NV JA ARA MA finnes i hans tillönskning åt församlingen? Hade liturgens tillönskan haft denna lydelse: Herren vare med eder anda, så hade svaret rätteligen lydt på det föreslagna sättet: så ock med dinom anda, eller bättre, för att slippa det föråldrade oeh obrukliga dinom: Med din anda vare ock Herrem,. Men när liturgen säger: Herren vare med eder,, så är det så enkelt att ett barn kan fatta det, hurusom svaret rättare återgifves såsom i vår brukliga handbok: Med dig vare ock Herren,. Denna anmärkning gäller hela förslaget igenom. 5) Vid nattvardsmessan uppgifver förslaget, att församlingen, på prestens: upplyfter edra hiertan, bör svara: nvi upplyfta dem till Herrann. Oändlig skönare, ödmjukare, innerligare låter det då svaret gifves såsom i vår brukliga handbok i form af en bön: Gud upplyfte våra hjertan! Mäånne vi kunna upplyfta våra hjertan, utan att Herren upply!ter dem? Kunna vi det ej, hvarför lägga ett dylikt svar. som låter såsom vore det vuxit ur ett högmodigt och egenrättfärdigt sinne, i en hel församligs mun, helst vär vi redan hafva något bättre? 6) Församlingens svar på liturgens: låter oss iacka Gudi vårom Herra thvarför ej helt enkelt: — — Gud vår Herren?): det är rätt och tillbörligt, är allt för mycket platt och intet sägande för att ånyo införas 1 vårt ritual, derifrån det en gång blifvit uteslutet. 7) Det kortare alternativet efter predikan såsom inledning till nattvardsfirandet, är allt för kort och innehållslöst. Äfven det längsta alternativet är i aldra kortaste laget, och saknar dessutom det vackra tilltalet till nattvardsgästerna, som så väl passar för att inleda Sakramentsfirandet. Luther säger isin Formula Misse-: Nach der Predigt soll tolgen eine öffentliche Paraphrasis des Vater unser, und Vermanung an die, so zum Sakranent gehen wollen. Hierauf soll sich der Prediger zum Altar wenden, das Amt der Consecration anfangen m. m., — Utan att slafviskt följa denna Luthers försskrift, tro vi dock att vackrare och till den hel. Nartvarden närmare uppmärksamheten vändande ord utan svårighet kunde framställas, än deg fäörslåget angifna. Åtminstone böra de först förekommande orden: sannerligen är det rätt, tillbörligt och sal:gt m. m. utbytas mot mindre fadda. I den nya preussiska Agendan förekommer ett tilltal till kommunikanterna, som är så innerligt och vackert, att vi ej kunna inse hvarföre, i brist på något bättre, det ej blifvit begagnadt, med den förändring som de kommitterades motiv härvidlag föranleder. 8) Man hade väntat någon förändring vid utdelandet af brödet och vinet i den hel. Nattvarden. Först och främst är det bekant, att i många kristna bekännelsers kyrkor liturgen sjelf vid hvarje kommunion får åtnjuta sakramentet och sjelf räcka sig detsamma. Hos oss är det på de flesta ställen för presten omöjligt aft när han finner sig behöfva och derför önskar åtnjuta den dyra måltiden, erhålla den, emedan en annan prest dertill måste anskaffas hvilket ofta på landsbygden är förenadt med stora svårigheter. Sedermera innehåller vårt ritual, att orden: Jesus Christus, hvilkens lekamen — eller hvilkens blod m. m. skola uttalas 2:ne gånger för hvarje kommunikant, hvilket vid större nattvardsgångar uppgår till en omsägelse som båda oerhördt tröttar, i det man nödgas ideligen upprepa samma ord 800 å 1000 gånger och derutöfver, och derhos fororsakar lång tidsutdrägt, såvida man ej med alltför hastig och skyndande röst vill frampladdra orden, hvarvid det högtidliga intryck de äro ämnade att åstadkomma förfelas. Skulle det ej kunna vara nog att dessa ord uttalades en gång till hvarje kommunikant? Kunde det ej ske efter utdelandet af vinet med följande lilla förändring : Jesus Christus, hvilkens lekamen och blod du anammat bevare dig m.m.? Och skulle ej patnen med oblaterna kunna gå man från man medelst nattvardsgästernas egna händer, så att presten endast räckte kalken till hvarje kommunikants läppar, under det patenen vandrade hand från hand omedelbart förut och under prestens ögon? Det långa, vid större altarringar verkligen tröttande uppehållet mellan brödets och vinets utdelande, förebyggdes härmed, likasom ock det obehöfliga dubbla omsägandet, hvarjemte det hela finge mindre tycke af ett matande, såsom ock det ordet: tager och äter, mera egentligt efterföljdes, och slutligen kommunikanten sjelf blefve något mera aktiv än nu är händelsen. Vi behöfva ej upprepa hvad af de flesta är väl kändt, att brödets omkringgående mellan kommunikanternas händer icke är något nytt inom kristna kyrkan. Den hel. Skrift lägger alls icke hinder i vägen härför. Och i afseende på bruket inom den ursprungliga kristna kyrkan veta vi så mycket, att vid nattvardens emottagande åtminstone icke så tillgick som nu tillgår hos oss. 9) Det har alltid förefallit anmärkaren motbjudande att formuläret vid välsignelsens afkunnande börjat med det ordet: böjer edra hjertan till Gud. Skulle väl våra hjertan vara så oämdligen högt upp, att vi skulle behöfva böja dem ned för att komma till Gud ?! Hvarföre ej ändra detta olämpliga uttryck till: Höjer edra hjertan — eller öppner edra hjertan och annammen välsignelsenn. De kommitterade hafva i kyrkohandboksförslaget förbisett detta, som dock var afhjelpt med en enda bokstafs förändring. 10) I afseende på de offentliga bönestunderna framställas endast dessa begge frågor: hvarföre hafva kommitterade föreslagit att presten skall säga: kommer låter oss tillbedja och knäböja och nederfalla,, då det sedan hvarken föreskrifves att presten eller församlingen skall knäböja eller nederfalla? — och hvarföre får ingen annan lämplig psalmvers efter morgonbönen begagnas än 8:de versen af plalmen JE 120? (Forts. följer). o RATTEGANGSoca POLISSAKER. Sedan galanterihandlaren L. J. Zanoni d. ähvilken har sin salubod uti hörnhuset af Storkyrkobrinken och Stadssmedjegatan, anmält att hans bod, betjent, Sten Westring, under loppet af en längre tid tillgripit dels penningar och dels galanterivaror, som