STOCKHOLM, den 5 Juli.
Utrikes Korrespondens-artikel.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 26 Juni.
Vår märkligaste inländska händelse är att
Louis Napoleons vän under alla hans skif-
tande öden, hr de Persigny, afgätt ur kabi-
nettet. Orsaken till denna afgång har blifvit
officielt uppgifven. Monitören förmäler, att
det är denne ministers försvagade helsotill-
stånd som icke blott nödgat honom lemna
maktens brännpunkt, men som ej ens tillåter
honom att qvarstanna i dess sfer under titel
af minister utan portfölj. Denna orsak, ehuru
officiel, såsom man under det första kejsare-
dömet försmädligt yttrade, är emellertid verk-
ligen grundad. Det är fullkomligt säkert, att
hr de Persignys - helsotillstånd ingalunda är
tillfredsställande, att han var betydligt uttröt-
tad och att han redan flera gånger för kejsa-
ren tillkännagifvit sin önskan, sitt behof att
erhålla hvila. Men allmänheten tror icke på
ministrars försvagade helsa och kan icke före-
ställa sig att, så länge en man eger en enda
gnista lif i behåll, han skalt kunna frivilligt
nedlägga en stor makt. Hon tror i detta
hänseende blott på den absoluta och oåter-
kalleliga afskedsansökan, som man kallar
döden, och som icke kan räknas till antalet
af frivilliga afskedsansökningar. Allmänheten
har således sökt andra skäl till hr de Per-
signys afgång, och ni vet att denna forskning
varit särdeles fruktbringande. Utan att tala
om mindre betydande afvikelser i berättel-
serna, har jag i den politiska konversationen
räknat ända till sju orsaker, som hvar för sig
upp :ifvas ha föranledt Persignys afgång. Jag
vill antyda blott trenne. Hr de Persigny såg
med smärta sitt inflytande, om än icke p2
affärerna i dess helhet, så åtminstone på vissa
delar deraf, motvägas af vänner, oändligen
mycket nyare och oändligen mindre bepröf-
vade än han. Den ständige vännen under-
kastade sig ogerna att se vänner, som blifvit
det under lyckans dagar, uppstiga till samma
gunst som han sedan lång tid tillbaka åtnju-
tit, ja stundom till en ännu större. Derifrån
härledde sig ett alltjemnt växande missnöje,
som slutat med att bestämma Persigny att
öfvergifva det offentliga lifvet. Se der den
första orsaken. Man finner att den är sna-
rare moralisk än politisk; men personer fin-
nas, som ha långt bättre reda på saken. Hr
de Persigny skall hafva dragit sig tillbaka,
emedan han icke ville kontrasignera vissa af
kejsaren beslutade åtgärder, förnämligast en
utnämning af prinsar, hertigar, gretvar och
baroner, hvilken Louis Napoleon betraktar
såsom ett nödvändigt förfullständigande af sitt
nykejserliga system. Se der den andra or-
saken. Den står i samband med den inre
politiken. Men det finnes ännu bättre under-
rättade personer, som blott med ett ömkande
leende ähöra nyssnämnde förklaring. Det är
nemligen i samband med den yttre politiken,
som man får söka anledningen hvarför kej-
sarens förtrogne dragit sig tillbaka. Redan
från första upprinnelsen af de orientaliska
stridigheterna har Persigny orubbligen fast-
hållit vid tvenne punkter: krig emot Ryss-
land, och på förhand fattadt beslut att icke
med denna makt afsluta fred annat än på så-
dana vilkor som förminska dess territorial-
styrka. I den första punkten har Persigny
fått sin vilja igenom; men den andra visar
sig ännu säsom oafgjord fråga på Tysklands
horisont, och kärleken till, behofvet af fre-
den förmå kejsarens rådgifvare att likaledes
anse denna punkt såsom ännu oafgjord, så-
gom ett ämne att undersöka, att besluta öf-
ver, allt efter sig företeende omständigheter.
Nu har Persigny för ingen del velat foga sig
efter denna åsigt eller dela ansvaret för det
förlamande inflytande, som den kan utöfva,
icke blott på de diplomatiska förhandlingarne,
utan äfven på de militära operationerna. Sc
der hvarföre han lemnat ministeren. Detta är
tredje orsaken. Den står i samband med den
yttre politiken.
I afseende på denna tredje version tillfogar
man, att ett uppträde mellan Persigny och
hans kolleger egt rum i konseljen och att
detta uppträde varit alltför häftigt för att Per-
signy skulle kunna fortfara att sitta i mini-
steren tillsammans med dem.
Jag har hittills inskränkt mig att blott be-
rätta. Jag torde nu böra öfvergå till betraktelser.
Till en början får jag då förklara, att jag tror
det den färg man tillägger hr de Persignys
känslor och åsigter i de punkter om hvilka
jag talat (undantagandes adelsutnämningarne,
derom jag ej har ringaste kännedom), jag tror,
säger jag, att denna färg är den rätta; men
den frågan, på hvilka grunder man kan kom-
ma att underhandla med Ryssland, synes mig
alltför invecklad och isynnserhet alltför afläg-
gen från sitt afgörande, för att hon skulle kun-
nat i konseljen hafva föranledt denna värma,
som endast det närvarande förmår åstadkom-
ma, och hvilken, påstår man, skall ha fram-
kallat en anledning för Persignys och hans
kolleger att ovilkorligen åtskiljas. Hr de
Persignys afgång synes mig således verkligen
ha föranledts af den officielt angifna orsaken,
ehuru de äfven påpekade motiverna måhända
bidragit att stadfästa honom i sitt beslut, —
dock menar jag härvid dessa motiver i all-
mänhet, utan att det som har afseende på
freden med Ryssland får anses hafva, såsom
man påstår, utöfvat något större inflytande än
de öfriga.
Vare härmed huru som helst, så medförer
emellertid hr de Persigny vid sin afgång goda
vittnesbörd af dem, från hvilka de som mest
hedra honom, nemligen från sina politiska
motståndare. Trohet mot den opinion man
omfattat, denna må nu vara hvilken som helst,
är i våra dagar en nog sällsynt egenskap för
att förtjena berömmas hos alla hvilka visat
prof derpå. Tidningen Union,, som visser-
ligen icke hyser några sympatier för Persig-
nys idger och åsigter, egnar i dag sitt erkän-
nande åt deras fasthet och redbarhet, och jag
tillägger, att bland alla de män, som omgifva