NV JA ARA MA
finnes i hans tillönskning åt församlingen?
Hade liturgens tillönskan haft denna lydelse:
Herren vare med eder anda, så hade svaret
rätteligen lydt på det föreslagna sättet: så
ock med dinom anda, eller bättre, för att
slippa det föråldrade oeh obrukliga dinom:
Med din anda vare ock Herrem,. Men när
liturgen säger: Herren vare med eder,, så
är det så enkelt att ett barn kan fatta det,
hurusom svaret rättare återgifves såsom i vår
brukliga handbok: Med dig vare ock Herren,.
Denna anmärkning gäller hela förslaget ige-
nom.
5) Vid nattvardsmessan uppgifver försla-
get, att församlingen, på prestens: upplyfter
edra hiertan, bör svara: nvi upplyfta dem till
Herrann. Oändlig skönare, ödmjukare, inner-
ligare låter det då svaret gifves såsom i vår
brukliga handbok i form af en bön: Gud upp-
lyfte våra hjertan! Mäånne vi kunna upplyfta
våra hjertan, utan att Herren upply!ter dem?
Kunna vi det ej, hvarför lägga ett dylikt svar.
som låter såsom vore det vuxit ur ett hög-
modigt och egenrättfärdigt sinne, i en hel
församligs mun, helst vär vi redan hafva nå-
got bättre?
6) Församlingens svar på liturgens: låter
oss iacka Gudi vårom Herra thvarför ej helt
enkelt: — — Gud vår Herren?): det är rätt
och tillbörligt, är allt för mycket platt och in-
tet sägande för att ånyo införas 1 vårt ritual,
derifrån det en gång blifvit uteslutet.
7) Det kortare alternativet efter predi-
kan såsom inledning till nattvardsfirandet, är
allt för kort och innehållslöst. Äfven det
längsta alternativet är i aldra kortaste laget,
och saknar dessutom det vackra tilltalet till
nattvardsgästerna, som så väl passar för att
inleda Sakramentsfirandet. Luther säger isin
Formula Misse-: Nach der Predigt soll
tolgen eine öffentliche Paraphrasis des Vater
unser, und Vermanung an die, so zum Sakra-
nent gehen wollen. Hierauf soll sich der Pre-
diger zum Altar wenden, das Amt der Con-
secration anfangen m. m., — Utan att slaf-
viskt följa denna Luthers försskrift, tro vi
dock att vackrare och till den hel. Nartvar-
den närmare uppmärksamheten vändande ord
utan svårighet kunde framställas, än deg fäör-
slåget angifna. Åtminstone böra de först fö-
rekommande orden: sannerligen är det rätt,
tillbörligt och sal:gt m. m. utbytas mot mindre
fadda. I den nya preussiska Agendan före-
kommer ett tilltal till kommunikanterna, som
är så innerligt och vackert, att vi ej kunna
inse hvarföre, i brist på något bättre, det ej
blifvit begagnadt, med den förändring som
de kommitterades motiv härvidlag föranleder.
8) Man hade väntat någon förändring vid
utdelandet af brödet och vinet i den hel. Natt-
varden. Först och främst är det bekant, att
i många kristna bekännelsers kyrkor liturgen
sjelf vid hvarje kommunion får åtnjuta sak-
ramentet och sjelf räcka sig detsamma. Hos
oss är det på de flesta ställen för presten
omöjligt aft när han finner sig behöfva och
derför önskar åtnjuta den dyra måltiden, er-
hålla den, emedan en annan prest dertill må-
ste anskaffas hvilket ofta på landsbygden är
förenadt med stora svårigheter. Sedermera
innehåller vårt ritual, att orden: Jesus Chri-
stus, hvilkens lekamen — eller hvilkens blod m.
m. skola uttalas 2:ne gånger för hvarje kom-
munikant, hvilket vid större nattvardsgångar
uppgår till en omsägelse som båda oerhördt tröt-
tar, i det man nödgas ideligen upprepa sam-
ma ord 800 å 1000 gånger och derutöfver,
och derhos fororsakar lång tidsutdrägt, såvida
man ej med alltför hastig och skyndande röst
vill frampladdra orden, hvarvid det högtid-
liga intryck de äro ämnade att åstadkomma
förfelas. Skulle det ej kunna vara nog att
dessa ord uttalades en gång till hvarje kom-
munikant? Kunde det ej ske efter utdelan-
det af vinet med följande lilla förändring :
Jesus Christus, hvilkens lekamen och blod
du anammat bevare dig m.m.? Och skulle
ej patnen med oblaterna kunna gå man från
man medelst nattvardsgästernas egna händer,
så att presten endast räckte kalken till hvarje
kommunikants läppar, under det patenen van-
drade hand från hand omedelbart förut och
under prestens ögon? Det långa, vid större
altarringar verkligen tröttande uppehållet mel-
lan brödets och vinets utdelande, förebyggdes
härmed, likasom ock det obehöfliga dubbla
omsägandet, hvarjemte det hela finge mindre
tycke af ett matande, såsom ock det ordet:
tager och äter, mera egentligt efterföljdes,
och slutligen kommunikanten sjelf blefve nå-
got mera aktiv än nu är händelsen. Vi be-
höfva ej upprepa hvad af de flesta är väl
kändt, att brödets omkringgående mellan kom-
munikanternas händer icke är något nytt in-
om kristna kyrkan. Den hel. Skrift lägger
alls icke hinder i vägen härför. Och i afse-
ende på bruket inom den ursprungliga kristna
kyrkan veta vi så mycket, att vid nattvar-
dens emottagande åtminstone icke så tillgick
som nu tillgår hos oss.
9) Det har alltid förefallit anmärkaren mot-
bjudande att formuläret vid välsignelsens af-
kunnande börjat med det ordet: böjer edra
hjertan till Gud. Skulle väl våra hjertan vara
så oämdligen högt upp, att vi skulle behöfva
böja dem ned för att komma till Gud ?! Hvar-
före ej ändra detta olämpliga uttryck till:
Höjer edra hjertan — eller öppner edra hjer-
tan och annammen välsignelsenn. De kommit-
terade hafva i kyrkohandboksförslaget förbisett
detta, som dock var afhjelpt med en enda
bokstafs förändring.
10) I afseende på de offentliga bönestun-
derna framställas endast dessa begge frågor:
hvarföre hafva kommitterade föreslagit att pre-
sten skall säga: kommer låter oss tillbedja
och knäböja och nederfalla,, då det sedan
hvarken föreskrifves att presten eller försam-
lingen skall knäböja eller nederfalla? — och
hvarföre får ingen annan lämplig psalmvers
efter morgonbönen begagnas än 8:de versen
af plalmen JE 120? (Forts. följer).
- o
RATTEGANGS- oca POLISSAKER.
Sedan galanterihandlaren L. J. Zanoni d. ä-
hvilken har sin salubod uti hörnhuset af Storkyrko-
brinken och Stadssmedjegatan, anmält att hans bod,
betjent, Sten Westring, under loppet af en längre tid
tillgripit dels penningar och dels galanterivaror, som