennier eller mera lvktat i oändlighetens sköte, har icke denna vigtiga andling, som till alla delar är tydlig och klar och varpå denna förmögenhet sig grurdar, blifvit ex oicio för härstädes varande slägtingar publicerad fastön ines!utande ett å decsamma antecknadt presentatum, tt sändas på Sverige redan den 30 Mars 1782, oc ehörigen med republikens statssigill och emblemer, Lampel ä hvarje sida samt af åtta auktoriteter med eras svar tryckta brukliga signet försedd. Detta ögst viguiga dokument har nu kommit i underteckads ego... Aila nödiga dokumenter i och för denn ik finnas. ESSENS ENN TESEN PS ANT TENERIFE