ljs, och att säledes det naturliga förhållandet icke deri-
genom hindrades i sin utveckling, utan ait rättighe-
ten att köpa jord, i mån af tillgångar, lagligen stod
öppen, om den än nägon gäng mäste vika för den
enskilda egennyttan. Försöket att genom lagar lägga
ett ovilkorligt hinder för hvad som icke kan hindras,
kulturens gång och jordens fria delning, skall lika
litet hädanefter som bitintills lyckas; men väl skal
man kunna lyckas att demoralisera folket. Omdömet
om detta rädgifvarnes förhällande härutinnan måste
taga i betraktande deras pligt, att inför Konungen
utreda saken till dess hela beskaffenhet och med hän-
sigt jemväl till dess formella sida; deras förbällande
såsom statsmän och deras sätt att fylla anspråken i
detta hänseende; samt deras förhällande såsom lag
stiftare, af hvilka fordras lagar, som kunna tillämpas
och hvilka icke framkalla invecklade rättsförhållanden
och ökade tvister. Det är ock derföre, som det icke
torde vara för mycket sagdt, att denna åtgärd är all-
deles tillräcklig för att ensam för sig verka till den
framställning, som 107 regeringsformen anvisar.
B) Dernäst torde uppmärksamheten böra fästa sig
vid Kongl. Maj:ts nåd:ga kungörelse angående vissa än-
dringar uti och tillägg till Kongl. Maj:ts nådiga stadga
angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer, den 29 Maj 1846; gifven den 13 Juli 1853.
I afseende på rädgifvarnes förhällande i detta ärende
torde vara nödigt att anföra följande:
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse vid 1848
års riksdag tillkom på förslag af både lag- och eko-
nomiutskotten och angick hufvudsakligen sättet att
behandla försvarslös, som ej är straffad för brott,
men visar lättja och liderlighet. Förändring i be-
greppet af försvarslös var säledes icke af ständerna
ifrågasatt, utan följde af ständernas framställning fast
heldre, att den som var försvarslös, ehuru ej om brott
öfveriygad, icke skulle drabbas af nägon påföljd,
förrän han derjemte beträddes med lättja och lider-
lighet. Den af ständerna, vid 1851 ärs riksdag, be-
slutade skrifvelse i ämnet, jemväl beredd af bäde
lag- och ekonomiutskotten, förnyar den förra fram-
ställniogen och innehåller i öfrigt med afseende å
försvarslöshets-författningen endast en protest emot
en sådan tillämpning af-det arbetstväng, som de för-
svarslöse kunde komma att underkastas, attkostnaden
för tvängsarbetet skulle drabba kommunerna, hvilket
ansågs obilligt, då nägon inskränkning i den fria in-
flyttaingsrätten icke egde rum.
Kongl. Maj:t bar i frågan hört dess Högsta domstol
och har således, lika med ständerna, ansett saken.
röra de af allmänna lagen skyddade medborgerliga
rättigheterna. Det kan icke heller nekas, att be-
stämmandet af försvarslöshetsbegreppet, deraf en sä
väsendtlig inskränkning i den personliga friheten upp-
kommer och beror, mäste i ett lagbundet samhälle
anses utgöra en hög:t vigtig lagstiftningsätgärd, der-
före gifne former på det samvetsgrannaste böra iakt-
tagas.
Då nu ständerna icke ifrågasatt någon förändring
i bestämmelserna rörande begreppet af försvarslöshet,
och Högsta domstolen icke i detta hänseende medde-
lat något utlåtande, dertill ej heller någon anledning
förefanns, så måste det medgifvas, att en förändring
af författningens stadgande i denna del icke kunde
vid frågans sä beskaffade skick af regeringen företa-
gas, utan att de för en sädan lagförändring gällande
former åsidosattes.
Icke desto mindre innehåller den ifrägavarande, i
form af kungörelse utfärdade, författningen en förän-
dring af begreppet om försvarslös. Den nädiga stad-
gan af är 1846 förklarar såsom försvarslös, bland an
dra, den, som icke, enligt intyg af vissa myndigheter
eller af tillsyningsman, är känd såsom den der sig
ärligen försörjer. Detta stadgande är genom dun
sedaare kungörelsen så förändradt, att såsom försvars-
lös skall bebandlas, den, som icke, enligt intyg af
vissa myndigheter på landet, eller af sockennämnd,
eller ock i stad af tillsyningsman, är känd, såsom
den der iakttager ordning och sedlighet i sitt lef-
verne, samt söker efter förmåga sig ärligen försörja.
Nu kan det visserligen anmärkas, att 1846 ars
stadga, likasom föregående författningar i detta ämne,
tillkommit på den ekonomiska lagstiftniogsvägen; men
om man mäste beklaga detta förhållande, så torde
man dock rättvist böra ihägkomma, att 1846 är
stadga i sjelfva verket i flera hänseenden ställde
ifrågavarande samhällets olyckliga medlemmar under
lagens skydd, och att den innefattade hufvudsakligen
inskränkning i det godtycke de förut varit, i strid
med vär samhällsförfattniog, underkastade. För s:-
dan förändring af en författning, som icke tillkommit
i behörig ordning, erfordrades knappast iakttagandet
af formerna för lagförändringar; men då fräga äter
uppstär att utvidga det godtycke, hvilket, om än från
lagstiftningen i detta ämne oskiljaktigt, bör med all
möjlig omsor; begränsas, blir förhällandet alldeles
omvändt.
I fräga om det nya stadgandets förhållande till det
förutvarande må det ock medgifvas, att, enligt den
nådiga stadgan som i detta hänseende icke undergätt
någon förändring, äfven den finge såsom försvarslös
behandlas, som icke bevisligen af egna tillgångar
egde sin bergning, äfvensom att skyldigheten att visa
ärliga försörjningsmedel äläg den tjenstlöse, så vida
han icke skulle hemfalla under författningens bestäm-
melser. Dä samhället tillåter sig att stämpla säsom
brott tjenstlöshet i förening med bristande tillgängar
till uppehälle och för detta brott stadga sträng be
straffning, afviker det utan tviivel frän sin pligt att
skydda alla; men ännu större är afvikelsen, då der-
jemte det ålägges den förment brotislige att styrka
sin oskuld; ett anspräk, som man icke i nägot enda
fall vågat göra gällande. Det är från denna grund-
falska princip man vid lagstiftningen i detta ämne
utgätt; och det är ock derföre, som hvarje nytt stad-
gande verkar så högst betungande för den det afser.
Det nya stadgandet kan visserligen, i afseende på sin
tydning, underkastas olika meningar; men tolkadt
utan all spetsfundighet, som visserligen medgifver en
ännu svårare tydning, innehäller det, att iakttagande
af ordning och sedlighet i lefvernet jemte bemödan-
det att sig ärligen försörja äligger den tjenstlöse,
om han skall undgå att behandlas såsom försvarslös.
Det torde väl häraf följa, att lättja och liderlighet
icke hvar för sig får utgöra grund för försvarslöshet,
utan att de skola ätföljas, och i sådant fall innefattar
föreskriften i sjelfva verket en inskränkning i den
förutvarande bestämmelsen; men då, ä andra si-
dan, bevisnings-skyldigheten åligger den förment
brottslige, så har man genom förändringen betyd-
ligen försvårat hans ställning, emedan det icke
är nog att han styrker, det han begagnar alla till
fällen till arbete, som erbjudas, utan han skall äf-
ven ådagalägga att han i lefvernet är ordentlig. Det
är således icke nog att den tjenstlöse arbetaren söker
att ärligen förtjena sitt uppehälle; han skall derjemte
stå under en uppsigt i afseende på sin sedliga lefnad,
som icke någon annan medborgare är underkastad;
och han skall derutöfver förblifva i beroende af en
kontrollant, tillsyningsmannen, hvars anspråk på be-
vis ankomma på subjektiva föreställningar. Det vill
eljest synas, som om den stilla och laglydige med-
borgaren, hvilken söker att sig ärligen försörja, bör
vara fri från all aftvupngen beröring med polismaktens
organer, och att han, så länge han icke begår nägon
förseelse, som efter lag är brottslig, bör njuta det
oberoende, hvars helgd utgör ett af den fria sam-
hällsförfattniogens förnämsta mål.
Ehuru författningen redan förut satt dem, som
sakna egna tillgångar, särskildt yrke eller tjenst, un-
der kategoriea af försvarslöse, sä har den nu utsträckt
den jemväl till dem som söka att använda de arbets-
krafter de ega, men icke iakitaga sedlighet; men der-
jemte har författningen satt dem, som biie arbeta
och letva sedligt, i beroende af polismakt.n och af
enskilde personer, hvilkas godtyckliga o:1sdöme kan
blottställa dem för varningar, hvilka sarnolikt icke
kunna undgås, och för en tidsödande och förödmju
kande behandling, som i bäsa fall slutar med ett
förhör rörande deras enskilda förhillande, derinom de
lagligen egt att åtojuta frid och fribet.
En lag i sådan syftning innefattar ofelbart en vä-
sendilig inskränkning i den personliga friheten, för-
säkrad i 16 Resxeringsformen, och kan i intet fail
tillkomma utan medverkan af R.keis Stioder.
QSåsam en fölid af den förändrada lagctiftnins som