LL ELICy CICCI I MUMS IRHUVI ve MAR LAUERE 9 nielsson, eller N:ls Månsson i Skumparp, eller Hans Jansson, eller Sahlström stego upp för att yttra sitt omdöme öfver styrelsen, lyssnade nationen till deras ord, hvilka genljödo kring landet. Ej heller styrelsen sjelf var likgiltig I för detta omdöme. På det enda rum, der medlemmar deraf hafva en tillfällig representationsrätt, eller riddarhuset, uppträdde enhvar för att försvara sina åtgärder och sina åsigter, och talanger funnos den tiden bland konun-1 gens rådgifvare, hvilkas försvar, glänsande af vältalighet och utmärkta af politisk takt, kunde förleda mer än ea motståndare att öfvergå på deras sida. Under de riksdagar, som inträffat efter tronförändringen, har deremot förhällandet i detta hänseende väsendtligen förändrat sig. På riddarhuset har sedan dess all poritisk opposition varit förstummad och deatten öfver dechargefrågan har följaktligen varit fullkomligt betydelselös och utan det ringaste intresse. I början var den liberala fraktionen der, som öfver allt i landet, förtjust. Man aktade på fagra löften ; man såg i framtiden endast guld och gröna skogar, och då man förnam, att man räknat miste, så hade de egentliga talangerna dragit sig undan; all sammanhållning, äfven bland männen af andra ordningen, var upplöst, och någon skola för politisk uppfostran, i någon annan riktning än den servila, fanns der icke mer. Uti presteståndet äro visserligen gamla talanger qvar och nya uppstå, men det är något ruttet,, som Hamlet säger, i hela denna stat af klerker, hvilket qväfver de friska andar, som der kunna finnas. Ej eller inom detta stånd varsnas således numera ett spår till hvad man kan kalla en politisk motståndskraft eller ens motståndsvilja. I borgareståndet deremot ser man med tillfredsställelse såväl åtskilliga af de gamla kämparne manligt qvarstå på sin plats, som jemväl nya friska krafter vid hvarje riksdag bilda sig, vinna erfarenhet och anseende för både talang, insigter och patriotiskt allvar. Men äfven der hafva, vid de tvenne första riksdagarne under konung Oscars regering, debatterna i dechargefrågan varit temhgen intetbetydande och med få undantag inskränkta till några yttranden öfver konstitutionsutskottets isolerade och ofta till sin materia alltför obetydliga anmärkningar. Vid sistförflutna riksdag sökte visserligen några ledamöter, hrr Petre, G. F. Ekholm och C. F. Wern m. fl., att mera generalisera omdömet; men genom en splittring dem emellan, i afseende på de personer, hvilkas aflägsnande ur ministeren föreslogs, förfelades då allt resultat. Uti bondeståndet hafva visserligen skarpa anmärkningar icke uteblifvit, men all planmessig opposition, all verksam och verkande inflytelsekraft från ett klartseende hufvud, skiljdt från alla falska fördomar, oförvilladt af det irrsken, som förleder bondeståndet att i någon enda större samhällsfråga se sitt stånds intresse oförenligt med det allmännas, det helas, tyckes, under de sednare riksdagarne, beklagligen likasom nu saknas. Vi hafva trott denna korta återblick icke vara otjenlig, för att bedöma den ställning, hvari de särskilda riksstånden vid de förflutna riksdagarne befunnit sig till dechargefrågan och styrelsen. Sedan förra riksdagen har regeringen intagit en bestämdt reaktionär position, d. v. s. en sådan, som måste vara afgjordt behaglig för majoriteterna hos adeln och presteståndet, på samma gång som den måste anses fiendtlig mot majoriteterna i borgareoch bondestånden. Vi hafva således här 2:ne läger emot hvarandra och lika litet som regeringen behöfver några försvarare för sitt system på riddarhuset eller i prelaternas kammare, lika litet tyckes oppositionen nu vara i behof af någon ledning inom de 2:ne af folket valda stånden, för att bestämma sitt omdöme öfver den nuvarande regeringen, eller rättare sagdt, för att leda sig till det omdöme, att en styrelse med så beskaffade politiska grundsatser, med en sådan afvoghet mot frihetens utveckling, vare sig i religiös, politisk, legislativ eller industriel riktning, med en så komplett overksamhet och oförmåga att uträtta något för landet nyttigt, icke kan tillfredsställa svenska folkets mest nedstämda anspråk på sin regering. Denna mening behöfver väl knappt en fana. Den har likväl fått en sådan i den reservation, hvilken blifvit afgifven af borgareoch bondeståndens samtlige ledamöter i konstitutionsutskottet, och vi förmoda, att den icke underlåter att samla sig deromkring för att finna ett koncentreradt uttryck för sina tankar om styrelsen. Kastar man eljest en blick på konstitutionsutskottets betänkande, så kommer man i sanning till en ganska egen reflexion. Man finner nemligen deraf, att, med ett par undantag, samtlige ledamöter af adeln och presteståndet reserverat sig mot alla de anmärkningar, som icke blifvit afslagna och såsom sådana innefattas i reservationen af de två andra ståndens ledamöter. Man kan deraf sluta, att om adeln och presterna ensamt fått tillsätta det utskott, som har att granska och bedöma regeringens åtgärder och handlingssätt, så hade vid innevarande riksdag allt slags anmärkning uteblifvit och konungens rådgifvare blifvit förklarade så rena och oskyldiga som trots påskalammen efter den judiska ritualen. Annorledes var det likväl vid 1848 års riksdag, då man hade att granska regeringsåtgärderna under konung Öscars första tre år. Då voro de högmögende ståndens medlemmar icke så rädda för anmärkningar. Då aktade de icke så ömt den vanvördnad, som derigenom visades konungen och hans regering; då var det icke så noga, hvarken med uttryck eller intriger, för att störta ministeren, hvilket också, som man vet, lyckades, med tillhjelp af ännu outredda naturkrafter. Få se hur det denna gången kan lyckas, om borgareoch bondestånden förena sig öppet, såsom det anstår svenskar, om en motiverad skrifvelse, såsom ett uttryck af sitt missnöje öfver det rådande systemet och de mest skadliga rådgifvarne. Till en sådan skrifvelse och ett sådant omdöme finnas visserligen. ganska rika materialier uti konstititionsutskottets betänkande