oo af denna historia och dessa läror på annat och bättre sätt, en slik skådespelsliturgi kunde och borde utbytas mot en mera passande. Gemensam bön, gemensam tacksägelse till Gud, skriftens tolkning och deraf töranledda förmaniugar, jewte sakramentervas utdelande, erkännas nu allestädes inom protestanuska kyrkorna vara det väsendtliga vid all offentlig gudstjenst. Om denna bön och tacksägelse kan ske med skriftens egna ord, så är det naturligtvis bäst; kan det icke ske, så är klart att det bönesätt, som renast uttrycker församlingens behof och innerligast öfverensstimmer med skriften, är det bästa, antingen detta räknar sin ålder efter månader eller efter sekler. Ett åldrigt sämre, vore det ock tasende år gammalt, bör icke föredragas fcamför ett nytt bättre, och ej eller tvertom. Det gamla bör föredragas derföre att det är bättre än det nya, men allsicke derföre att det är gammalt. Herrans ande verkar i församlingen nu hkasåväl som fordom. Att vid gudstjensten bibehålla ett gammait, som antngen i och för sig är sämre eller ock mindre vät uttrycker den nuvarande församlingens behof, — när ett bättre erbjudes, är derför orätt, — och lika orätt som att bortkasta ett åidrigt bättre för ett nytt sämre. De kommitterade ha vid högmässogudstjensten borttagit den i 1811 års handbok införda ioledningen. Det är tvifvelsutan endast bland hrr teologer detta synnerligen högtidliga: Helig, helig, helig! bar så dåligt rykte på denna plats, att kommitterade ansett sig knappt behöfva uppgitva skäl för dess borttagande. Säkert är, att den stora allmänh-ten lärer finna den föreslagna ersättningen vida mindr storartad och högtidlig. Den är ock någo kort; men framför allt saknar den, (— da den är ämnad att vara en uppmaning till det samlade folket att fira Gudstjensten, —) den erindran till Herrans lof och pris. hvilker väl ej får förbises vid e t sådant tillfälle, enär ju Gudstjensten firas icke blott för att bekänna synderna och bedja om ny nåd, utan ock för att tacka Herran för den redan undfångna nåden och glädjas öfver Herrans fortfarande godhet. Skall det gamla ,Sanctus:. som, hvad man än må säga, icke illa blifvit i nu brukliga handbok förenadt med Gloriav nödvändigt bort; — (alla med hvilka vi här om talat, med undantag af teologer ex prcfesso, hafva med en mun deröfver yttrat saknad, —) så tord: några versar ur psalmen 95 kunna föreslås såsom passande inledning til: Gudsijeusten; t. ex.: Kommer, låter oss glädjas Herranom och fröjdas för vår salighets tröst. Låt oss meu tack komma inför Hans ansigte och fröjdas för Hnom med psalmer. Ty uti Hans hand är hvad som jorden bär. Han är vår Gud och vi Hans fosterfolk. I dag om j Hans röst hören, så förstocker icke edert hjerta. Derefter kan man fortsätta med de i förslaget uppgifna bibelställen, Ps. 124: 8, — Es. 57: 15, — 2 Mos. 34: 7. Visserligen skadade det ej eller om afven följande välsignelserika språk bifogades uti den eljest temlig-n korta inledningen: Det är ett fast ord, och i allan måtto väl värdt att man det anammar, att Jesus Christus är kommen i verlden tll att frälsa syndare. Han har sjelf sagt: Kommer till mig j alle, som arbeten och ären betungade, och iag vill vederqvicka eder. — Derefter passar väl att såsom förslaget uppifver, mana till att nedfalla för Herran i yndabekännelsen. 2) Vid denna syndabekännelse bör presten icke, såsom nu brukas, knäfalla vänd ät församlingen, — (det är ej församlingen han au ropar om syndaförlätelse —) utan han bör vid denna bön, likasom vid alla andra, och framför allt vid denna, knäfalla vänd åt alltaret. Denna föreskrift saknas i kommitterades förslag. 5 Efter Englalofsången föreslås, att församlingen hvarje söndag skall sjunga den s. k. Gloria möajor,. Denna gamia bön, innefattande ett lof till den hel. treenigheten, är emellertid lidande af åtskilliga betänkliga ålderdomsbräckligheter. Aldraförst är det uttrycket: vi tacke dig för din stora ära, något besynnerligt, man vore frestad säga obegripligt, såvida man ej får ölversätta: gratiam agimus tibi propter magnam gloriam tuamp, enligbet med den vanhga öfversättningen a de i ;Sanctus, förekommande orden: plen: sunt ceeli et terra gloria tua.. Får man new. säga: nmvi tacke dig för din stora härlighet,. så är åtminstone i någon mån lättare att bepa hvad som meuas, ehuru uttrycket alltia blir mer än vanligt dunkelt och derföre alls icke är något, hvarefter man i ett ritual bör längta. — Dernäst uttryckes treenigheten så illa, att 2:a personen ) gudomen nämnes tr. eller fyra gånger, under det 1:a personer blott en gång nämres, och 3:e personen helt och håilet uteglömmes, utom i slutstrofen, der alla tre personerna sammanställas. — Ytterligare är ett stycke ur Litan.an inflickadt i denna bön till treenighetens ära, af hvilket stycke de kommitterade dock med allt skä: uteslutit en del. — Vidare säges det om 2:a ersonen: Du är allena helig, du är allena herre, du är allena den högst-. Det är ick: tänkbart att detta så ytterst accentuerade allena kan vara menadt blott åt 2:a personen; men så illa är denna gamla bön stiliserad. Dr: kommitterade kalla den likväl en sklenod. Är den en klenod, så äro åtminstone de ädla stenarne deruti temligen skröpvgt infattade. Skall denna besynueriiga sammansättning inflyta i vårt ritual, så är behörigt att den undergår en icke obetydlig revsion, i likhet med hvad andra gamia bönformulärer fått vidkännas. (Forts. följer.) RÄTTEGAÅNGSoc POLISSAKER. Kusken Per Gustafsson Ålander, hvilken i bör1e jan af sistlidne Juni månad från kusken Adolf Nyba berg olofligen tillgripit ett silfverfickur jemte åtskilliga klädespersedlar samt från hr öfversten m. m. så Möllersvärd ett ridbetsel med silfverbeslag, hvilket allt blifvit värderadt till 50 rdr bko. dömdes i dag