gen om hemmansklyfning, så hade dessa, på försla;
af ekonomiutskottet, blifvit begärda af 1840 ärs stän
der, och att konungen, i följd af sin ekonomisk:
lagstiftningsrätt, derom ingätt i pröfning och utfir
dat förordningen, ansåg friherren hafva legat inon
Kongl. Maj:ts behörighet och säledes bort af rädgif
varne tillstyrkas. Huruvida de gjorda förändringaro:
och tilläggen kunde anses mer eller mindre behöf
liga, gagneliga och ändamälsenliga, vore deremot e
fråga, som kunde blifva föremål för olika omdömen.
Hr grefven och lundtmarskalken erinrade, ait d
konsti.utionsutskottet icke fram -tällt avmairkving
nyss ofvan afhaudlade ämnen, hvilka såluada icke ;
Zrundlagseolig ordning biifvit föremål för rikets svän
ders öfverläggningar, granskningen af ssdana ick
anmärkta regeringsåtgärder vore stridande mot 90 s
regeringsformen,
Hr Cederschiöld uppträdde mot friherre Rehbinder
Han ansåge fortfarsude rikets sanuskyldiga nytt:
kräfva, att landskamererares och lavdssekreterare:
yttranden i konungen underställda ärenden komme ti:
konungens k-nnedom Landshöfdingarne hvarken vor:
eller kunde anse sig ofelbara. Gjorde nagon det, s
borde radgifvarne taga i betraktande om han ej bord:
skiljas från sitt embete. Man har sagt at laudska
mereraren ej vore konungens rsdgifvare, men det:
vore ju ej beller landshöfdingen, ej heller ledamö-
terna i de embetsverk, hbvarifrån uppl:sningar bord
inhemtas. Ville landskamereraren briljera med siv:
yuranden, vore ju deri icke något ondt, hetst om d:
möjligen vore briljantare än sjelfva landshöfdiogens
i aonat fall vore ju dermed ingen skada skedd
afseende å granskningsrätten öfver befordringssyste
met ville talaren ytterligare erinra, att här icke vore
råga om att till- eller afsatta ngon tjensteman elle;
alt göra någon ändring i en redan skedd befordran.
Det vore endast grunderna för tillsättningen son:
sranskades och de missbruk som i detia hänseend
kunde ega rum. Om t. ex. ett allmänt rykte vor:
gängse, att inom något embetsverk tjensterna sälde:
för penningar, utan afseende på förtjenst och skick-
!ighet, borde det då icke åligga konstitutionsutskotte
att forska efter i hvad män ewvt sådant rykte kunde
ga grund och att göra anmälan om entledigande a:
mm departementschef, som kunde se genom finger
med eller tilläta ett sådant missbruk. Man hade be-
tridt minoritetens rätt att bifoga andra anmärk-
ningar än dem msjoriteten gillat Talaren kunde
likväl derför icke finna nagot hinder i grundlagen
hos mnoriteten, lika litet i konstitutionsutskottet so
i andra otskott. Om majoriteten icke vil!e godkänns
anmärkningar, dem minoriteten ansäg väl grundade.
så borde det väl vara den sednoares rätt att principa
terna få kännedom derom, derest detia kunde föran
ieda till äterremiss. I öfrigt trodde talaren rädgif-
sarne vara belåtna med den offentliga granskningen
if deras ätgärder och af omdömena i detta fall kunn:
hemta skälig anledning att afgå, om de finna sig
-j egå representationens förtroei.de. Talaren begärd:
att memorialet mätte läggas till handliogarne, med
förklarande att ridderskapet och adeln icke äskade an
mälan om nägon rådgitvares entledigande.
Konstitutionsutskottets ordförande grefve Lagerbjelte,
Gustaf. 107 4 utstakade noga utskottets åtgöranden,
hvilka utskoitet jemväl sökt fullgöra. Man hade sag:
att 106 i åtskilliga fall bordt tillämpas, men förbi-
sett att ansvarighetslagen innehåller att de förseel er.
för hvilka nämede lag icke uttryckligen bestämmer
aägot ansvar, böra behandlas enligt 107 . Deane
regel hade utskottet följt. Man hade sagt att allmäna:
taflor borde framläggas öfver regeringssystemet; så-
dant vore likväl icke grundlagens mening emedar
sådant blefve särdeles förvillande för omdömet ho
rikets ständer. Deremot hade utskottet framlagt al
hvad det i stöd af 107 funnit strida mo: rikets nytte
eller ådagalsgga bristande skicklighet och nit hos råd
gifvarne. Om utskottet funnit det rätta, deri hade
calaren varit af annan tanka, utom i en punkt eller
len 4:de. Grefven kunde nemiigen icke anse ären
dena väl beredda, om de ej föredrogos i samman
hang, och då afdrag för en å annan stat öfverskju
ande aflöning skett vid arfvodesanslag ät en 1.nds-
böfding, så hade det äfven bort och kunnat ske ds
iandsböfding i Malmö förordnades. Grefven genom-
sick derefter och försökte vederlägga konstitutiocsu!-
skoitets anmärkningar i andra punkten, emedan pre-
stestandets privilegier antiogen borde vara underka-
stiade vanlig lagtolkning e.ler ock den orimlighet anu-
vagas,att de icke kunde förklaras mer än på e.t sa
stan samtlige riksständens beslut. Vid 8:de punkter
ille grefven erinra att, dä, genom 1837 ärs regle
sing af landshöfdingelöne. na bestämdes, att en del a!
nen för landshöfdingen i Götheborg skulle afstås ä
:andshöfdinge i annat län, men en besparing derp:
pgt rum, Kongl. Maj:t haft rätt disponera denna p:
sat: som skett Vd ll:te punkten eriovrades att frå
san icke varit att Jläta landshöfdiogens förslag ätföl-
as af Jandskamererarens i proiokollet afgifoa votun
nan hade landskamereraren afgifvit en särskild skrif
velse, hvilken form Kovgl. Maj:t rätteligen ogillat. I
ifseende på utskottets rätt att granska befordringsfrå-
:orna, fann tal dena: rätt obestridig, så vidt den rörde
ormen eller någon odfverträdelse deraf, men blan
efordringsgrunder funnes äfven skickighet, hvaron
omdömet vore subjektivt, hvarföre befordringarna :
etta hänseende ej kunde blifva föremål för anmärk
nogar. I anledning af klandret mot tillitelsen av
äta borgare- och boudeståndens reservation åtföljas
nemorialet, ville grefven fästa uppmärksamheten der.
att samma reservation icke innehölle någon, endast
uti statsrådsprotokollet ti:lgänglig, upplysning eller ut
redning, hvarföre en sådasm reservation ej heller kunde
föranleda till någon åtgärd. Den innehölle endast
sllmänna resonnveminger om allmänt kända handlir-
sar. För sin del afstyrkte grefven äterremiss af be-
änkandet. Utskottet hade redan uttalat hvad det un-
ler granskningen af statsrådsprotokollen funnit an
märkninvgsvärdt, men ville man framtvinga andra au-
närkningar, så blefve dessa ej längre utskottets. En
återremiss skulle endast kunna åsyfta ytterligare upp-
tysningar rörande de redan afgifna anmärkningspunk
erna, men då inge talare påyrkat något sådant, så
olefve följaktligen en återremiss utan påföljd. Gref-
ven opponerade sig emot betänkandets ogillande. Då
den som fortfarande begärde detta (frih. Rehbinder)
sörklarat sig gilla en punkt, hur kunde han då för-
-lara att det hela skulle ogillas? Ständet hade ej här
ill äliggande att yttra sig om utskottet handlat rätt
ler ej, utan huruvida ridd. och adeln ville b.sluta
20 skrifvelse till K. M:t om någon eller några räd
sifvares entleuigande. För sin del föreslog grefven
att betänkandet mäste läggas till handlingarna.
(Slutet följer.)
1
———
Borgareständelt.
Diskussion angående dechargebetänkandet.
(Fortsättn. från lördagsbladet).
Hr Ekholm: Man har satt i fråga, huruvida ut
skottets minoritet hade rättighet att vidfoga betän