höra omtslas äfven sjelfva lärarnes egeorådighet och
olydnad mot öfverheten, då har man illa börjat.
Hvad bar regeringen sedan sista riksdag uträttar
för den allmänva uppfosran? — förmodligen allt
hvad som kuunat atsöras, ty blind de 18 puukterna
fones ingen aumåärkving för underlåtenhet i sådan
hänseende. Kongl. Maj:ts nådiga trontil, som jar
har i min hand, omfermäler icke helier i detta häv-
seende någon brist som behöfde afhjelpas. — Likväl
ättöljes ko .siwrionsutskouets betänkande af en re
servaiion, h ai sidan 77 yttras: Att konungens räd-
gifvare uvderlåtit verksamhet för undervisuinsen:
vordvande, enligt en af den föregående styrelsen
framlsgd af Rikets Ständer gillad plao, derföre be
tydliga medel blifvit anvisades. — En stor del at
utskottets ledamöter, deribland alla af två riksständ,
hafva instämt i detta omdöme. I hvad mon de hem
tat det ur statsrådets protokoller kan jag icke veta.
Jag bot: känner de tryckta protokoll, som fördesbsr
i Stockbolm vid rikets första, äfven af mig bevistade
allmtnna liraremöte år 1749 och — för att börja
med folkskolan — äfven grefve Th. Rudensköla
officiella beröt else till Skara konsistorium samt denn:
skollärares och seminariiförestävdare Ekendahts all-
mänt tilg ngliga trycka skrifter om svenska
folkskolan. Deraf vet jag, att fastän skollagen
föreskrifver en allmän skolgång, så är det
minsta delen af det uppväxande slägtet som sig derat
begagnar: att folkskolau saknar tillsyn af dem som
dertill enligt lag äro skyldige och att, allt i allmän-
het taladt, man anser samt särskildt grefve Rudeo-
schöld förklarat det mästadels sä stå till med folk
skolan ait de barn äro lycklige som kunnat undan-
draga sig henne. — Det sedoare är värst.
Hvad elementarläroverken beträffar, så hafva mer
än 6 år förflutit sedan Rikets ständer, med ett tre-
dubbelt anslag emot hvad Konungen äskat, besvarade
hans nädiga proposition om deras förändrade ergani-
sation. Ännu är dock denna ombildning ofulländad.
Blott ett utkast till skolordning har utgätt frän den
näst siste föredraganden för ecklesiastikärenden, efter
utfardande hvaraf hans verksamhet blef lika kort son
hans företrädares. Han kallades nemligen frän rads-
bordet till biskopsstolen i Calmar. Märkeligt vore det.
om den förut omordade löneförbättrivgen derstäde:
skulle utgjort en lockelse för honom att frängå sitt
föresatta maål och derigenom underläta det goda han
eljest kunnat genom sitt qvarblifvande uträtta Emel-
lertig är väl den gamla skolordningen bruten, men
någon utförlig ny, som kan kallas ordning har icke
kommit i stället — Följden är: olika tydning och verk-
ställighet af hvad stadgad: är för att icke säga olyd-
nad deremot, ofta allt detta inom samma stift. Miss-
aktning för gällande föreskrifter mäste säledes uppstå.
Å sidan 97 skönjes något af egen beskaffenhet, son
föregåut inom sjelfva regeriBgen, då hon bemyndigat
chefen för eckles astikdepartementet: att med bi-
träde af nägot mindre antal sakkunnige män sami
en ledamot af statskontoret uppgöra de för Iärover-
kens reglering nödiga förslag till skollag och skol-
stat. Denna skrifvelse meddelades för 2:ne år se-
dan utan att hafva haft någon Rikets Ständer veter-
lig påföljd. Om än regeln: bygga upp ej rifva ne-
des, är en kristens, och således äfven en regerings-
ledansots, pligt och heder, står fast, så kan dock ick:
allom vara kända de hinder som mött föreskriften:
utförande. Jag blott beklagar att under 3:ne depar
tementschefers successiva bebandliog af läroverks-
och undervisvingsväsendet, oredan sparare synes hafva
till- än aftagit. Matte emellertid något godt hafva
vunnits så att man under valet mellan olika metoder
må sluteligen finna den bästa.
En af samhällets vigtiga ehuru mindre ingripande
angelägevheier omförmäles aå sidorna: 79, 80 och 82.
nemligen i kongl förorduingen den 13 Juli 1853 an-
geude hemmausklyfning och jordafsöndriog, hvilket at
Kongl. Maj:t utfärdade påbud ansetts innefatta högst
väsendtliga ändringar i lagens ätskilliga rum såsom:
1 kap. 1 S och 4 kap. 1 jordabalken och kong.
förordningen den 13 Juni 1800; hvarigenom uppståt:
säsom det vidare heter, en osäkerhet i äganderätten,
som, i den mon författniogen hinner utöfva sina verk-
niovgar, skall fruktavsvärdt förvilla rättsbegreppet och
öka rättegängarne,. Svårigheterne vid bosattninr
som genom denna förfauninog blifvit ökade på de;
miudre bemedlade komma också att någon gäng för-
anleda, efter hvad är till befarandes, utflyttning frav
riket. Äfven i denna fråga äro reservationerna tal-
rika och, bland dem, alla från det riksständ som frä-
gan mest rörer.
Reservanterna hafva begagnat tillfället att vid de-
ehargebetänkandets afgifvande uttala sin mening öf
ver ätskilliga allmänna avgeläxenheter samt gifvs
vigt deråt förmedelst sin ställning såsom koustiw-
tionsutskottets medlemmar. Då tvenne Konungen:
rådgifvare här ädelsinnadt öppnat öfverläggningarne,
så hade jag önskat, hvad des förste angår, att har
i stället att anmärka det konstitutionsutskottet häri-
geoom missbrukat sitt äliggande, heldre öfversett om
det verkeligen inträffat, och om den sednare, då han
öfrerlemnade sitt handlingssätt till andras bedömande
att han icke inskränkt dessa andra endast till ridder
skapet och adeln.
Om ä ena sidan oegennytta och oväld varit utmär-
kande drag hos vår regering, sä hafva, å den andra,
vid ingen riksd:g så enhälligt som vid denna de at
henne äskade allmänna anslag blifvit beviljade. Blot
fäderneslandets bästa bafrämjas si betyder det min
dre genom hvem det sker. Godt för en hvar som
undgär det tunga ansvaret för rikets sannskyldiga
nytta. Verkningarne af rädgifvarnes täta ombyte har
jag sökt skildra för den styrelsegren hvarom jag
egentligen nu yttrat mig. Att strängheten i vissa
riksdagsmäns yttranden mera härrörer från ifver ati
vilja något uträtta än frän önskan att några rådgif-
vare måtte entledigas tyckas de hafva på förhand
Kdlagalagt, då icke ett enda sä kalladt misstroende-
votum under denna riksdag ägt rum ens inom de
styrelsegrenar, der ett tillbakagäende eller stillastå-
ende misshagat dem som bevilja de rundeliga an-
slagen.
Den, som lika med mig är öfvertygad att så väl
i närvarande ögonblick som för Sveriges framtid
största makt ligger uppå ett nitiskt cch kraftfullt
handhafvande af de angelsgenheter som röra kyrkan
ech skolan, kan icke annat än öaska en närmare ut
redning af orsakerna hvarföre frågan om rikets un-
dervisningsväsende synes ligga nere sedan Rikets Stän-
der gjort allt för att det måtte kunna ga framåt,
och på det konstitutionsutskottet åter mätte sättas i
tillfälle, sin grundlagliga pligt likm tigt, att i detta af-
seende lemna besked ifrän sig äfvensom i öfrigt upp-
fylla hvad som vid jemförelse af reservationerna med
betänkandet synes i det sednare brista eller böra
rättas, anhäller äfven jag om återremiss af be-
tänkandet.
Frib. Raad förklarade sig vilja afstå från proposi-
tionen om återremiss af betänkandet, så vidade de le-
damöter, hvilka begärt ogillande deraf, villederifrår
afsiå.
Frih. Stjernstedt, 4. W. Man hade klandrat ut
skoitet derföre att det ej uttalat ettallmä tomdöme
men frih. trodde ett motsatt förfaranae hafva vari
vida mer klandervä-dt, emedan det frutsatt att vi
skulle ega e:t pariamentari kt regeringssätt, hvartil
grund ej finves i vär koustitution. Uiskottet egdåc
blost granska och framlägga hvad det funne anmserk
niogsvärdt. På Rikets Ständer avkomne det derefte:
att pröfva hvad afseende derpå berde göras. Frih
hade biträdt anmärkningarne i 1:a, 4:e och 10:
punkterna, men ansåge likväl dessa vara allt för obe.
tydliga att föarnleda någon Rikets Ständers åtgärd. De
öriza anmärkniogarve hade sskoat befogeubet. Mo
den memorialet bilagda reservation erinrade ial. att de:
vore i formen olagiig och att reservanterna derigenon
kommit i tillfalie att motivera sina ä:igier mot sådan
mojoritetens beslut, för hvilka den sednare varit be-
taget att anföra sina motiver. Denna reservation
kunde i öfrigt icke föranleda till något grundlagsen-
ligt beslut. Sludigen ansäg friherren det vara klart,
att rådgifvarne i allmänhet gjort sig förtjenta af ko-
nungens och nationens förtroende, då, oaktadt ett
särdeles nitiskt klanderbegär, anmärkningar af ringa
vigt kunnat framställas endast i 18 mil. Fann så-
ledes betänkandet endast böra läggas till handlin-
garnpe.
4
I
x
k
,
t
I
a
i