temetn.
ee
Religionsfrihetsmötet.
Då vi nu återkomma till en närmare redo-
sörelse för debatten öfver de omhandlade frå-
sorna, upptaga vi endast de talares yttranden,
som gingo ut på ett verkligt utredande af
imnet.
Första frågan: Har det borgerliga samfundet, det
nå vara kristligt eller icke kristligt, skada eller gagn
if den religiösa friheten?, besvarades af följande ta-
are derhän, att det borgerliga samfundet väl kan ha
vagn, men aldrig skada af religionsfriheten.
Pastor Åkerlund: Motståndet från åe styrande isam-
hället hade förnämligast sin grund deri, att de fruk-
ade att det borgerliga samfundet skulle lossas i sina
ogningar, om samvetsfrihet beviljades. Men bade
väl denna farhåga någon grund, eller vittnade icke
snarare alla tiders erfarenhet om motsatsen? Store
män, som skrifvit böcker, ha sagt att de hedniska
staterna hade sin styrka i en statsreligion. Talaren
kunde dock ej i historien finna bevis för denna me-
ning, såge tvärtom öfverallt i forntiden samvetsfrihet
— så hos de ledniska folken med deras mängguderi,
så äfven hos udarne, som tilläto slafvarne att bebålla
sin tro. Och likväl voro många af dessa stater i ett
särdeles blomstrande tillstånd. — Samma bild af sam-
bällets välbefinnande, medan samvetsfriheten der fått
insteg, ge äfven de nyare tiderna. — Den borgerliga
makten är ej insatt af Gud tillsamvetets förtryckare,
utan beskyddare. Hvarföre förföljer man dä? Det
finns blott ett vapen mot villfarelsen : Sanningen sjelf ;
men icke utrotas den genom sädana lagar, som vi till
vår skam och blygsel ännu behälla.
Pastor Pettesson: Orsaken till samvetstvänget torde
kunna sökas i ofördragsamhet så å ena som å andra
sidan. För sin del såge talaren det största beviset för
giltigheten af religionsfrihet i de gudomliga sannin-
garnes mångfald, som äro så stora och rika, att de ej
alla af alla kunna uppfattas. Vi få vara nöjda, om
kyrkor så väl som individer kunna uppfånga hvar sin
lilla skymt af sanningen, och sälunda den ena fylla
hvad som brister hos den andra.
Doktor Bergman vore för sin del lifligt öfvertygad
om samvetsfrihetens gagn för samhället, men såge i
dess förverkligande mera ett ständigt tillbakavikande
ideal än något nu praktiskt utförbart. Ett faktum
vore nemligen att de borgerliga myndigheterna anse
samvetsfriheten skadlig. Man tror att den skall al-
stra olydnad, och att många, som intet samvete ha,
skola undergräfva samhället med sina falska läror.
De som så tala hade dock ej något begrepp om san-
ningens makt.
Kyrkoherden Hammar. Den föregående talaren hade
kallat religionsfriheten ett ideal. Tal. kunde ej i nå-
got afseende ge den detta namn, erkände blott ett
enda ideal — Kristus. Religionsfriheten är ej något
ideal, har skröpligheter öfverallt. — En annan talare
hade yttrat att de gamla hedniska staterna haft reli-
gionsfrihet. Det vore till en viss grad sannt. Reli-
gionsfrihet hade hos dem existerat, men endast mel-
lan religioner af samma slag. I det hedniska Rom
egde samvetsfrihet rum för alla hedniska religioner,
men när evangelium kom, då var det slut med sam-
vetsfribeten. Dock stod den högre än hos oss, der
man landsförvisar medlemmar äfven af religioner,
som äro af samma slag med vär egen. Det vore ej
heller endast sanningshatare som yrka förföljelsernas
fortsättande. Många ädla finnas ock, som bysa be-
tänkligheter mot samvet frihetens införande i värt
land. En sådlan frågar: Har mitt fosterland gagn
eller skada deraf? Är ej religiooen det cement som
båller statsbyggnaden tillsammans, och om den förra
försvinner, ramlar ej den sednare? Tal. ville i sin
tur fråga denne fosterlandsvän: Försvinner religionen
derföre att religionsfrihet finnes? Ingen som rådfrä-
gar historiens vittnesbörd skall kunna svara ja på
denna fräga. — Rom, hvars borgerliga lagar till en
del ännu ega beständ, föll, men hvarföre föll det?
Emedan det lade religionsfrihet? Nej! Men derföre
att det öfvadt samvetstvång. Utan detta skulle dess
välde säkert riknat långt flera dagar. Hvilka afsina
medborgare sötte nemligen det hedniska Rom ifrån
sig? Ej brottlingar, ej förstörda menniskor — dessa
hade samvetsfrihet — utan flera hundratusen af sina
ädlaste medborgare. I värt land räknas endast tre
millioner invänare. Plocka ut frän dessa millioner de
sanningsälskande, och värt lands sista timma skall
snart vara slagen. Men äfven det kristna Rom för-
följde hedningarna, och derföre föll det äfven för sin
egen ofördragsamhnt. Ett samhälle kan ej lätt um-
bära medborgare med samvete. Ett bevis derpå,
bland andra, ger i nyare tider Frankrike, som med
sitt myckna blod ändå ej fätt ro. Det som skakat
och ännu skakar Frankrike är det heliga blod som
der blifvit utgjutet, — parisiska brölloppets fasor och
förföljelserna under Ludvig XIV, hvarigenom 500,000
protestanter drefvos i landsflykt. Voro dessa 500,000
afskummet af befolkningen? Nej, de voro landets
idogaste barn. Voro de svärmare? Kanhända —
men svärmare för en stor id. — Hämndens timma
slog. Kungen, ehuru mild och saktmodig, föll, pre-
sterna dödades, och folkmassan, ty äfven den hade
förföljt, slagtade hvarandra inbördes. En institution,
som i en så förfärlig grad neddrager Guds hämnde-
domar öfver ett land, mäste vara skadlig. — Att re-
ligionsfriheten alltid är gagnelig för ettsamhälle, ville
tal. ej i allmänhet bestämdt påstå, ty för detta än-
damöäl behöfs att Gud uppväcker män som bära vitt-
nesbörd om sanningeu, men att den verkligen varit
JT till gagns i länder der den blifvit införd, derpå är
England ett exempel. Ja, men också är England
splittradt i en mängd kyrkliga partier, invänder man,
Sannt; men Elngland har ej haft skada af sina par-
tier; det är deen mäktigaste stat på jorden, hvarifrån
biblar och misssioner utgå öfver hela jorden.
Mag. Rudin. ville, för att framkalla svar, uttala de
farhågor som i allmänhet hysas mot religionsfrihet.
Och först och främst, frågade tal., har ej ett icke
kristligt samfund skäl att frukta den? Skulle ej
Indiens kastinrättning och Rysslands despotism falla
derför? Och det verkligt kristliga samhället, skulle
det ej deraf taga samma skada som en kristlig fa-
milj, der en falsk lärare under husfadrens frånvaro
utsått sina villomeningar? — Mänga saker funnes ju,
ät hvilka menniskorna ej skulle hängifva sig, om de