vet, för oss af en gammal qvinna, som syntes
fungera som hushållerska. Sedan vi slutat vår
måltid, gick jag och min originelle följesla-
gare ut och beredde oss att bestiga berget.
Vi stannade för att undersöka en liten för-
störd skans, som beherrskade viken, och un-
der det vi voro sysselsatta med denna under-
sökning hände det mer än en gång att vi
sjelfve voro föremål för granskning och upp-
märksamhet, och ibland såg jag en skymt af
ansigten, som tittade på oss genom murarnes
hål och sprickor. Vi började nu att bestiga
udden och görande talrika och långa omvä-
gar sträfvade vi uppföre dess branta sidor.
Solen stod i zenith, och kastade på oss sina
lodräta och heta strålar. Mina stöflor voro
sönderslitna, mina fötter sårade och svetten
strömmade från min panna. För min vägvi-
sare syntes dock uppstigandet vara hvarken
tröttsamt eller svårt. Luftens tryckande hetta
hade för honom intet obehagligt, ingen svett
utpressades från hans solbrända ansigte, han
drog ej det ringaste efter andan, ntan hop-
pade på stenarne och klipporna med all en
stengets förvånande vighet. Innan vi slutat
hälften af uppstigandet, kände jag mig allde-
les utmattad. Jag vacklade och var nära att
falla. Friskt mod, herre min, var vid godt
mod och var ej ledsen,, sade vägvisaren. Der-
borta ser jag en stummer; lägg eder ner der
i skuggan. Han slog sin långa och starka
arm om mitt lif och ehuru hans kroppsbygg-
nad i jemförelse med min var som en dvergs,
bar han mig som ett barn till en mur, som
syntes gå öfver hela berget och tydligen tje-
nade till ett slags gränsmärke. Det var svårt
att finna ett skuggigt ställe; slutligen märkte
han en urholkning, kanske gjord af någon
fåraherde, för att der taga sin siesta. I denna
lade han mig sakta ned, och tagande af sin
hatt begynte han vifta på mig med mycken
ifver. Småningom kom jag mig åter före, och
sedan jag hvilat mig en god stund försökte
jag åter uppstigandet, hvilket jag äfven slut-
ligen med min följeslagares tillhjelp fullbor-
dade.