LL ELICy CICCI I MUMS IRHUVI ve MAR LAUERE 9
nielsson, eller N:ls Månsson i Skumparp, eller
Hans Jansson, eller Sahlström stego upp för att
yttra sitt omdöme öfver styrelsen, lyssnade
nationen till deras ord, hvilka genljödo kring
landet. Ej heller styrelsen sjelf var likgiltig I
för detta omdöme. På det enda rum, der
medlemmar deraf hafva en tillfällig represen-
tationsrätt, eller riddarhuset, uppträdde enhvar
för att försvara sina åtgärder och sina åsigter,
och talanger funnos den tiden bland konun-1
gens rådgifvare, hvilkas försvar, glänsande af
vältalighet och utmärkta af politisk takt, kunde
förleda mer än ea motståndare att öfvergå på
deras sida. Under de riksdagar, som inträf-
fat efter tronförändringen, har deremot för-
hällandet i detta hänseende väsendtligen för-
ändrat sig. På riddarhuset har sedan dess all
poritisk opposition varit förstummad och de-
atten öfver dechargefrågan har följaktligen
varit fullkomligt betydelselös och utan det
ringaste intresse. I början var den liberala
fraktionen der, som öfver allt i landet, för-
tjust. Man aktade på fagra löften ; man såg
i framtiden endast guld och gröna skogar,
och då man förnam, att man räknat miste,
så hade de egentliga talangerna dragit sig
undan; all sammanhållning, äfven bland män-
nen af andra ordningen, var upplöst, och nå-
gon skola för politisk uppfostran, i någon an-
nan riktning än den servila, fanns der icke
mer.
Uti presteståndet äro visserligen gamla ta-
langer qvar och nya uppstå, men det är nå-
got ruttet,, som Hamlet säger, i hela denna
stat af klerker, hvilket qväfver de friska an-
dar, som der kunna finnas. Ej eller inom
detta stånd varsnas således numera ett spår
till hvad man kan kalla en politisk mot-
ståndskraft eller ens motståndsvilja. I bor-
gareståndet deremot ser man med tillfredsstäl-
lelse såväl åtskilliga af de gamla kämparne
manligt qvarstå på sin plats, som jemväl nya
friska krafter vid hvarje riksdag bilda sig,
vinna erfarenhet och anseende för både talang,
insigter och patriotiskt allvar. Men äfven der
hafva, vid de tvenne första riksdagarne under
konung Oscars regering, debatterna i decharge-
frågan varit temhgen intetbetydande och med
få undantag inskränkta till några yttranden öf-
ver konstitutionsutskottets isolerade och ofta
till sin materia alltför obetydliga anmärknin-
gar. Vid sistförflutna riksdag sökte visserli-
gen några ledamöter, hrr Petre, G. F. Ekholm
och C. F. Wern m. fl., att mera generalisera
omdömet; men genom en splittring dem emel-
lan, i afseende på de personer, hvilkas af-
lägsnande ur ministeren föreslogs, förfelades
då allt resultat. Uti bondeståndet hafva vis-
serligen skarpa anmärkningar icke uteblifvit,
men all planmessig opposition, all verksam
och verkande inflytelsekraft från ett klartse-
ende hufvud, skiljdt från alla falska fördo-
mar, oförvilladt af det irrsken, som förleder
bondeståndet att i någon enda större sam-
hällsfråga se sitt stånds intresse oförenligt med
det allmännas, det helas, tyckes, under de
sednare riksdagarne, beklagligen likasom nu
saknas.
Vi hafva trott denna korta återblick icke
vara otjenlig, för att bedöma den ställning,
hvari de särskilda riksstånden vid de förflutna
riksdagarne befunnit sig till dechargefrågan
och styrelsen.
Sedan förra riksdagen har regeringen inta-
git en bestämdt reaktionär position, d. v. s.
en sådan, som måste vara afgjordt behaglig
för majoriteterna hos adeln och presteståndet,
på samma gång som den måste anses fiendtlig
mot majoriteterna i borgare- och bondestånden.
Vi hafva således här 2:ne läger emot hvar-
andra och lika litet som regeringen behöfver
några försvarare för sitt system på riddarhu-
set eller i prelaternas kammare, lika litet
tyckes oppositionen nu vara i behof af någon
ledning inom de 2:ne af folket valda stån-
den, för att bestämma sitt omdöme öfver den
nuvarande regeringen, eller rättare sagdt, för
att leda sig till det omdöme, att en styrelse
med så beskaffade politiska grundsatser, med
en sådan afvoghet mot frihetens utveckling,
vare sig i religiös, politisk, legislativ eller
industriel riktning, med en så komplett overk-
samhet och oförmåga att uträtta något för
landet nyttigt, icke kan tillfredsställa svenska
folkets mest nedstämda anspråk på sin rege-
ring. Denna mening behöfver väl knappt en
fana. Den har likväl fått en sådan i den re-
servation, hvilken blifvit afgifven af borgare-
och bondeståndens samtlige ledamöter i kon-
stitutionsutskottet, och vi förmoda, att den
icke underlåter att samla sig deromkring för
att finna ett koncentreradt uttryck för sina
tankar om styrelsen.
Kastar man eljest en blick på konstitutions-
utskottets betänkande, så kommer man i san-
ning till en ganska egen reflexion. Man fin-
ner nemligen deraf, att, med ett par undan-
tag, samtlige ledamöter af adeln och preste-
ståndet reserverat sig mot alla de anmärknin-
gar, som icke blifvit afslagna och såsom så-
dana innefattas i reservationen af de två an-
dra ståndens ledamöter. Man kan deraf sluta,
att om adeln och presterna ensamt fått till-
sätta det utskott, som har att granska och
bedöma regeringens åtgärder och handlings-
sätt, så hade vid innevarande riksdag allt slags
anmärkning uteblifvit och konungens rådgifvare
blifvit förklarade så rena och oskyldiga som
trots påskalammen efter den judiska ritualen.
Annorledes var det likväl vid 1848 års riks-
dag, då man hade att granska regeringsåt-
gärderna under konung Öscars första tre år.
Då voro de högmögende ståndens medlemmar
icke så rädda för anmärkningar. Då aktade
de icke så ömt den vanvördnad, som deri-
genom visades konungen och hans regering;
då var det icke så noga, hvarken med uttryck
eller intriger, för att störta ministeren, hvil-
ket också, som man vet, lyckades, med till-
hjelp af ännu outredda naturkrafter. Få se
hur det denna gången kan lyckas, om bor-
gare- och bondestånden förena sig öppet, såsom
det anstår svenskar, om en motiverad skrif-
velse, såsom ett uttryck af sitt missnöje öf-
ver det rådande systemet och de mest skad-
liga rådgifvarne.
Till en sådan skrifvelse och ett sådant om-
döme finnas visserligen. ganska rika materi-
alier uti konstititionsutskottets betänkande