sjuk och dog kort derpå. Innan han afsomnade, sände han likväl efter mig och berättade för mig på sin dödsbädd att han sjeli och två andra soldater, hvilka sedan båda blifvit dödade, hade i en viss kyrka i Compostella nedgräft ett stort byte, som de hade gjort i Portugal; det b:stod af guldmoidorer?; och ett paket stora diamanter från Brasilier; alltsamman låg i en stor kopparkittel. Jas lyssnade med giriga öron och från detta ögonblick har jag ej, kan jag säga, haft någon ro hvarken dag eller natt, så har der Schat. legat i mina tankar. Den är mycket lätt at finna, ty den döende mannen var så noggran. i sin beskrifning på stället, der den ligger, att om jag blott vore i Compostella, skulle jag ej hafva någon svårighet att få reda på den; flere gånger har jag varit nära att rese, men någonting har alltid kommit emellar, som hindrat mig. Detta är min historic. Lieber Herr,. Det var först i Compostella jag sedan återsåg Benedikt Mol; jag promenerade sent en natt ensam på stadens alameda (promenad), öfvervägande i hvilken riktning jag nu skulle inställa min resa, ty jag hade redan varit io dagar i denna stad; månen sken klart och ipplyste hvarje föremål rundt omkring miz vä ett ansenligt afstånd. Alamedan var allleles folktom. Jag satte mig ned på en bänk och fortsatte mina reflexioner; men de blefvo mnart afbrutna afetttungtstampande. Då jag vände mina ögon i riktningen efter ljudet, märkte jag först blott en oformlig klump, som nalkades långsamt; den kom allt närmare och närmare och jag kunde nu urskilja gestalten af en man, klädd i grofva bruna kläler, ett slags andalusisk hatt och begagnande en lång, afbarkad träidgren som k pp. Då personen kommit midt framför bänken, på vilken jag satt, stannade den af, tog sin natt och bad om en almosa med grof stämma och på en besynnerlig rotvälska, som ade någon likhet med catalonska. Månen