BLANDADE ÄMNEK.
Turkarnes karakter. Baron Callot, som
deltog i ryska fälttåget 1829 mot turkarne såsom fri-
villig, och sedermera efter freden i Adrianopel längre
tid uppehöll sig i Turkiet, särdeles i Konstantinopel,
skildrar i sitt mycket intressanta arbete Der Orient
und Europa,, af hvilket nyligen tredje delen utkom-
mit, Osmanernas karakter på följande sätt: Tur-
karne besitta skenbart ganska mycken flegma, som
icke lätt störes i sitt likgiltiga, så till sägandes kän-
slolösa begrundande. Dock, yttre skenet bedrager.
Turkarnes verkliga karakter liknar en snöbetäckt vul-
kan. Ar mättet af dess tålamod fullt, så bryter han
löst med vild häftighet, och ingenting motstär håns
ursinniga raseri. Han afkastar sin beqvämlighet och
utvecklar krafter, som man icke hade tilltrott honom.
Isynnerhet gär hos honom hans religion framför allt;
för henne är han i ständ till hvarje offer. När der-
före Scheik-ul Islam förkunnar det heliga kriget, när
en gäng profetens Sandschak är upprullad, då besjä-
lar ett nytt lif hela nationen. Hög och läg, rik och
fattig egnar alla sina krafter åt fäderneslandets tjenst.
Man bringar sin förmögenhet till offer, man tränges
under fanorna. Den simplaste handtverkare säljer
sina verktyg, för att anskaffa sig vapen, öfvergifver
hus och hem, hustru och barn, och inträder säsom
soldat i armåens leder. En fanatisk entusiasm lifvar
alla ete. — Att baron Callot icke har orätt, bevisar
det nuvarande kriget. Tillika uttalar han sig om de
svårigheter, hvilka en fiendtlig armå har att öfver
vinna vid Donau. Hvad författaren i detta hänseende
yttrar, bekräftas för närvarande fullkomligt af hän
delserna, och bevisar att ryssarne dock väl med allt-
för stor tillförsigt hafva inlätit sig i en strid, som,
om de också endast och allenast hade att göra med
turkarne, dock blott med ofantlig manspillan skulle
segerrikt kunna föras till sitt slut.
— Rysk välmåga. Engelsmannen d:r Lee,
f. d. lifmedikus hos furst Woronzoff, har nyligen ut-
sifvit en bok om sista dagarne af kejsar Alexan-
ders regering och de första af kejsar Nicolai, i hyil-
ken han bland annat meddelar följande motstycke
till Potemkins välbekanta målade byar: När kej-
sar Alexander 1821 besköte militärkolonierna på Krim,
inträdde han i hvarje särskild kolonistbostad och fånn
öfverallt en god mältid anrättad, vid hvilken en stekt
gris spelade hufvudrollen. Furst Wolchonsky, som
itföljde kejsaren, misstänkte ett bedrägeri och af-
skar obemärkt, medan de voro inne i ett hus, svan
;en på grisen samt stoppade den i fickan. I nästa
nus stod ganska riktigt äter en stekt gris på bordet,
nen svansen var borta. Fursten yttrade då till kej-
aren: Steken tycks vara en gammal bekant, och
på kejsarens fräga hvad han menade dermed, fram-
Irog han ur fickan svansen som fattades grisen. Ste-
cen hade nemligen alltid blifvit i största hast för
ESTETISKT