deras sammanhäng, ulan äfven i öfrigt af detta läroämne hemta all den frukt för sin bildning, som detsamma kan och bör gifva? Månne icke fäderneslandets kistoria för detta ändamål borde inom elementarläroverken göras mera tll hufvudsak än den för mnärvarande är f Öfver denna fråga yttrade sig först Prof. Carlson, Undervisningen i historien kan utan tvifvel ställas vida mer ändamålsenligt än nu sker i vära skolor. Man skiljer ej nog mellan detta läroämnes egna. natur och de andras. Såsom omfattande hela menrniskan och stäende på gränsen till konsten lämpar den sig efter ohka uppfattningssätt under olika utvecklingsstadier. Häraf det första felet: Man fäster ej nog afseende på den olika mottagligheten under olika äldrar. I stället att under dess spädare är vända sig till barnets fantasi, sätter man ii dess hand ett torrt och magert skelett, och döddar derigenom sinnet, så att det sedermera ej med friskhet uppfattar händelserna. Man bör derrföre börja med det biografiska eller sagolika, som talar till fantasien, sedan anlita minnet, och på det sista stadiet ej spara att vända sig till diet moraliska omdömet. — Ett annat fel ligger deruti, att läraren alltför mycket litar på lärobokem. Läraren måste här mera framträda, isynnerhet på första stadiet såsom berättande, och äfven sedermera allt framgent. Den tredje anmärkningen rör ett missförhållande som sammanhänger med hela vär litteraturs osjelfständiga ställning till den utländska. Fäder neslandets historia kommer derigenom at: ligga under, och vi se händelserna ur en synpukt, som ej är vär egen. Vår kultur är äfven jemfrelsevis så ung, att vi ej derur kunna få en bild det hela. En följd häraf är att man på mänga stälen uteslutande drifver allmänna historien, men ur wlänsk synpunkt, hvarigenom man förbiser den roll Sverge spelar deri. — Om vid den första undervisningen vigten uteslutande lades pä fäderneslandets historia och den på ett lifvande sätt föredroges, skulle gossen outplån ligt bibehälla de fosterländska intryck som häraf väckts. Först senare, när latinet börjar, bör Gamla historien företagas och isamband med läsningen af detta spräk. Efter Gamla historien kunde den Svenska änyo förekomma, sedan Medeltidens, och först på det alldra sista äret den Nyare tidens. — Mycket öfrigt att önska lemna dessutom vära historiska läroböcker; isynnerhet ville tal. varna för de ibland dem, som äro utdrag ur tyska kompendier. — Säsom ett: medel att stärka undervisningen tillstyrkte tal. att lärjungen vänjes att skriftligen bearbeta sina historiiska insig ter, hvarigenom de tillika vinna i klarhet. I samband med denna fräga yttrade sig prof. Carlson äfven öfver den 77:de: Huru bör em skolkarta öfver fäderneslandet vara beskaffad för attt motsvara behofvet i elementar-läroverken!? Den geografiska undervisningen har i Sinnu högre grad än historien lidit af ofvannämnda missförhäl lande. Man har äfven här hemtat underrättelser om fäderneslandet utrikes ifrån, på samma gång man mest sysselsatt lärjungen med den allmänna geografien. — Detta ämne har framför de flesta fördelen att i äskådningen ha en mäktig häfstäng. En skolkarta är derföre vigtig. Men vi ha ännu ej en gäng en full ständig vetenskaplig karta öfver värt land, mycket mindre en på en sådan bygd skolkarta. — Den bör ej framställa hela landet på en gång, hvaraf de mera befolkade provinserna skulle för mycket sammanträngas, då Norrland ensamt upptager me än hälften, utan sönderfalla i tvä kartor, af hvilla den ena innehåller den norra, cen andra den sölra delen. Likaledes böra de fysiska förhällanderna rams ällas på olika kartor, för att göra bilden redigre och för att tillika kunna genom olika färgläggnig ge begrepp om olika nivä. — Man förebrär svnsken att han föredrar främmande länder framförsit eget, men detta förbiseende af sitt eget lands värde torde till en ej oväsentlig del ha sin grund i den första undervisningen i historien och geografien. Lektor Alander ansäg att åtskilliga händelser ur Medeltidens och Nyare historien kunna sä skildras, att de blifva lämpliga för den första äldern. — Man borde ej heller på detta stadium alldeles utelemna fakta och namn. Tal, hade lätit sina ynggsta lärjungar samtidigt med berättelserna inlära kornungalängden, hvaraf de fått tillfälle att så smäningoom inhemta begreppet om historisk tidsföljd. Lektor Elfving och mag. v. Feilitzen, öönskade att skildringen af den yttre kulturen måtte nmer ingä i den historiska undervisningen och genom 1 berättelser, hvari den afspeglade sig, äfven i den alldraförsta. Den sednare talaren ansäg derjemte, att vextoch djurgeografien, som nu så obetydligt läses i skolorna, men förtjenade stort afseende, borde läras i sammanhang med naturvetenskaperna, och att grunden till dessa lades just genom den. Öfverste Hazelius. Det är en allmänt kind sak att skolkartorna gifva en oriktig bild af värtland. De framställa Sverges bergsystem som ett bemangel, der alla benen hänga tillsammans, Sä ärdikväl ej verkliga förhällandet. Bergen ligga i grupper, som ej ha något sammanhang med hvarandra. Systemet är uppgjordt på grund af hydrografien. Påi vattendelningslinien drar man nemligen: berg, der offta nog endast låga kärrtrakter finnas. Man kallar: äfven vårt land ett högland, då det tvärtom-till sin i höjd öfver hafvet jemförelsevis och till sin största dell är ett lågland. Skolläraren bör fästa sina elevers upppmärksamhet på denna vanställande bild, som kartaan ger. Sedan derefter den 68:e frägan: Vore ddet icke önskligt, att den latinska och grekiska språkunadervisningen måtte behandlas med större likformighet iän hos oss skert. af lektor Rabe, som hänvisade tilll ett af honom öfver detta ämne utfärdadt program, !blifvit med ja besvarad, afhandlades den 82:a frågan: Hvarföre föredragas af naturvetenskaperna vanligen endast botanik och xoologi vid våra läroverk? Aro de väl mera bildande än fysik och kemi? Eller äro de nyttigare?r Mag. Wahrenberg yrkade att, om man verkligen vill en särskilt linie för den reala bildningen, man skall göra allvar af den. Man fär då ej nöja sig med litet botanik och zoologi, utan äfven meddela fysik och kemi såsom vida vigtigare än dessa. Spräken, som på den humanistiska linien hafva första latsen, böra här först i andra rummet tförekomma. ill man en helsobringande bildning på dienna linie, måste man tidigt börja med realvetenskapperna. Mag. Bergius. Så länge studentexamnen finnes, kunna ej fysik och kemi så som de böra meddelas i skolan. — De äro ej heller så passande fför det lägsta stadiet som botanik och coologi, somm egna sig mera för uppfattning med äskådningen. Nybörjaren kunde visserligen inhemta de allmännastee af de förras fenomener, men först på ett högre stadium grundligare. Ellag. Sädbom, lärare i Örebro skola, vitsordade af egen erfarenhet naturvetenskapernas meddelande redan i första klassen såsom särdeles tacksamt. Rektor Rabe. På begge linierna mäste språken anses säsom det hufvudsakligen bildande. Naturveten skaperna ega ej deras etiskt bildande element. Ansåge för öfrigt den reala linien för lika humanistisk som den så kallade humanistiska. Skiilnaden låge endast deri, att den ena hade en mera nmodern, den andra en mera antik prägel. Lektor Elfving ville inlägga en protestt mot rektor Rabes yttrande om språkens mera bildamde förmåga än andra ämnens. I sammanhang med 45:e frågan, om bildningeliniernas förening, redogjorde rektor Sommelius och mag. winckeg af det förfärlivaste larm innunder. medl