YvYIL UPPplUBLe RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adeln. Plenum d. 12 Juli, kl. 6 e. m. Den på förmiddagen började diskussionen öfver konstitutionsutskottets memorial n:o 11 — innehällande förslag till ändring af ätskilliga stadganden i rege ringsformen och riksdagsordningen, genom hvilken grundlagsändring en del af de regeringsärenden, som nu afgöras af konungen i statsrådet, skulle öfverflyttas på en för detta ändamäl inrättad s. k. regeringsrätt — fortsattes och afslutades nu. Vi redo göra nu i ett sammanhang för bäde förmiddagens och eftermiddagens diskussion öfver detta ämne. Hr Stjerngranat, G., hade ej varit närvarande då denna fräga förevar i konstitutionsutskottet och derföre ej kunnat läta anteckna sin reservation emot utskottets beslut. Instämde i konstitutionsutskottets yttrande, i afseende på den stora vidden och mångfalden af de göromål som tillhöra ledamöterna af konungens statsräd, men trodde likväl icke att det:a berättigade till bildande af en sådan embetsmannakär, som här föreslagits. Talaren ansåg att en ltt nad i statsrådens betungande göromål skulle kunna vinnas så väl derigenom, att hvarje departementschef ej behöfde vara närvarande vid andra mål, än dem i hvilka han sjelf är föredragande, som ock derigenom att statsrädspersonalens antal ökades. Hr Printzensköld. Allt sedan det lyckades 1840 ärs män att ändra konseljens skick till det den nu har, har den klagan försporis att departementscheferna blifvit öfverhopade med alltför många göromäl för att de skulle kunna medhinna att bereda målen med erforderlig noggranhet och fullständighet. Till afhjelpande af denna svärighet hade ocksä konungen vid en föregående riksdag afgifvit förslag, nemligen att förstärka högsta domstolen, hvilket förslag dock ej af Ständerna blifvit bifallet. Talaren trodde icke att konstitutionsutskottet genom sitt nu framlagda förslag lyckats på ett tillfredsställande sätt lösa detta problem! Det första och största lytet i utskottets förslag vore, att det helt och hället strider emot det system som genomgär hela vår regeringsform, nemligen att konungen skall allena styra riket. Konungen är enligt grundlagen allena beslutande; han är, åtminstone i konseljen, öfver lagen: han kan meddela beslut som äro emot lagen, när ban finner dem vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Derför heter det ofta, att konungen funnit. ett beslut vara lagligen grundadt, men af förekommande bevekande omständigheter har han funnit för godt o. s. v. Efter konstitutionsutskottets förslag skulle konungen mista sin allena beslutanderätt; han skulle ej ens ega rösträttighet i den nya regeringsrätten. Ett annatlyte iutskottets förslag är, att det alls icke är bestämdt hvem som dervid skall vara föredragande. Detta borde väl departementscbefen vara, och han borde väl också kunna inverka på mälens afgörande, ej — såsom utskottet föreslär — blott få vara närvarande och deltaga i öfverläggningarne, utan äfven i besluten. Om departementschefen anser ett eller annat besvärsmål vara af den vigt, att han vill föredrag. det för att göra, sin mening gällande, borde det väl ej förmenas. För öfrigt må det bero på honom sjelf att afstå frän de ärenden, som han ej anser särdeles vigtigt att sjelf öfvervara. Enligt utskottets förslag skulle dessa regeringsråd vara inamovibla, och likväl fästas vid deras utnämnande intet annat vilkor än att de skola vara kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade män, då det likväl för erhållande af andra inamovibla befattningar är stadgadt att hafva fullgjort vissa prestanda. En person skulle kunna bli regeringsräd, utan att ens ha fullgjort de prestanda, som fordras för att blifva antagen till extraordinarie tjensteman i embetsverken. Ett regeringsräd borde vara sä dokumenteradt i afseende på kunskaper och praktisk skicklighet, att han på ett värdigt och ändamälsenligt sätt kunde uppfylla den vigtiga plats han erhållit. Talaren anhöll derföre att ridderskapet och adeln som sin gemensamma tanke skulle uttrycka den åsigten, att detta från konstitutionsutskottet utgångna förslag, ehuru visserligen till syftningen godt, likväl i dess närvarande skick vore alldeles oantagligt. Friherre Rehbinder hade äfven åtskilligt att anmärka emot utskottets förslag. Först och främst att konungen ej skulle ega ringaste rätt att inverka på de mäl, som till regeringsrätten komme att hänskjutas. Detta borde sä afhjelpas, att konungen skulle vara ensamt beslutande, när han vore närvarande. Talaren fann det äfven orimligt att en rätt, der konungen ej finge vara närvarande, likväl finge utfärda beslut i hans namn och med hans underskrift. Vidare: finge departementschefen, ehuru vid öfverläggningarne närvarande, ej deltaga i besluten, så skulle han troligtvis ej mycket infinna sig. Han borde väl åtminstone ega rösträtt. Ehuru talaren således i flera afseenden ej vore nöjd med utskottets förslag, ville han likväl heldre hafva det än intet och anhöll derföre att det mätte bli hvilande till nästkommande riksdag. Hr v. Hartmansdorff. Första frågan är, om en förminskning i de ärenden som tillhöra statsräde: är af nöden. Talaren besvarade denna fräga med ja. Andra frågan är: är det sätt som utskottet föreslagit antagligt? Detta ansäg talaren det icke vara. Första skälet dertill vore (såsom hr Printzensköld redan andragit) den inskränkning i konungens makt, som derigenom skulle uppkomma. Vidare: då säsom bekant är konungen är enväldig i den ekonomiska lagstiftningen, vore det då lämpligt att tvister som angå dessa författningar ej skola afgöras af den som stiftat lagen och bäst bör veta, hvilken lagens ursprungliga mening varit, utan af en annan myndighet? Konungen förlorade derigenom också kännedom om de lagars verkningar som han sjelf stiftat och om sättet huru dessa af hans underlydande tjenstemän tillämpas och handhafvas. Nu då konungen afgör besvärsmålen, kan han genast rätta de misstydningar som egt rum. Om konungen skulle finna, att regeringsråden ej motsvarade hans, eller landets förväntan, huru skulle han kunna blifva af med dem? Justitieräden äro blottställda för opinionsnämden, men regeringsråden voro endast ätkomliga för riksrätten, och så försigtiga äro vanligen embetsmän att de akta sig för uppenbara lagöfverträdelser. I det föreslagna nya momentet af 26 g R. F. heter det att två regeringsräd skola i statsrådet närvara vid frågor om stiftande, förändring, förklaring eller upphäfvande af lagar ech författningar, som röra rikets allmänna hushållning, med skyldighet att dervid sig yttra. Hittills har det varit vanligt, att konungen infordrat förslag och yttranden från kollegierna, enär i dem den egentliga sakkunskapen väl i främsta rummet stär att hemta. Ftt sådant förfarande kunde väl ej heller hädanefter undvikas. Men hvartill skulle det då tjena att de två regeringsräden voro närvarande i statsräden? Genom utskottets förslag finge visserligen statsrädets ledamöter mindre att göra, men de blefvo också mindre skickliga,