jemte mindre skickliga dertill. — Förbudet för departemebtschef att deltaga i besluten skulle troligtvis ha till följd att han ej heller infunne sig för att deltaga i öfverläggningarne. Gjorde han likväl det, så skulle möjligtvis regeringsrättens ledamöter kunna föreställa sig att han ditkommit för att imponera på dem och för att få sin vilja fram och just deraf föranledas att fatta ett motsatt beslut mot den mening han yttrat. Tege han åter, torde man säga: han kommer för att skaffa sig undervisning i sitt embete,. — Talaren trodde, att utskottets goda afsigt kunnat vinnas på annat cch bättre sätt. Först och främst derigenom, att man från statsrädet afsöndrade en mängd ärenden. Mångfaldiga mål, som nu -inkomma från landshöfdingeembetena m. fl. och gå kollegierna förbi, skulle troligen stanna i kollegierna om de dit först hänvisades (ett ecklesiastikkollegium borde då också inrättas). Ett annat sätt vore det (som hr Stjerngranat anfört , att departementscheferna blott skulle vara skyldiga att föredraga sina egna besvärsmål, men blott berättigade, ej skyldiga, att Ööfvervara de andra. Men, siger man, då blefve statsrådet ej fulltaligt.. Detta kunde hjelpas lerigenom, att an:alet af konsultativa statsråd ökades från 3 till 5. Genom en sådan förändring bereddes ifven departementscheferna möjlighet att få någon ledighet från sina ansträngande göromäl. Kan nägonuing vara orimligare än att de, som nu sker, skola .r ut och är in släpa i sitt tunga kall? Hvarker den ene eller den andre departementschefen eger nu nägonsin den ringaste tid att med egna ögon taga i betraktande mycket gom för honom vore af stor vigt att hafva närmare reda på. Ecklesiastikministern t. ex. medhinner aldrig att närmare under rätta sig om tillståndet af landets skolor och undervisningsverk. På samma sätt med de andra departementscheferna. Kostnaderna för ett sådant ökande af stats rådspersonalens antal blefve ej heller så särdeles betydliga. Beräknadt efter 6000 rdr för hvar och er af de tre nya konsultativa statsråden, blefve kostnaden 18,000 rdr, säledes mindre än hälften af hvad den föreslagna regeringsrätten skulle komma att kosta. Tal. anhöll, på anförda skäl, att ridderskapet och adeln ville förena sig om den åsigten, att R. och A. visserligen erkände behofvet af att minska antalet af de besvärsmål, som böra af konungen i statsrådet afgöras, men anser icke det af utskottet framställda förslag antagligt. Frih. Cederström, R., upptog och genmälde de af föregäende talare gjorda invändningar mot utskottets förslag. Den förnämsta invändningen har varit den att utskottets förslag syftade att inskränka konungamakten. Denna invändning är dock af en mera sken bar än verklig halt. Konungen kan omöjligen medhinna att pröfva allt och skulle ej heller göra det om statsrådens antal förökades. Det har vidare anmärkts säsom en oformlighet att undersätarne ej finge vända sig till konungen med sina bekymmer, utan skulle hänvisas till en af honom oberoende regeringsrätt. Men sådant måste alltid inträffa i hvarje konstitutionaelt samhälle. Motsatsen är blott. möjlig der en autokrat är statens öfverhufvud. Hvad det beträffar att det skulle vara konungen ensam, som med anledning af förekommande bevekande omständigheter kunde i vissa fall ändra lagens bud, så vore detta ett misstag. När konungen t. ex. är i Norge, kan den tillförordnade regeringen afgifva samma svar, som konungen skulle ha gjort. Beträffande den af en talare anmärkta bristen i förslaget, att ej tillräckliga qvalifikationer i afseende på kun skaper och praktisk skickligtet blifvit bestämda för dem som skulle kunna till regeringsråd utnämnas, så insäg tal. att det ej varit serdeles mycket vunnet dermed att examina o. s. v. föreskrifvits. En känd sak vore att statsråd funnits, som varit serdeles utmärkta i sitt embete, men skulle likväl ej kunnat blifva kanslister på riddarhuset. Ett stadgande i detta hänseende skulle hafva bundit händerna på reseringen och försvärat för henne möjligheten att erhålla dugliga personer. En anmärkning af större vigt anser tal. den vara, att konungen bort ha rättighet att inträda i regeringsrätten, när han så ville, och der ega två röster. Denna anmärkning är dock mera illusorisk. Konungen eger rätt att iofinna sig i högsta domstolen och der hafva två röster, men har aldrig tid att deraf begagaa sig. Man har ock sagt att departementscheferna borde vara föredragande i cegeringsrätten. — Detta är ej heller förbjudet i för slaget. Att de också skulle ega rösträtt, kunde ej sal. anse som någon fördel. Det skulle säkerligen icke gagna deras anseende, om de nägongång blefve Sfverröstade. Så vida ej grundiigare anmärkningar sjordes emot förslaget, anhöll tal. att detsamma mätte blifva hvilande till nästa riksdag. Frib. Ugglas. I afseende på behofvet af en minsk ding uti statsrådets göromöäl, är det väl blott en tanse; i afseende på sättet deremot äro meningarne de lade. Konstitutionsutskottet har noga öfvervägt de olika sätt som härför erbjudit sig. Det första, att hänskjuta en del af dessa göromal till högsta dom stolen, har ej i utskottet vunnit någon sympati. Man har ansett att det fordras andra egenskaper för att vara en utmärkt domare än för att zara en utmärkt administratör. Ett annat sätt hade vurit, att öfverlemna en del af dessa mål ät kollegierna. Detta skulle dock hafva medfört en alltför stor omstöpning af de närvarande förhållandena och alltför stora kostnader för att kunna komma i fråga. Ej heller hade det ansetts lämpligt att förstärka stats radet, ty förnämsta ändamälet är ju att befria konungen från den mängd af underordnade mäl hvaraf han är öfverhopad, och deta skedde ej derigenom att statsrädens antal ökades. För utskottet fanns säledes intet annat sätt att gå tillväga, än att öfverlemna dessa mäl ät en särskild rätt. Den vigtigaste anmärkning som blifvit framställd, vore enligt tala rens äsigt den, att lagstiftande makten i ekonomiska frågor komme att skiljas från den förvaltande. Denna svårighet vore dock undanröjd dels derigenom att, enligt 24 , 2 mom. i utskottets förslag, ärendena skulle beredas i det departement dit de höra, dels derigenom att departementsehefen egde närvara i regeringsrätten och på sädant sätt erhälla kännedom om der förevarande mäls beskaffenhet. Man har påstätt att utskottets förslag skulle innebära en inskränkning af konungamakten. Talaren bestred detta helt och hället. Konungamakten vinner ingenting dermed att den sysselsätter sig med en hop detaljer, som ej ega någon gemenskap med de högre ärenden, som framför allt tillhöra regeringen. Detär isynnerhet för närvarande af särdeles mycken vigt att regeringen befrias härifrån, för att få någon tid öfrig för mera omfattande frägor. Det har äfvenledes yrkats att konungen skulle kunna infinna sig i regeringsrätten och der ega beslutande rätt, så ofta han så funne för sodt. Det skulle dock, enligt talarens tanke, på ett betänkligt sätt minska regeringsrättens anseende, om den ej oftare egde beslutande rätt än konungen funne för godt att ej infinna sig der. Grefve Lagerbjelke. Fordom var det konungen, som i sista instansen afgjorde alla ärenden. Men när dessa med tiden smäningom tillväxte i myckenhet, afskiljdes justitieärendena frän de öfriga, och högsta domstolen inrättades. Det har numera blifvit nöd vändigt att äfven afskilja besvärsmålen, sä vida regenten ej skall, för att så säga, drunkna i småsaker. Tal. hade säsom ledamot af konstitutionsutskottet, vid granskningen af statsrådets protokoller, haft godt tillfälle att se med hvilka lumpenheter konungen och statsrådet nö:gas sysselsätta sig. Ibland andra mål af liknande beskaffenhet hade konungen t. ex. måst a göra, om ett fönster skulle få finnas på ett plank nere i Norrköping! Tal. genomgick derefter de olika örslag till ändring af dessa förhållanden, som varit bane. Hvad det beträffar att öka antalet af högsta domstolens ledamöter, för att till dem hänskjuta en del af dessa frågor, så hade vid 1844 ärs riksdag en proposition i denna syftning blifvit gjord af regeringen, men då blifvit af ständerna afslagen. Och det med rätta; ty besvärsmål äro af en helt annan beskaffenhet än justitiesaker. Det borde dä i högsta domstolen också finnas administrativa förmågor, hvilket de rena juristerna ej alltid äro. Man har: sagt, Ult mamntnlagt AF lhanoosas 0 IA .. -— NR AR mm RR ÅR AV RA ÅA mA HA mom Am som mos mL 0 AR AA fv UV MR oe er m— ÅR AM IR mA mm AA MM —mu FA ot