emot, yrkande återremiss, emedan han ansäg 66,666 ,
rdr om året i tre år vara tillräckligt, och understöd-
des af Henrik Andersson, som erinrade om det bekla-
sansvärda förhallande att folkets ombud fortfarand:
vid hvarje riksdag lemnas att anslå hundratusentsl
r:ksdaler till gevär, utan att de ninsin fått eller än-
nu få kännedom om förrädernas verkliga tillgängar,
eller kunna i ringaste män bedöma och kontrollera
hushållningen med dessa anslag. Mänga millioner
hafva blifvit på de sista 30 ären använda för detta
ndamäl och likväl, oaktadt efter 1813—14 ärens krig
stora gevärsförräder funnos, uppgifves ännu att ar-
måen icke har tillräckligt antal gevär samt att 16
ärs ytterligare anskaffning dertill erfordras. Hvar er
vet att gevär som så litet begagnas, som vår indelta
armes, böra kunna vara brukbara 25 till 30 är, och
de som ligga i förräderna mycket längre. Om eu
gevär med underhällskostnad beräknas till 20 rdr bko,
borde för hvarje millions anslag fnnas 50,0090 nya
gevär, och säledes, då de gamla tillika underhöllos,
för de erhällna millionerna finnas omkring 150,000
gevär, hvilket är det högsta som möjligen kan er
fordras, då vi aldrig, synnneligen som regeringen icke
synes vilja befordra organisationen af en allmän folkbe-
väpning, kunna uppsätta mer än 70 till 80,000 man.
Då nu dertill kommer, att ständiga förbättringar i
såväl denna som andra delar af krigsmaterielen stän-
digt uttänkas och utföras, så är det ett alldeles orik-
tigt system att hopa förråder af mera än hvad som
möjligen för en kort tid kan behöfvas. Stora fabri-
ker finnas i ätskilliga länder der gevär tillverkas un-
der ständiga bemödanden att för ättra tillverkningen.
Många andra stater förse sig derföre , då behof upp-
står af ovanligt antal, derifrån och kunna dä få de
bästa och användbaraste sorter, oftast till bättre pris,
än de gamla, mindre brukbara. Under åberopande
af alla dessa skäl, yrkade Henrik Andersson återre-
miss med begäran att utskottet mätte meddela Rikets
ständer de upplysningar, som blifvit utskottet lemnade
om gevärsförråden, på det Rikets Ständer måtte kunna
med någon, om än ringa säkerhet bedöma förhål-
landet. Nils Andersson, f. v. talman Per Ersson,
Lars Gustaf Andersson, Jöns Persson m. fl. instämde
häruti. Äfven vice talman Svartling önskade äterre-
miss, liksom ock David Andersson, hvilken antog så-
som en möjlighet att bondeständet vid en ny omröst-
aing i utskottet kunde vinna på förseglade sedeln lik-
som det förra gången tappat på densamma, då mi-
noriteten önskat att anslaget måtte förordas blott till
66,666 rdr 32 sk. om äret.
Sedan denna återremiss blifvit beslutad, biföllos
atav diskussion 30,000 rdr till reservpistoler, 10,000
rdr till reservsablar och 27,400 rdr till fänghålstap-
par, rengörings- och söndertagningsverktyg samt slag-
krutshufvar.
När nu uppstod fråga om anslag af 180,000 rdr
till Carlsborgs fästningsbyggnad, visade sig deremot
en liflig opposition. Lekberg tyckte likasom borgare-
och bondeständets reservanter i utskottet, att 30,000
rdr om ret nu, liksom sedan sista riksdag, kunde
vara tillräckligt till framdeles, då bättre tillgäng kunde
finnas, Falk ansåg att i en tid, då folkets penningar
vagas så mycket i anspråk, borde man blott bevilja
hvad som är oundvikligen nödvändigt, och fann för
tillfället 30,000 rdr vara tillräckligt, då fästningen
ändock äfven om man beviljade hela anslaget icke
skulle bli färdig på mindre än 37 år. Manga in-
stämde med Falk. Nds Svensson var äfven för äte:-
remissen liksom ocksä Henrik Andersson, båda på un-
gefir samma skäl, och med dem instämde Nils An-
lersson, Jöns Andersson, Lagergren, Nils Nilsson frön
Örebro län, Per Nilsson från Skåne, Erik Kristens-
son, Dahlgren, Lars Gustaf Andersson, Jan Anders-
son m. fl. Jöns Persson från Blekinge erinrade, huru-
som vid bedömandet af frågan om auslag till Carls-
borgs fästningsbyggnad det är nödvändigt att ihäg-
kopima ändamålet med denna fästning, hvilket är
att utgöra en fast stödjepunkt för centralförsvaret och
en säker upplagsplats för hela krigsmakiens resery-
förräder. Säsom sådan förtjenar den ock all huldhei
från folkets sida. Men då nationen söker bygga dettz
inre värn för sitt sjelfbestånd, skulle det vara höjden
af oiörständ att derpå så anstränga krafterna, att de
ytt:e verken, kustfästningarne lemnades i bristfälligt
skick. Det synes vara nödvändigt att först rikta sin
omtanka på att hindra fienden från att intränga i
landet, och derefter att tänka på det inre försvaret,
om den första ansträngningen skulle misslyckas. —
Aldra först borde Waxholms och Carlskrona fästnings
verk sättas i fullständigt skick att emottaga fienden,
innan man tänkte på andra fästningsbyggnader. Att
au afmatta förmågan att kraftigt rusta på de punk-
ter och i de afseenden, som äro de vigtigaste i hän-
delse af ett krig, för att först efter 37 är hafva en
fästning inne i landet, det synes vara högst oklokt
Bättre lär det vara att med kraft sätta kustfästena i
stånd att emottaga och afslå fiendens anfall, än att
hvarken få dem eller centralstödet i ordning. På
dessa skäl, och då Jöns Persson var sinnad att bifalla
hvad som erfordras till förstärkande af östra kustför-
svaret, så yrkade han återremiss och att icke mer än
på sin höjd 30,000 rdr om äret måtte intill nästa
riksdag beviljas för detta ändamål. För en sådan
framtidsbyggnad fann han det onödigt att på för-
hand iogå på nästa statsregleringsperiod, säsom ut-
skottet tillstyrkt. Med Jöns Persson instämde Sand-
berg, Lindby, Johannes Nisson, Nils Svensson från
Blekinge och mänga andra. Nu uppträdde äter vice
talmannen Svartling för att förorda hela det tillstyrkta
anslaget, och hans skäl voro hufvudsakligen attingen-
ting kan göras med 30,000 rdr, ty arbetsstyrkan har
icke väl kommit till stället förr än ett sä ringa an-
slag är medtaget. Denna reduktion blef synnerligen
af Nyqvist belyst; han visade nemligen, att om pen-
ningarne ej räckte till att hela året sysselsätta den
arbetsstyrka som användes vid Carlsborg, sä läg felet
hos dem, som reqv:rerat mera manskap än som kunde
med den bestämda summan sättas i verksamhet. Om
icke pionierkären nödvändigt mäste sysselsättas, och
således anslag dertill beviljas, så vore det klokast att
alldeles upphöra med arbetet på Carlsborgs fästning
tills angelägnare saker vore utförda och bättre till
gångar funnes att använda. Förre vice talman Nils
Persson talade äfven för återremiss, och med honom
instämde Johan Persson, Petter Gabrielsson, Per Bengts-
son m. fl. Ola Månsson, Medin och flera andra voro
äfven för äterremiss och blott 30,000 rdr om året i
anslag till ifrågavarande ändamäl. Ocksä segrade
deras mening.
Utan diskussion biföllos derpä 315,000 rår till fäst
ningsbyggnadsarbeten vid Carlskrona, Carlsten och
Waxholm, och 50,000 rdr till en fältbrygge-utred-
ning.
Emot det af utskottet tillstyrkta anslaget af ytter-
ligare 477,333!; rår till en ny omgång uniformer
ät beväringsmanskapet uppträdde Carl Ersson och
förklarade sig visst önska nödige kläder ät bevärin-
gen, men ansäg en dubbel omgång icke vara så nöd-
vändig att den borde ifrägakomma nu då så mänga
vigtigare anslag behöfvas. Dessutom åberopade han
de skäl, som finnas i hr Gråäs reservation anförda,
att munderingar till stor myckenhet hopade i förrä-
derna skola mer förderfvas genom brist på omsätt-
niog än genom slitning, och att, då 238,666?,, rdr
vid denna riksdag säsom extra anslag redan vore till
ändamålet anvisade och 26,6667; rdr dessuiom upp-
förda säsom ärligt anslag på ordinarie stat, så borde
sådana summor vara tillräckliga ; med den nu ytter-
ligare begärda nära halfva millionen kunde utan fara
anstå tillsvidare. Men vice talman Svartling och Ola
Månsson förordade anslaget med mycken värma. Den
förre skildrade de nu begagnade beväringsuniformer-
nas eländighet och påminde om besväret för hälften
af beväringsynglingarne att sedan de väl begifvit sig
till mötesplatsen för att inmöpstras, af brist på till
räckliga uniformer, strax få återgå till hemmet för
att om 14 dagar återkomma, sedan andra hälften af
ynglingarne begagnat de befintliga uniformerna; den
sednare tog historien till vittnesbörd om de olyckor,
som kunna uppstä ifall beväringen saknar behöflige
kläder; bäda tyckte att det var ganska rätt att be-
vilja anslaget, då det komme allmogens egna söner
till godo.
Nils Nilsson från Örebro län var likväl icke af de-
ras mening. Han förklarade sig rätt väl inse, ati
det ej läter sig göra att förmå vår krigsförvaltning
att. såsom ofta i bondeständet vrkats. läta hevärings-
AS mm sm omr oo HR
- RO AA KR fi ör KT RA Mr Jr EA JA i CR ÄR Yr Jr AR Br rt DA Mr
TA bn f— Fr - RR RA fr BR KR DR FR MR I Ir br Jr KR KY —— Br - - AR AA a
mo —- mem
a MA V Mr TA Pa FR It Jr JA Yr