nu ser ut, den franska ockupationskorpsen tills
vidare taga fast fot på Åland, ja. om förbun-
det med Sverge kommer till ständ, måhända :
äfven på Gottland, för att vid första vår-
spricknivgen vara tilreds att operera med
engelska och franska flottorna, understödda
af vår, för ett krig mot Kyssland så ytterst
vigtiga skärgårdsmarin. Vi förmoda i sådant
fall att denna förenade makt skulle blifva i
:stånd att skada kanske mera verksamt än
sjelfva klokheten i Sv. Tidn. och dess visc
militärchef skulle ykunna ana.
Vi skola göra fredsbrott,, säger vidare Sv.
Tidn., om nöd och ära dertill tvingan.
Hvad vill detta heta? Bjuder då Sv. Tidn:s
diplomatik att vi skola dröja att göra krig
till dess att Sverge genom ett anfall från
Ryssland blir dertill tvunget, då således snöden,
är för hauden och äran manar till ett sjelf-
försvar? Vi befara att d tta skulle vara en
högst dålig och inskränkt politik. Eller har
någonsin Ryssland väntat att förklara Sverge
krig, till dess nöd och ära tvingat dess sjelt-
berskare dertill. Spörj historien, icke sed-
nare än de flesta af oss ännu minnas, då Fin
land, som från hedenhös blifvit ammadt vid
Sverges bröst, slets derifrån af den svensku
drottningens älskade systers egen gemål, un-
der det Sverge befann sig i en nöd, son
det, tack vare Gud, hvarken förr eller sed-
nare varit underkastadt, och under det dett.
land hade att bekämpa äfven sin vestra gran-
nes anfall. Menar Sv. T. att det var äran,
som dikterade detta ke:sar Alexanders freds I
brott mot Sverge? Har dessutom Sv. T, :ck.
läst historien tillräckligt, för att veta att ett
8. k. anfallskrig af en svagare stat, i ett
ögonblick då denna derigenom kan bidraga
att sticka en öfvermodig grannes maktbegär
och eröfringstusta, rätt sedt, icke är annat ä;
ett försvarskrig ? Väl icke för stunden, men
för framtiden, och för en framtid. lika heli,
för Europa och civilisationen som för Sver.
ges sjelfständighet. Och om ett sådant till.
fälle erbjuder sig — om detta ännu är inne.
derom tillåta vi oss f. n. intet omdöme —
vore det då klokt, vore det rätt eller natio-
nelt att försumma ett sådant?
Svergen — fortfar vidare Sv. Tidn. —
bör endast göra fredsbrott om det har sä-
kerhet att dervid något vinna och kunna be-
hålla hvad vi erhållan. Och ändock skulle
fredsbrott st icke ske förr, än nöd och ära
dertill iwvingade? ilvilket bedröfligt osam-
manhs ng i detta resonnemang! Eller är de:
öden står för dörren, då verges kuster
das af Rysslands horder och dess stider
Jrännas af dess kossacker, som vi skulle
hafva säkerhet att något vinna, och kunni
behålla hvad vi erhålla,? Hvad säges om lo
sgiken i ett hufvud, som resonnerar på detta
: sätt och ändå vil gå och gälla för en djup-
sinnig dip omat? Vinma! Vore det då at.
vinna ingenting, att stäcka Rysslands makt,
att för en lång framtid göra det oskadlig!
både för Sverge och för Europa? Eller ör det
kanske nägon annan vinst tör hvilken de
stolta Albion och det ädla Frankrike för när-
varande offra sina söners blod och pennin-
gar? Är det då ingenting att strida för
mensklighetens och civilisationens heliga sa).
och att sluta förbund mot dess fiender? Och
hvad annat är det nuvarande kriget mot Ryse-
Jand? Icke har hvarken England, rankrike
-eller Österrike för närvarande varit anfallet
eller hotadt af Ryssland? Icke var det nö-
den,, som tvingade dessa nationer uu taga
sig an det föriryckta Turkiets sak, att skicka
sina flottor till Svarta Hafvet och Östersjön,
sina armåeer till. Orienten och Dönau, och tro-
igen snart till Rysslands besittningar vid
Östers ön. Men de engelska och fransk:
:statsminnen äro förmodligen mindre skarp-
:synta diplomater än Sv. Tidn., då de (som
ihon behagar uttrycka sig, i hänseende til
krigsfrågan för Sverge), så lättsinnigt, en-
:dast för andras skull, kastat sig i det stora
företag, som nu sysselsätter verldens upp-
märksamhet?
I sanniag, vi skulle beklaga om en si
;trångsinnad och litet förutseende politik skull-
kunna vinna häfd hos svenska nationen, ocl:
sorgligast vore det om ett råd, grundadt på
så svaga och jemmerliga motiver, skulle finn:
anklang hos dem, som inom samhället sti
abögt, och följaktligen komma att ega e!
högre inflytande vid frågans slutliga lösning.
Svenska Tidningen utlater sig ytterligare:
Man föregifver, aut ett sådant krig skulle i detta
ögonblick önskas af värt folk. Vi ero af alldele
motsa:t meniog. Till stöd bärför vilja vi endast äbe-
Tropa det ovederläggliga, att ingen enda röst inom de
Du församade stinderna yttrar önskan om krig, vil
de flera tillfällen, derull kunnat vard anledning uc-
der öfverläggniogarne om ordinarie och extra stats
regleringen samt om tacksägelseskrifvelsen för nev-
traliteten. Vi äro de första att erkänna vår repr:
sentat:ons ofullsvändighet, samt uteslutandet af e
stor medborgareklas iran delaktigbet i deusanime,
men man skall likväl icke våga p-stå, au de nuva
rande stånden äro alldeles fremmande för en allmär,
befintlig mening i stad och land. Skall man äfven
pästå att Borgare- och Bondestånden äro dev? Or:
icke, huru då förklara att äfven der, och icke ens
bland dess oppositionsmän, nägon enda röst yttrade
sig för krig ?, . .
Vi föreställa oss just med hvilken min Sv.
Tidningen skulle hafva upptagit yttrande:
inom riksstånden, som häntydt på någo:
krigslustighet,. Vitycka just hvilket mentors-
kall hon då skulle hafva iklädt sig! Emel-
lertid bör det sntecknas, att Svenska Tidnin-
gen här tillerkänt Borgare- och Bondeständen
rattigheten att uttrycka den allmänna menin-
gen i stad och land. Det är likväl knappt I