nu ser ut, den franska ockupationskorpsen tills vidare taga fast fot på Åland, ja. om förbundet med Sverge kommer till ständ, måhända : äfven på Gottland, för att vid första vårspricknivgen vara tilreds att operera med engelska och franska flottorna, understödda af vår, för ett krig mot Kyssland så ytterst vigtiga skärgårdsmarin. Vi förmoda i sådant fall att denna förenade makt skulle blifva i :stånd att skada kanske mera verksamt än sjelfva klokheten i Sv. Tidn. och dess visc militärchef skulle ykunna ana. Vi skola göra fredsbrott,, säger vidare Sv. Tidn., om nöd och ära dertill tvingan. Hvad vill detta heta? Bjuder då Sv. Tidn:s diplomatik att vi skola dröja att göra krig till dess att Sverge genom ett anfall från Ryssland blir dertill tvunget, då således snöden, är för hauden och äran manar till ett sjelfförsvar? Vi befara att d tta skulle vara en högst dålig och inskränkt politik. Eller har någonsin Ryssland väntat att förklara Sverge krig, till dess nöd och ära tvingat dess sjeltberskare dertill. Spörj historien, icke sednare än de flesta af oss ännu minnas, då Fin land, som från hedenhös blifvit ammadt vid Sverges bröst, slets derifrån af den svensku drottningens älskade systers egen gemål, under det Sverge befann sig i en nöd, son det, tack vare Gud, hvarken förr eller sednare varit underkastadt, och under det dett. land hade att bekämpa äfven sin vestra grannes anfall. Menar Sv. T. att det var äran, som dikterade detta ke:sar Alexanders freds I brott mot Sverge? Har dessutom Sv. T, :ck. läst historien tillräckligt, för att veta att ett 8. k. anfallskrig af en svagare stat, i ett ögonblick då denna derigenom kan bidraga att sticka en öfvermodig grannes maktbegär och eröfringstusta, rätt sedt, icke är annat ä; ett försvarskrig ? Väl icke för stunden, men för framtiden, och för en framtid. lika heli, för Europa och civilisationen som för Sver. ges sjelfständighet. Och om ett sådant till. fälle erbjuder sig — om detta ännu är inne. derom tillåta vi oss f. n. intet omdöme — vore det då klokt, vore det rätt eller nationelt att försumma ett sådant? Svergen — fortfar vidare Sv. Tidn. — bör endast göra fredsbrott om det har säkerhet att dervid något vinna och kunna behålla hvad vi erhållan. Och ändock skulle fredsbrott st icke ske förr, än nöd och ära dertill iwvingade? ilvilket bedröfligt osammanhs ng i detta resonnemang! Eller är de: öden står för dörren, då verges kuster das af Rysslands horder och dess stider Jrännas af dess kossacker, som vi skulle hafva säkerhet att något vinna, och kunni behålla hvad vi erhålla,? Hvad säges om lo sgiken i ett hufvud, som resonnerar på detta : sätt och ändå vil gå och gälla för en djupsinnig dip omat? Vinma! Vore det då at. vinna ingenting, att stäcka Rysslands makt, att för en lång framtid göra det oskadlig! både för Sverge och för Europa? Eller ör det kanske nägon annan vinst tör hvilken de stolta Albion och det ädla Frankrike för närvarande offra sina söners blod och penningar? Är det då ingenting att strida för mensklighetens och civilisationens heliga sa). och att sluta förbund mot dess fiender? Och hvad annat är det nuvarande kriget mot RyseJand? Icke har hvarken England, rankrike -eller Österrike för närvarande varit anfallet eller hotadt af Ryssland? Icke var det nöden,, som tvingade dessa nationer uu taga sig an det föriryckta Turkiets sak, att skicka sina flottor till Svarta Hafvet och Östersjön, sina armåeer till. Orienten och Dönau, och troigen snart till Rysslands besittningar vid Östers ön. Men de engelska och fransk: :statsminnen äro förmodligen mindre skarp:synta diplomater än Sv. Tidn., då de (som ihon behagar uttrycka sig, i hänseende til krigsfrågan för Sverge), så lättsinnigt, en:dast för andras skull, kastat sig i det stora företag, som nu sysselsätter verldens uppmärksamhet? I sanniag, vi skulle beklaga om en si ;trångsinnad och litet förutseende politik skullkunna vinna häfd hos svenska nationen, ocl: sorgligast vore det om ett råd, grundadt på så svaga och jemmerliga motiver, skulle finn: anklang hos dem, som inom samhället sti abögt, och följaktligen komma att ega e! högre inflytande vid frågans slutliga lösning. Svenska Tidningen utlater sig ytterligare: Man föregifver, aut ett sådant krig skulle i detta ögonblick önskas af värt folk. Vi ero af alldele motsa:t meniog. Till stöd bärför vilja vi endast äbeTropa det ovederläggliga, att ingen enda röst inom de Du församade stinderna yttrar önskan om krig, vil de flera tillfällen, derull kunnat vard anledning ucder öfverläggniogarne om ordinarie och extra stats regleringen samt om tacksägelseskrifvelsen för nevtraliteten. Vi äro de första att erkänna vår repr: sentat:ons ofullsvändighet, samt uteslutandet af e stor medborgareklas iran delaktigbet i deusanime, men man skall likväl icke våga p-stå, au de nuva rande stånden äro alldeles fremmande för en allmär, befintlig mening i stad och land. Skall man äfven pästå att Borgareoch Bondestånden äro dev? Or: icke, huru då förklara att äfven der, och icke ens bland dess oppositionsmän, nägon enda röst yttrade sig för krig ?, . . Vi föreställa oss just med hvilken min Sv. Tidningen skulle hafva upptagit yttrande: inom riksstånden, som häntydt på någo: krigslustighet,. Vitycka just hvilket mentorskall hon då skulle hafva iklädt sig! Emellertid bör det sntecknas, att Svenska Tidningen här tillerkänt Borgareoch Bondeständen rattigheten att uttrycka den allmänna meningen i stad och land. Det är likväl knappt I