BLANDADE ÄMNEN, — Thervaldsens första kärlek, För omkrin 530 är sedan satt en ung flicka med fördelaktigt wu: seende i ett rum i Köpenhamn och gret bitterliger I hennes kaä ligo nägra smycken och andra småss: ker, dem hon ögönskenligen på olika tider emottagi såsom minnen. Hon tog upp dem och betraktac dem den ena efter den andra, men hon kunde knapp se dem genom tårarna. Derpå dolde bon ansigtet sina händer och rörde sig fram och tillbaka på stole. i förtviflan. — O! utbrast hon, — att det skulle gå derhän! All mina lyckliga drömmar äro försvunna, alla mina för hoppningar tillintetgjorda! Han reser, till och me utan att säga mig farväl! Min Gud! hvarför har d: lätiv mig upplefva denna bittra dag? I detta ögonblick hördes en hastig knackning p dörren, och omedel art derefter inträdde föremålet fi: hennes sorg. Det var en ung man vid omkring 2: års ålder, af medelstorlek och temligen starkt byg :d hans anletsdrag voro nägot dystra, men regelmässig och tilldragande. Han hade långt blondt hår oc! blå ögon. . Det var Berthel Thorvaldsen, ett namn som seder: mera genljudit gnom verlden, såsom den mest be römde bildhuggares i nyare tider. Hans steg von fista och snabba, och hans anletsdrag strålande di han inträdde i rummet. Han hade emellertid knapp! sett den gråtande flickans ställning, förr än ett mol. förmörkade hans ansigte, och han gick sakta till hen. nes sida och hviskade: — Amalia! — Berthel! — svarade hon med stockad röst. Pen unge konstnären drog en stol till hennes side, och fattade tyst hennes i tärar badade händer. — Amalia! — sade han efter en paus, som endas: afbröts af hennes snyftningar. — Jag har kommit hi. för att syga dig farväl; jag reser i morgon Hon hejdade sina tarar, och i det hon lösgjoråe sina händer, strök hon sitt upplösta hår från ansigte:, orkade sina ögon och såg på honom med ett uttryck, som kom honom att nedslå sina. Berthel! sade hon i en allvarsam, men icke förebrående ton — Berthe!, hvarför vann du mitt unga hjerta? Hvarför gaf d. mig det hoppet att jag skulle blifva din lycklig maka? -— Jag — jag trodde det beständigt och tror det ännu. fon skakade bed öfvad på hufvudet, och i dethon tog smyckena fortfor hon: — Kommer du ihäg hvad du sade, då du gaf mis detta, — och detta — och det här? — Hvad sade jag, Amalia? Jag sade att jag äskade dig! Jag älskar dig ännu, men — — — Men du älskar ära, beröm och menniskorna: bifall vida mer! tillade hon bittert. Thorvaldsen studsade och rodnade, ty hau kände sig träffad af sanningen i hennes ord. — Ja, du vill lemna gamla Danmark, du vill öfvergifva din stackars käre gamle fader och moder, hvilkas enda hopp och enda jordiska glädje du är; du vill öfvergifva mig och alla, som älska ljudet af dina steg, och gå till ett fjerran land och glömma o3s alla! — Älskade Amalia! Du är grym och orättvi-. Jag skall komma tillbaka till min gamla fader och moder, och till dig; då skola vi blifva glada och lyckliga igen. — Aldrig, Berthel! aldrig! När du är borta, så finns ingen lycka mera för oss. I himlen skola vi måhända en gång råkas, på jorden aldrig mer! Ack nej, jag känner tydligt, att du aldrig mera här i I fvet får se dina åldriga föräldrar, eller din stacsars flicka, hvars hjerta är krossadt! — Och hennes tårar började åter att rinna. Thorvaldsen steg häftigt upp frän stolen samt gick under stark rörelse fram och tillbaka i rummet. Has var djupt bedröfvad, och ett par gånger betraktade han sin älskade med synbar obeslutsambet. Hans föregående lif, hans ungdoms lycka, hans barndoms kära minnen och vänner, Amalias kärlek och hans föräldrars sorg öfver hans bortresa; allt framstod lifligt för hans själ och bjöd honom att stanna och vars lycklig i sin födelsestad Men Roma visade sig också för honom och vinkade honom till sig, för attskörda ira, rikedom och jordisk odödlighet. Den genius han kände sig ega, vidgade hans själ, och han insåg att tärningen var kastad för alltid. Han satte sig åter vid Amalias sida och fattade inyo hennes hand. Hon säg upp och läste med en lick hans innersta tankar. — Gå — sade hon — gå och fullborda din betämmelse, ske Guds vilje! Du skall blifva en stor nan och komma att umgås med furstar och konunsar, och ditt namn skall sprida ditt fäderneslands ra till jordens aflägsnaste trakter. Jag ser det rclan; må fritt min egoistiska kärlek tillintetgöras! sofva mig endast, att, när du hädanefter lefver i yckans solsken, och högborna, ädla och älskvärda vinnor omgifva dig, du ibland offrar en tår ät de. tackars ringa danska flickan, som :lskar dig högre n sig sjelf. Och nu — farväl, Berthel! lära ett halft århundrade hade förflutit och scenen r återigen i Köpenhamn; gatorna voro fyllda af vänande och sörjande äskådare, i hvarje hus voro alla Soster besatta med mörka, spanande ansigten. Ändtgen ljöd ropet: De komma!, upprepadt frän den va gruppen till den andra, och massan böljade fram ch tillbaka i ovanlig rörelse. En åldrig qvinna satt i öfversta fönstret af ett hus, ch då ropet hördes, upplyfte hon sitt skrynkliga anige och sina ögon, liksom hade hon dermed kunnut a 70 vintrars töcken ifrån dem. En ofantlig likrocession närmade sig, passande militärmusik tågade ramför liket, som beledsagades tillsin sista jordiska oning af landets konung, den kungliga familjer, de!n, prelaterne, de lärde, de tappre, de rike och de erömde. Sorgfloren svajade, trumpeterne ljödo, och nånga tusen suckar höjdes at allvarsamma män och nilda qvinnor, och man såg tärar så väli den stränge rigarens, som i den veka jungfruns ögon. Det var AT NIE ARNESEN ARE ERE ta ken på gråa lockar och ett rödt, väderbitet nsigte, som jag nu med ens iocenkönde — Rat,