vet, för oss af en gammal qvinna, som syntes fungera som hushållerska. Sedan vi slutat vår måltid, gick jag och min originelle följeslagare ut och beredde oss att bestiga berget. Vi stannade för att undersöka en liten förstörd skans, som beherrskade viken, och under det vi voro sysselsatta med denna undersökning hände det mer än en gång att vi sjelfve voro föremål för granskning och uppmärksamhet, och ibland såg jag en skymt af ansigten, som tittade på oss genom murarnes hål och sprickor. Vi började nu att bestiga udden och görande talrika och långa omvägar sträfvade vi uppföre dess branta sidor. Solen stod i zenith, och kastade på oss sina lodräta och heta strålar. Mina stöflor voro sönderslitna, mina fötter sårade och svetten strömmade från min panna. För min vägvisare syntes dock uppstigandet vara hvarken tröttsamt eller svårt. Luftens tryckande hetta hade för honom intet obehagligt, ingen svett utpressades från hans solbrända ansigte, han drog ej det ringaste efter andan, ntan hoppade på stenarne och klipporna med all en stengets förvånande vighet. Innan vi slutat hälften af uppstigandet, kände jag mig alldeles utmattad. Jag vacklade och var nära att falla. Friskt mod, herre min, var vid godt mod och var ej ledsen,, sade vägvisaren. Derborta ser jag en stummer; lägg eder ner der i skuggan. Han slog sin långa och starka arm om mitt lif och ehuru hans kroppsbyggnad i jemförelse med min var som en dvergs, bar han mig som ett barn till en mur, som syntes gå öfver hela berget och tydligen tjenade till ett slags gränsmärke. Det var svårt att finna ett skuggigt ställe; slutligen märkte han en urholkning, kanske gjord af någon fåraherde, för att der taga sin siesta. I denna lade han mig sakta ned, och tagande af sin hatt begynte han vifta på mig med mycken ifver. Småningom kom jag mig åter före, och sedan jag hvilat mig en god stund försökte jag åter uppstigandet, hvilket jag äfven slutligen med min följeslagares tillhjelp fullbordade.