ej frestades. Men om kristendomen undergräfves, undergräfves ju äfven det borgerliga samhället. Hvarföre skulle då detta ej från sig utestänga, om ej baptisier, ätminstone jesuiter och mormoner? Qväkarne vilja ej bli krigare, men om ett större antal af ett lands iunevånare blefve qväkare, skulle det ej på säådant sätt i farans stund kunna blifva blottadt på försvarare? — Det är sant att de kristna, när de kommit till makten, i sin tur förföljde hedningarne, meu skulle ej samma öfverslag äfven här kunna ske, om religionsfrihet beviljades katolikerna? — Man invänder visserligen, att saaningen alltid segrar, men hiEV iotygar, att villfarelsen lika ofta fätt öfverand. Kyrkouerden Hammar: Det är naturligtvis nyttigt att ett borgerligt samhälle blir befriadt från sädaova skadliga inrättningar soa kaster, lifegenskap m. m. I Amerika t. ex. skall slafveriet säkert förstöra unionen, om ej religionsfriheten gör slafvarne fria. Man kan ej fördrifva ett ondt med ett annat ondt. — Men man vill hindra de falska profeterna att sprida sina villomeningar. Ja väl, om det är möjligt. Men det är ej möjligt. Man straffar. Men hvem är det som straffas? Förföraren eller den förförde? Mördaren eller den mördade? Tjufven eller den bestulneP Den mördade straffas, men mördaren gär fri. Landsförvises förföraren så får han blott fri resa hem till sitt eget land, men den andre slites från hustru och barn. Är detta en kristlig lag? — Men, invänder man vidare, landet skulle bli värnlöst, om ett större antal af invänarne blefve qväkare. England, der qväkarne finnas i stort antal, visar att dermed ej bar någon fara. Qväkarne görs visserligen ej krigsijenst, men betala i stället en dryg krigsskatt. — Men katolikerna? De skola förfölja oss, om de bli en pluralitet af nationen. Men har det gätt så någorstäies? — Försöker man deremot att med väld tillbakahålla dem, då först skola de bli fruktansvärda. Den starkaste armt, som för närvarande utrustas i England, är bibeloch skriftkolportöreroa. Utrustade England mot påfvedömet andra härar, skulle det snart vara förbi med dess makt. — Låt evangelium bli fritt, och påfven må skicka hit hur många jesuiter som helst, skall han dermed föga uträtta. Den 4:e frågan kom derefter under öfverläggning: Möåmne icke inom en kyrka, som saknar sjelfständig representation, det kristliga Ufvet mer eller mindre hindras att uppenbara sin inneboende kraft och välsignelse? Pastor Åkerlund skuile ej lägga så mycken vigt vid en kyrklig representation, om kyrkan vore hvad den borde, men i dess närvarande ställning till staten är en sådan nödvändig. Ståndsrepresentationen hvarken kan eller vill göra nägot som befordrar det andliga lifvet. Den söker tvärtom utrota allt sådant, så snart det ej läter inklämma sig i det gamla skicket. Petter Jönsson i Träslända tyckte att den representation vi nu ha kan vara gudi nog, och att vi ej böra ha en stat i staten. Vi borde be Gud för den vi ha. Kyrkoherden Hammar visade med Englands exempel det förderfliga inflytande som den kyrkliga representationens förening med den borgerliga utöfvar på kyrkan sjelf. Det gifves ingen mera död kyrka än den engelsk-episkopala. Äfven i Tyskland har förhällandet varit detsamma, isynnerhet i Preussen, der de begge varit förenade i konungens person. Det oaktadt hade det vildaste ateisteri inträngt bland de: preussiska folket. Först sedan den gemensamma re. presentationen upphört, hade ett högre lif börjat uppspira. Behöfves äonu ett exempel, ha vi det i värt eget land. Vi böra i sanning bedja för vära riksdagsmän i dessa dagar; de ha ett tungt ansvar ati bära på, både för stat och kyrka. — Den föregående talaren hade dessutom sagt, att ett kyrkomöte skulle komma att utgöra en stat i staten; men då vore ju äfven riksdagen en sådan. Den 2:dra frågan: Enär den lutherska kyrkan Sverige suknar all verklig representation, måste ick kyrkans skiljande från staten anses vara den bästa ut vägen att vinna en sådan?s besvarades, efter ett af styrkande yttrande af kyrkoherden Hammar, med Nej De öfriga tvenne frågorna kommo ej under öfver läggning.