ljs, och att säledes det naturliga förhållandet icke derigenom hindrades i sin utveckling, utan ait rättigheten att köpa jord, i mån af tillgångar, lagligen stod öppen, om den än nägon gäng mäste vika för den enskilda egennyttan. Försöket att genom lagar lägga ett ovilkorligt hinder för hvad som icke kan hindras, kulturens gång och jordens fria delning, skall lika litet hädanefter som bitintills lyckas; men väl skal man kunna lyckas att demoralisera folket. Omdömet om detta rädgifvarnes förhällande härutinnan måste taga i betraktande deras pligt, att inför Konungen utreda saken till dess hela beskaffenhet och med hänsigt jemväl till dess formella sida; deras förbällande såsom statsmän och deras sätt att fylla anspråken i detta hänseende; samt deras förhällande såsom lag stiftare, af hvilka fordras lagar, som kunna tillämpas och hvilka icke framkalla invecklade rättsförhållanden och ökade tvister. Det är ock derföre, som det icke torde vara för mycket sagdt, att denna åtgärd är alldeles tillräcklig för att ensam för sig verka till den framställning, som 107 regeringsformen anvisar. B) Dernäst torde uppmärksamheten böra fästa sig vid Kongl. Maj:ts nåd:ga kungörelse angående vissa ändringar uti och tillägg till Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, den 29 Maj 1846; gifven den 13 Juli 1853. I afseende på rädgifvarnes förhällande i detta ärende torde vara nödigt att anföra följande: Rikets Ständers underdåniga skrifvelse vid 1848 års riksdag tillkom på förslag af både lagoch ekonomiutskotten och angick hufvudsakligen sättet att behandla försvarslös, som ej är straffad för brott, men visar lättja och liderlighet. Förändring i begreppet af försvarslös var säledes icke af ständerna ifrågasatt, utan följde af ständernas framställning fast heldre, att den som var försvarslös, ehuru ej om brott öfveriygad, icke skulle drabbas af nägon påföljd, förrän han derjemte beträddes med lättja och liderlighet. Den af ständerna, vid 1851 ärs riksdag, beslutade skrifvelse i ämnet, jemväl beredd af bäde lagoch ekonomiutskotten, förnyar den förra framställniogen och innehåller i öfrigt med afseende å försvarslöshets-författningen endast en protest emot en sådan tillämpning af-det arbetstväng, som de försvarslöse kunde komma att underkastas, attkostnaden för tvängsarbetet skulle drabba kommunerna, hvilket ansågs obilligt, då nägon inskränkning i den fria inflyttaingsrätten icke egde rum. Kongl. Maj:t bar i frågan hört dess Högsta domstol och har således, lika med ständerna, ansett saken. röra de af allmänna lagen skyddade medborgerliga rättigheterna. Det kan icke heller nekas, att bestämmandet af försvarslöshetsbegreppet, deraf en sä väsendtlig inskränkning i den personliga friheten uppkommer och beror, mäste i ett lagbundet samhälle anses utgöra en hög:t vigtig lagstiftningsätgärd, derföre gifne former på det samvetsgrannaste böra iakttagas. Då nu ständerna icke ifrågasatt någon förändring i bestämmelserna rörande begreppet af försvarslöshet, och Högsta domstolen icke i detta hänseende meddelat något utlåtande, dertill ej heller någon anledning förefanns, så måste det medgifvas, att en förändring af författningens stadgande i denna del icke kunde vid frågans sä beskaffade skick af regeringen företagas, utan att de för en sädan lagförändring gällande former åsidosattes. Icke desto mindre innehåller den ifrägavarande, i form af kungörelse utfärdade, författningen en förändring af begreppet om försvarslös. Den nädiga stadgan af är 1846 förklarar såsom försvarslös, bland an dra, den, som icke, enligt intyg af vissa myndigheter eller af tillsyningsman, är känd såsom den der sig ärligen försörjer. Detta stadgande är genom dun sedaare kungörelsen så förändradt, att såsom försvarslös skall bebandlas, den, som icke, enligt intyg af vissa myndigheter på landet, eller af sockennämnd, eller ock i stad af tillsyningsman, är känd, såsom den der iakttager ordning och sedlighet i sitt lefverne, samt söker efter förmåga sig ärligen försörja. Nu kan det visserligen anmärkas, att 1846 ars stadga, likasom föregående författningar i detta ämne, tillkommit på den ekonomiska lagstiftniogsvägen; men om man mäste beklaga detta förhållande, så torde man dock rättvist böra ihägkomma, att 1846 är stadga i sjelfva verket i flera hänseenden ställde ifrågavarande samhällets olyckliga medlemmar under lagens skydd, och att den innefattade hufvudsakligen inskränkning i det godtycke de förut varit, i strid med vär samhällsförfattniog, underkastade. För s:dan förändring af en författning, som icke tillkommit i behörig ordning, erfordrades knappast iakttagandet af formerna för lagförändringar; men då fräga äter uppstär att utvidga det godtycke, hvilket, om än från lagstiftningen i detta ämne oskiljaktigt, bör med all möjlig omsor; begränsas, blir förhällandet alldeles omvändt. I fräga om det nya stadgandets förhållande till det förutvarande må det ock medgifvas, att, enligt den nådiga stadgan som i detta hänseende icke undergätt någon förändring, äfven den finge såsom försvarslös behandlas, som icke bevisligen af egna tillgångar egde sin bergning, äfvensom att skyldigheten att visa ärliga försörjningsmedel äläg den tjenstlöse, så vida han icke skulle hemfalla under författningens bestämmelser. Dä samhället tillåter sig att stämpla säsom brott tjenstlöshet i förening med bristande tillgängar till uppehälle och för detta brott stadga sträng be straffning, afviker det utan tviivel frän sin pligt att skydda alla; men ännu större är afvikelsen, då derjemte det ålägges den förment brotislige att styrka sin oskuld; ett anspräk, som man icke i nägot enda fall vågat göra gällande. Det är från denna grundfalska princip man vid lagstiftningen i detta ämne utgätt; och det är ock derföre, som hvarje nytt stadgande verkar så högst betungande för den det afser. Det nya stadgandet kan visserligen, i afseende på sin tydning, underkastas olika meningar; men tolkadt utan all spetsfundighet, som visserligen medgifver en ännu svårare tydning, innehäller det, att iakttagande af ordning och sedlighet i lefvernet jemte bemödandet att sig ärligen försörja äligger den tjenstlöse, om han skall undgå att behandlas såsom försvarslös. Det torde väl häraf följa, att lättja och liderlighet icke hvar för sig får utgöra grund för försvarslöshet, utan att de skola ätföljas, och i sådant fall innefattar föreskriften i sjelfva verket en inskränkning i den förutvarande bestämmelsen; men då, ä andra sidan, bevisnings-skyldigheten åligger den förment brottslige, så har man genom förändringen betydligen försvårat hans ställning, emedan det icke är nog att han styrker, det han begagnar alla till fällen till arbete, som erbjudas, utan han skall äfven ådagalägga att han i lefvernet är ordentlig. Det är således icke nog att den tjenstlöse arbetaren söker att ärligen förtjena sitt uppehälle; han skall derjemte stå under en uppsigt i afseende på sin sedliga lefnad, som icke någon annan medborgare är underkastad; och han skall derutöfver förblifva i beroende af en kontrollant, tillsyningsmannen, hvars anspråk på bevis ankomma på subjektiva föreställningar. Det vill eljest synas, som om den stilla och laglydige medborgaren, hvilken söker att sig ärligen försörja, bör vara fri från all aftvupngen beröring med polismaktens organer, och att han, så länge han icke begår nägon förseelse, som efter lag är brottslig, bör njuta det oberoende, hvars helgd utgör ett af den fria samhällsförfattniogens förnämsta mål. Ehuru författningen redan förut satt dem, som sakna egna tillgångar, särskildt yrke eller tjenst, under kategoriea af försvarslöse, sä har den nu utsträckt den jemväl till dem som söka att använda de arbetskrafter de ega, men icke iakitaga sedlighet; men derjemte har författningen satt dem, som biie arbeta och letva sedligt, i beroende af polismakt.n och af enskilde personer, hvilkas godtyckliga o:1sdöme kan blottställa dem för varningar, hvilka sarnolikt icke kunna undgås, och för en tidsödande och förödmju kande behandling, som i bäsa fall slutar med ett förhör rörande deras enskilda förhillande, derinom de lagligen egt att åtojuta frid och fribet. En lag i sådan syftning innefattar ofelbart en väsendilig inskränkning i den personliga friheten, försäkrad i 16 Resxeringsformen, och kan i intet fail tillkomma utan medverkan af R.keis Stioder. QSåsam en fölid af den förändrada lagctiftnins som