oo
af denna historia och dessa läror på annat
och bättre sätt, en slik skådespelsliturgi kun-
de och borde utbytas mot en mera passande.
Gemensam bön, gemensam tacksägelse till
Gud, skriftens tolkning och deraf töranledda
förmaniugar, jewte sakramentervas utdelande,
erkännas nu allestädes inom protestanuska
kyrkorna vara det väsendtliga vid all offent-
lig gudstjenst. Om denna bön och tacksä-
gelse kan ske med skriftens egna ord, så är
det naturligtvis bäst; kan det icke ske, så är
klart att det bönesätt, som renast uttrycker
församlingens behof och innerligast öfverens-
stimmer med skriften, är det bästa, antingen
detta räknar sin ålder efter månader eller ef-
ter sekler. Ett åldrigt sämre, vore det ock
tasende år gammalt, bör icke föredragas
fcamför ett nytt bättre, och ej eller tvertom.
Det gamla bör föredragas derföre att det är
bättre än det nya, men allsicke derföre att
det är gammalt. Herrans ande verkar i för-
samlingen nu hkasåväl som fordom. Att vid
gudstjensten bibehålla ett gammait, som an-
tngen i och för sig är sämre eller ock mindre
vät uttrycker den nuvarande församlingens be-
hof, — när ett bättre erbjudes, är derför
orätt, — och lika orätt som att bortkasta ett
åidrigt bättre för ett nytt sämre.
De kommitterade ha vid högmässogudstjen-
sten borttagit den i 1811 års handbok införda
ioledningen. Det är tvifvelsutan endast bland
hrr teologer detta synnerligen högtidliga:
Helig, helig, helig! bar så dåligt rykte på
denna plats, att kommitterade ansett sig knappt
behöfva uppgitva skäl för dess borttagande.
Säkert är, att den stora allmänh-ten lärer
finna den föreslagna ersättningen vida mindr
storartad och högtidlig. Den är ock någo
kort; men framför allt saknar den, (— da
den är ämnad att vara en uppmaning till det
samlade folket att fira Gudstjensten, —) den
erindran till Herrans lof och pris. hvilker
väl ej får förbises vid e t sådant tillfälle, enär
ju Gudstjensten firas icke blott för att be-
känna synderna och bedja om ny nåd, utan
ock för att tacka Herran för den redan und-
fångna nåden och glädjas öfver Herrans fort-
farande godhet. Skall det gamla ,Sanctus:.
som, hvad man än må säga, icke illa blifvit
i nu brukliga handbok förenadt med Gloriav
nödvändigt bort; — (alla med hvilka vi här
om talat, med undantag af teologer ex prc-
fesso, hafva med en mun deröfver yttrat sak-
nad, —) så tord: några versar ur psalmen 95
kunna föreslås såsom passande inledning til:
Gudsijeusten; t. ex.:
Kommer, låter oss glädjas Herranom och
fröjdas för vår salighets tröst. Låt oss meu
tack komma inför Hans ansigte och fröjdas
för Hnom med psalmer. Ty uti Hans hand
är hvad som jorden bär. Han är vår Gud
och vi Hans fosterfolk. I dag om j Hans
röst hören, så förstocker icke edert hjerta.
Derefter kan man fortsätta med de i försla-
get uppgifna bibelställen, Ps. 124: 8, — Es.
57: 15, — 2 Mos. 34: 7. Visserligen skadade
det ej eller om afven följande välsignelserika
språk bifogades uti den eljest temlig-n korta
inledningen: Det är ett fast ord, och i allan
måtto väl värdt att man det anammar, att
Jesus Christus är kommen i verlden tll att
frälsa syndare. Han har sjelf sagt: Kom-
mer till mig j alle, som arbeten och ären
betungade, och iag vill vederqvicka eder. —
Derefter passar väl att såsom förslaget upp-
ifver, mana till att nedfalla för Herran i
yndabekännelsen.
2) Vid denna syndabekännelse bör presten
icke, såsom nu brukas, knäfalla vänd ät för-
samlingen, — (det är ej församlingen han au
ropar om syndaförlätelse —) utan han bör vid
denna bön, likasom vid alla andra, och fram-
för allt vid denna, knäfalla vänd åt alltaret.
Denna föreskrift saknas i kommitterades för-
slag.
5 Efter Englalofsången föreslås, att försam-
lingen hvarje söndag skall sjunga den s. k.
Gloria möajor,. Denna gamia bön, innefat-
tande ett lof till den hel. treenigheten, är
emellertid lidande af åtskilliga betänkliga ål-
derdomsbräckligheter. Aldraförst är det ut-
trycket: vi tacke dig för din stora ära, något
besynnerligt, man vore frestad säga obegrip-
ligt, såvida man ej får ölversätta: gratiam
agimus tibi propter magnam gloriam tuamp,
enligbet med den vanhga öfversättningen a
de i ;Sanctus, förekommande orden: plen:
sunt ceeli et terra gloria tua.. Får man new.
säga: nmvi tacke dig för din stora härlighet,.
så är åtminstone i någon mån lättare att be-
pa hvad som meuas, ehuru uttrycket alltia
blir mer än vanligt dunkelt och derföre alls
icke är något, hvarefter man i ett ritual bör
längta. — Dernäst uttryckes treenigheten så
illa, att 2:a personen ) gudomen nämnes tr.
eller fyra gånger, under det 1:a personer
blott en gång nämres, och 3:e personen helt
och håilet uteglömmes, utom i slutstrofen,
der alla tre personerna sammanställas. —
Ytterligare är ett stycke ur Litan.an inflickadt
i denna bön till treenighetens ära, af hvilket
stycke de kommitterade dock med allt skä:
uteslutit en del. — Vidare säges det om 2:a
ersonen: Du är allena helig, du är allena
herre, du är allena den högst-. Det är ick:
tänkbart att detta så ytterst accentuerade allena
kan vara menadt blott åt 2:a personen; men
så illa är denna gamla bön stiliserad. Dr:
kommitterade kalla den likväl en sklenod.
Är den en klenod, så äro åtminstone de ädla
stenarne deruti temligen skröpvgt infattade.
Skall denna besynueriiga sammansättning in-
flyta i vårt ritual, så är behörigt att den un-
dergår en icke obetydlig revsion, i likhet
med hvad andra gamia bönformulärer fått
vidkännas. (Forts. följer.)
RÄTTEGAÅNGS- oc POLISSAKER.
Kusken Per Gustafsson Ålander, hvilken i bör-
1e
jan af sistlidne Juni månad från kusken Adolf Ny- ba
berg olofligen tillgripit ett silfverfickur jemte åtskil-
liga klädespersedlar samt från hr öfversten m. m. så
Möllersvärd ett ridbetsel med silfverbeslag, hvilket
allt blifvit värderadt till 50 rdr bko. dömdes i dag