emot, yrkande återremiss, emedan han ansäg 66,666 , rdr om året i tre år vara tillräckligt, och understöddes af Henrik Andersson, som erinrade om det beklasansvärda förhallande att folkets ombud fortfarand: vid hvarje riksdag lemnas att anslå hundratusentsl r:ksdaler till gevär, utan att de ninsin fått eller ännu få kännedom om förrädernas verkliga tillgängar, eller kunna i ringaste män bedöma och kontrollera hushållningen med dessa anslag. Mänga millioner hafva blifvit på de sista 30 ären använda för detta ndamäl och likväl, oaktadt efter 1813—14 ärens krig stora gevärsförräder funnos, uppgifves ännu att armåen icke har tillräckligt antal gevär samt att 16 ärs ytterligare anskaffning dertill erfordras. Hvar er vet att gevär som så litet begagnas, som vår indelta armes, böra kunna vara brukbara 25 till 30 är, och de som ligga i förräderna mycket längre. Om eu gevär med underhällskostnad beräknas till 20 rdr bko, borde för hvarje millions anslag fnnas 50,0090 nya gevär, och säledes, då de gamla tillika underhöllos, för de erhällna millionerna finnas omkring 150,000 gevär, hvilket är det högsta som möjligen kan er fordras, då vi aldrig, synnneligen som regeringen icke synes vilja befordra organisationen af en allmän folkbeväpning, kunna uppsätta mer än 70 till 80,000 man. Då nu dertill kommer, att ständiga förbättringar i såväl denna som andra delar af krigsmaterielen ständigt uttänkas och utföras, så är det ett alldeles oriktigt system att hopa förråder af mera än hvad som möjligen för en kort tid kan behöfvas. Stora fabriker finnas i ätskilliga länder der gevär tillverkas under ständiga bemödanden att för ättra tillverkningen. Många andra stater förse sig derföre , då behof uppstår af ovanligt antal, derifrån och kunna dä få de bästa och användbaraste sorter, oftast till bättre pris, än de gamla, mindre brukbara. Under åberopande af alla dessa skäl, yrkade Henrik Andersson återremiss med begäran att utskottet mätte meddela Rikets ständer de upplysningar, som blifvit utskottet lemnade om gevärsförråden, på det Rikets Ständer måtte kunna med någon, om än ringa säkerhet bedöma förhållandet. Nils Andersson, f. v. talman Per Ersson, Lars Gustaf Andersson, Jöns Persson m. fl. instämde häruti. Äfven vice talman Svartling önskade äterremiss, liksom ock David Andersson, hvilken antog såsom en möjlighet att bondeständet vid en ny omröstaing i utskottet kunde vinna på förseglade sedeln liksom det förra gången tappat på densamma, då minoriteten önskat att anslaget måtte förordas blott till 66,666 rdr 32 sk. om äret. Sedan denna återremiss blifvit beslutad, biföllos atav diskussion 30,000 rdr till reservpistoler, 10,000 rdr till reservsablar och 27,400 rdr till fänghålstappar, rengöringsoch söndertagningsverktyg samt slagkrutshufvar. När nu uppstod fråga om anslag af 180,000 rdr till Carlsborgs fästningsbyggnad, visade sig deremot en liflig opposition. Lekberg tyckte likasom borgareoch bondeständets reservanter i utskottet, att 30,000 rdr om ret nu, liksom sedan sista riksdag, kunde vara tillräckligt till framdeles, då bättre tillgäng kunde finnas, Falk ansåg att i en tid, då folkets penningar vagas så mycket i anspråk, borde man blott bevilja hvad som är oundvikligen nödvändigt, och fann för tillfället 30,000 rdr vara tillräckligt, då fästningen ändock äfven om man beviljade hela anslaget icke skulle bli färdig på mindre än 37 år. Manga instämde med Falk. Nds Svensson var äfven för äte:remissen liksom ocksä Henrik Andersson, båda på ungefir samma skäl, och med dem instämde Nils Anlersson, Jöns Andersson, Lagergren, Nils Nilsson frön Örebro län, Per Nilsson från Skåne, Erik Kristensson, Dahlgren, Lars Gustaf Andersson, Jan Andersson m. fl. Jöns Persson från Blekinge erinrade, hurusom vid bedömandet af frågan om auslag till Carlsborgs fästningsbyggnad det är nödvändigt att ihägkopima ändamålet med denna fästning, hvilket är att utgöra en fast stödjepunkt för centralförsvaret och en säker upplagsplats för hela krigsmakiens reseryförräder. Säsom sådan förtjenar den ock all huldhei från folkets sida. Men då nationen söker bygga dettz inre värn för sitt sjelfbestånd, skulle det vara höjden af oiörständ att derpå så anstränga krafterna, att de ytt:e verken, kustfästningarne lemnades i bristfälligt skick. Det synes vara nödvändigt att först rikta sin omtanka på att hindra fienden från att intränga i landet, och derefter att tänka på det inre försvaret, om den första ansträngningen skulle misslyckas. — Aldra först borde Waxholms och Carlskrona fästnings verk sättas i fullständigt skick att emottaga fienden, innan man tänkte på andra fästningsbyggnader. Att au afmatta förmågan att kraftigt rusta på de punkter och i de afseenden, som äro de vigtigaste i händelse af ett krig, för att först efter 37 är hafva en fästning inne i landet, det synes vara högst oklokt Bättre lär det vara att med kraft sätta kustfästena i stånd att emottaga och afslå fiendens anfall, än att hvarken få dem eller centralstödet i ordning. På dessa skäl, och då Jöns Persson var sinnad att bifalla hvad som erfordras till förstärkande af östra kustförsvaret, så yrkade han återremiss och att icke mer än på sin höjd 30,000 rdr om äret måtte intill nästa riksdag beviljas för detta ändamål. För en sådan framtidsbyggnad fann han det onödigt att på förhand iogå på nästa statsregleringsperiod, säsom utskottet tillstyrkt. Med Jöns Persson instämde Sandberg, Lindby, Johannes Nisson, Nils Svensson från Blekinge och mänga andra. Nu uppträdde äter vice talmannen Svartling för att förorda hela det tillstyrkta anslaget, och hans skäl voro hufvudsakligen attingenting kan göras med 30,000 rdr, ty arbetsstyrkan har icke väl kommit till stället förr än ett sä ringa anslag är medtaget. Denna reduktion blef synnerligen af Nyqvist belyst; han visade nemligen, att om penningarne ej räckte till att hela året sysselsätta den arbetsstyrka som användes vid Carlsborg, sä läg felet hos dem, som reqv:rerat mera manskap än som kunde med den bestämda summan sättas i verksamhet. Om icke pionierkären nödvändigt mäste sysselsättas, och således anslag dertill beviljas, så vore det klokast att alldeles upphöra med arbetet på Carlsborgs fästning tills angelägnare saker vore utförda och bättre till gångar funnes att använda. Förre vice talman Nils Persson talade äfven för återremiss, och med honom instämde Johan Persson, Petter Gabrielsson, Per Bengtsson m. fl. Ola Månsson, Medin och flera andra voro äfven för äterremiss och blott 30,000 rdr om året i anslag till ifrågavarande ändamäl. Ocksä segrade deras mening. Utan diskussion biföllos derpä 315,000 rår till fäst ningsbyggnadsarbeten vid Carlskrona, Carlsten och Waxholm, och 50,000 rdr till en fältbrygge-utredning. Emot det af utskottet tillstyrkta anslaget af ytterligare 477,333!; rår till en ny omgång uniformer ät beväringsmanskapet uppträdde Carl Ersson och förklarade sig visst önska nödige kläder ät beväringen, men ansäg en dubbel omgång icke vara så nödvändig att den borde ifrägakomma nu då så mänga vigtigare anslag behöfvas. Dessutom åberopade han de skäl, som finnas i hr Gråäs reservation anförda, att munderingar till stor myckenhet hopade i förräderna skola mer förderfvas genom brist på omsättniog än genom slitning, och att, då 238,666?,, rdr vid denna riksdag säsom extra anslag redan vore till ändamålet anvisade och 26,6667; rdr dessuiom uppförda säsom ärligt anslag på ordinarie stat, så borde sådana summor vara tillräckliga ; med den nu ytterligare begärda nära halfva millionen kunde utan fara anstå tillsvidare. Men vice talman Svartling och Ola Månsson förordade anslaget med mycken värma. Den förre skildrade de nu begagnade beväringsuniformernas eländighet och påminde om besväret för hälften af beväringsynglingarne att sedan de väl begifvit sig till mötesplatsen för att inmöpstras, af brist på till räckliga uniformer, strax få återgå till hemmet för att om 14 dagar återkomma, sedan andra hälften af ynglingarne begagnat de befintliga uniformerna; den sednare tog historien till vittnesbörd om de olyckor, som kunna uppstä ifall beväringen saknar behöflige kläder; bäda tyckte att det var ganska rätt att bevilja anslaget, då det komme allmogens egna söner till godo. Nils Nilsson från Örebro län var likväl icke af deras mening. Han förklarade sig rätt väl inse, ati det ej läter sig göra att förmå vår krigsförvaltning att. såsom ofta i bondeständet vrkats. läta heväringsAS mm sm omr oo HR RO AA KR fi ör KT RA Mr Jr EA JA i CR ÄR Yr Jr AR Br rt DA Mr TA bn f— Fr RR RA fr BR KR DR FR MR I Ir br Jr KR KY —— Br AR AA a mo —mem a MA V Mr TA Pa FR It Jr JA Yr