nen erfarenheten har ett annat språk, och för detta får fosterlandsvännen icke tillsluta sina öron. 2:0 Den förändring af Handelsordningens 25 , som i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets Stinders vid sista riksdagen fattade beslut, skett genom Kongl. kungörelsen den I Februari 1852, saknar icke ammanbang med här ofvan närmast framställda frä20r, och torde derföre här böra förekomma. Nämnde ongl. kungörelse innefattar, att rättighet till idkande handel på landet skall bero af landshöfdingens oröfning. Den förut gällande grundsatsen, att ett ofligt förvärf stod enhvar frivi att efter egen urskillipg försöka hvar bonom bäst syntes, är således uppäfd och dermed jemväl principen af den så kallade :äringsfriheten väsendtligen förnärmad samt väsen ppnad för ett tillbakagående till föråldrade äsigter om näringslifvets rätta natur och behof. Anledning ull detta förfarande har visserligen förefunnits i Stänernas framställning; men deras åsigter i dessa fråsor skulle lika litet tillåtit näringsfriheten att nägonin erkännas, som de medgifva att den ostörd får visa sina välgörande verkningar. Den högsinta uppattning af den enskildes rätt och samhällets verkliga fördel, som genomgär författningarne af 1846, förstod act göra sig gällande, oaktadt allt det motständ som 1å förefanns; och ett rådslag, som i sjelfva verket hyllar på en motsatt uppfattning i förenämnda häneende, synes särdeles lämpa sig för att ädagalägga att utvecklingen äfven i detta fall befinner sig på återtåg. Upplysande i samma afseende, om ock icke i lika män, är jemväl det förhållande, att afgifter för vinnande af burskop å handtverk blifvit förhöjde, såsom ex. genom Kongl. Maj:ts resolution den 15 Aug. 1851, i Kalmar. Bland de hinder, som wunder skråordningarnes beständ lades i vägen för burskap, utgjorde betungande fgifter ett bland de väsendtligaste; och bestämmande sf afgiften för burskaps vinnande var säledes ett viggt föremål för den nya lagstiftningen, som jemväl syntes hylla der grundsats, att, om ytterligare nedel för handtverksföreningarnes ändamäl erfor!rades, dessa medel ingalunda skulle anskaffas på det sätt, att de, som ännu icke egde något förvärfsmedel, !erigenem skulle belastas, utan tvärtom att de, som redan vors i åtojutande deraf, fingo tillskjuta hvad ie åtminstone lättare borde kunna umbära. Utom det utt den förändrade åsigten ådrsger sig uppmärkambheten, bör denna jemväl fästa sig dervid, att äfven inom det regeriogen förbehållna ekonomiska lagstiftningsområdet afvikelser i enskilda fall från allmnänt gällande bestämmelser ingalunda afses i vår srundlag, och knappast under någon regeringsform anses tillåtne; hvarföre, äfven från denna sida beraktade, konungens rådgifvares förhål:ande i dessa hänseenden måste anses särleles betecknande. Den större verksamhet, skråordningens vänner i sednare ider utvecklat, torde hafva sin förklaringsgrund :ust i. den inskränkning, handelsfribeten erfarit; och följierna af ett vacklande i dessa frågor kunna kappast peräknas, helst de oligenheter, som agitationen mor säriogsfriheten framkailar, lätt nog torde bäde till sitt ursprung och sin verkan kunna missförstäs. 3:o Då erfareuhetea nogsamt visat, hvad, som också igger i sakens natur, att ett befordringssystem, som illåter, att den framstående förtjensten tillbakasättes, af anledningar, hvilka åtminst ne synas outransaklige, medförer olägenheter, som först efter flera generatioer kunna afhbjelpas, hafva afsteg från grundlagens md i afseende på tjenstetillsättniogar, så vidt samma fsteg förekommic utskottet uppenbara, blifrit af utskottet anmärkta. Ett tidigt aktofrvande på dessa fsteg, hvilka härflyta frän rådgifvarnes tillstyrkan oller stillatigande, bar varit en pligt för a utskottet, siväl som för representationen. 4:0 Såsom företrädesvis egnade att leda omdömet vesräffande herrar rådgifvares uppfattning af sin pligt ed hänsigt till statshushållningen, dess ordnande och rörvaltning , torde följande regeriogsåtgärder böra komma under betraktande: a) Såsom utgångspunkt för bedömande af herrar ssatsråders uppfattning af grunderna för statshushållningen, enligt vära grundlagar, lämpar sig särdeles leras af utskottet fullständigt framlaggda yttrande till protokollet den 10 Oktober 1851 vid anmälan hos Kongl. vaj:t af Ständernes beslut om nedsättning i anslaget för kongl. bergskollegium med ett belopp, motsvarande presidentens lön. Från -konstitutionel synpunkt måste detta rådslag anses vara af den mest betänkliga beskaffenhet. Och iet torde icke ligga någon öfverdrift i den farhåga, :tt hela vårt statsskick till sitt bestånd äfrentyras, om icke Rikets Ständer, på det sätt grundlagen anvisar, p;emöta det angrepp på folkets beskattningsrött, som letta rådslag otvifvelaktigt innebär. d) Konungens rädgifvares äfven anmärkta underlåsnbet att i underdånighet afstyrka tillsäitningen af songl. bergskollegii president innefattar en sädan afvielse från Ständernas åsigt om regleringen af detta -mbetsverk, att Ständerna måste göra anspråk på .ch bruk af den rätt, som dem tillkommer att fastställa hvarje utgift och hvarje lön. TI stället att det förtroende, som i andra konstitutionella stater befriar epresentationen från all befattning med dylika deciljer, skulle mera och mera ökas för att äfven hos ess skjuta i bakgrunden tvisterna om statsmakternas inbördes rättigheter och framkalla ett sannt konstituLionelt statsskick, skola följderna af ett sådant kandiogssätt å konungens rädgifvares sida, som det anmärkta, icke underlåta att visa sig i ett utsträckt reg ementerande af Ständerna, till hinder för styrelsens verksamhet. Det skulle i ännu högre mån, än förut, vlifva en sanning, att den ena som den andra statsmakten föga kan uträtta, och att ingendera af dem, lika litet som statsmaschinen i det hela, kommer ur stället. Vid regleringen af bergslagsstaterna, i afseende hvarpå jerrar rädgifvares åtgärder blifvit af utskottet anmärkte, visar det sig, att Ständernas begäran, den egna äsigten om rätta behandlingen af saken och grundlagens bud, i afseende på utgifterna, fått vika för ett nära nog oförklarligt nit att visa oberoende af den andra statsmakten, hvars medverkan i det fall, der den för framtiden måst tagas ianspräk, blifvit med visshet på förhand påräknad, oaktadt allt det sörbiseende af dess rätt och dess värdighet, som rådsifvarne lätit komma sig till last. d) Oaktadt Kongl. Maj:ts vid sista riksdag frams:ällde förslag om upprättande af en särskild vägoch vattenbyggnadskår icke godkändes af Rikets Ständer, som ansågo att det dermed äsyftade ändamälet kunde vionas utan av någon dylik kär å stat uppfördes eller med fasta löner förseddes, har regeringen likväl under den 22 December 1851 utfärdat beslut om inrättande af en under vägoch vattenbyggnadsstyrelsen ställd vägoch vattenbyggnadskär, organiserad vå militärisk fot. Ständernas vägran, att å stat upp söra kåren och med fasta löner den förse, har ansetts cke utgöra hinder för att tilldela tjenstegrader åt personer, som äro i saknad af all deremot svarande anställning i statens tjenst, om anslaget till deras aflöning icke af Ständerna förnyas; och i stället att aföningen borde andvänd såsom godtgörelse för en nera eller mindre sjelfständig verksamheti styrelsens ppdrag, fioner man stadgadt, att undersökningar eller andra allmänna uppdrag, skola särskildt godtgöras Cem, som af styrelsens anslag erhålla aflöning, un der namn af arfvode, och att således extra arfroden emte dagtraktamente och reseersältningar komma att af andra allmänna medel utgå. Det oförvillade omdömet skall i Konungens rädgifvares förhållande härutinnan icke undgå att finna ett utla doldt öfverträdande af Ständernas beslut; och stadsandet om extra arfvode för förrättningar i styrelsens uppdrag för det allmännas bebsf skall dessutom klart öfvertyga en hvar, att genom denna orgwmisaon vållats staten särskilda utgifter, hvilka just med oslaget bordt betäckas. Frän hvilken synpunkt rädsifvarnes förhållande än må betraktas, ställer det:amma sig på samma linie med regleringen af bergsiags-staterna. En särskild uppmärksamhet ådrager sig otvifvelakigt COorpsens ordnande på militärisk fot. Nyttan deraf hemtas endast derifrån, att arbetskomminderingar från armeen skulle lättare hällas till lydnad utan biirila Of ArmMÅANA AM Am Am RR