lees. Slutligen slet han sig dock lös och för-
sökte draga en knif, som han bar i gördeln;
men de två qvinnorna kastade sig på honom
såsom furier, under det den gamla qvinnan
förökade hans förvirring genom att slå honom
i ansigtet med sin käpp; han var snart glad
att sluta striden, och lemnade flyende efter
sig sin hatt och kappa, hvilka chabi tog upp
och kastade på gatan efter honom.
Detta är en ledsam sak, sade jag, man-
nen skall visserligen föra hela justician på
oss, och vi skola alla blifva kastade i esta-
ripel.n
Cal sade den svarta Callee, bitande på
nageln af sin tumme, han har mera orsak
att vara rädd för oss än vi för honom; vi
kunde bringa honom i filimicka (galgen); vi
hafva dessutom vänner i denna stad, många,
många.,
Ja,, mumlade mormodren, bojis döttrar
hafva vänner, min London Caloro, vänner
bland Busnees, baributre, baribu (många,
många).
Ingenting af någon betydenhet hände der-
efter i zigenarhuset. Nästa dag voro åter An-
tonio och jag i sadeln; vi reste åtminstone
tretton mil innan vi nppnådde Venta, hvarest
vi passerade natten. Vi stego upp tidigt om
morgonen, och min följeslagare underrättade
mig att vi hade en lång dagsresa att göra.
Hvart resa vi? frågade jag.
Till Trujillo, svarade han.
Då solen gick upp, hvilket den gjorde dun-
sel, och bland hotande regnmoln, befunno vi
es i granskapet af en bergskedja, som låg
på vår venstra sida och som Antonio sade
nig kallades San Selvano Sierra. Vår väg
sick likväl öfver stora slätter, sparsamt be-
slädda med buskar — en melankolisk by
vär och der med dess gamla och förfallna
syrka. Under större delen af dagen föll ett