STOCKHOLM, den 27 Juni.
Tidt och ofta innehålla utländska tidnin-
ar artiklar om vår politiska ställning, och
inder sednaste tiden har man gått så längt,
tt man betecknat vårt aktiva deltagande i
yostmakternas strid mot Ryssland såsom nära
restående. Vi hafva icke återgifvit dessa
artiklar, emedan de utgått från alldeles orik-
tiga antaganden. Uti ettaf de sednaste num-
rorna af Independavce Belge, hafva vi dock
lunnit en uppsats om Sverge af en pariser-
korrespondent, som 1 allmänhet visat sig vara
ära förtrogen med kabinettspolitiken och der-
före förtjenar uppmärksamhet. Uppsatsen ly-
der sålunda:
Paris den 16 Juni.
Flertalet af tidningar i Paris, London och de stora
tyska städerna hafva sedan någon tid ofta sysselsatt
s Imänheten med Sverges ställning och beslut un-
Cer den närvarande krisen. De hafva framställt
detta land säsom redo att inträda i koalitionen mot
Ryssland, för detta ändamål bedrifva underhandlin-
gar med Frankrike och England, sarht färdigt att
uaderteckna en traktat med dessa makter. Jag här
för min del aldrig för er omtalat dessa rykten,
vare sig att de framställde sakerna säsom mer eller
mindre framskridna, eller att de förkunnade dem sä-
gom mer eller mindre tillförlitliga, emedan jag icke
tycker om att sysselsätta mig med annat än verkliga
fakta eller ock att undersöka och diskutera eventu-
aliteter, dervid jag dock vill uttryckligen framställa
dem säsom sådana samt med förnuft och logik af-
viga sannolikheterna. Men de utspridda underrätel-
serna, att Sverge skulle genast eller ganska snart komma
att verksamt uppträda, hafva under de sednare dagarne
blifvit mer bestämda och uppgifvits säsom mer till-
förlitliga. Telegrafdepescher hafva till och med form-
ligen förkunnat undertecknandet af den traktat, som
skulle förena Sverges stridskrafter med Frankrikes
och Englands. Tiden synes mig således vara inne
att ädagalägga hvad som verkligen är sann.
Jag är visserligen längt ifrån att underskatta styr-
kan och gagnet af den medverkan, som Sverge skulle
kunna egma de förbundna makterna. Vi se i detta
laad ett eldigt, stolt, energiskt folk, en talrik, skick-
lig, väl organiserad, väl disciplinerad, tapper och
kraftfull arm6, en intelligent och patriotisk styrelse.
Vi fiona der äfven bittra minnen, en liflig förtry-
telse, ännu smärtfulla sär, en rättmätig otälighet och
ett rättmätigt begär att få utkräfva vedergällning,
samt en fast tillförsigt om den vigtiga roll som till-
kommer landet i ett allmänt krig mot Ryssland. Men
detta sednare förhållande, hvilket icke är det minstt
vigtiga, är just det som bjuder Sverge den yttersta I:
försigtighet och gör det till en pligt för de förbundna ) i
makter, med hvilka det en dag, då tiden är inne,
kan komma att förena sig, att respektera dess nöd-
vändiga varsamhet.
Jag vill förklara mig närmare. Det geografiska
lige, som under närvarande krig ger Sverge en
särskild styrka och vigt, utgör ock dess fara. Man
vet att Östersjön under några månader kommer att
tlllslutas och länge förblifva stängd för de förbundna
flottorna. Det måste medgifvas, att det i öfrigt är
föga sannolikt det de under innevarande kampanj
hinna utföra sitt värf mot Ryssand. Bör då Sverge
ställa sig i den belägenhet, att, efter den engelsk-
franska flottans afsegling, finna sig utsatt för öfver-
fall af Rysslands väpnade styrka? Skulle dess folks
och dess armåes tapperhet, huru stor den än må vara,
kunna motväga och komma oss att blunda för det
ofantliga uti skillnaden i de materiella resurserna? Skul-
le det icke nedtryckas under antalets tyngd? Vore det
välbetänkt, vore det gagneligt för Frankrikes och Eng-
lands sak, att af Sverge begära detta offer och att
förmä det dertill?
Säkerligen icke. Man får icke brådstörta händel-
serna och gagnlöst förslösa de krafter, som sednare
kunna blifva af det största värde. Först då dess tid-
unkt är inne, skall Sverge inträda i rörelsen, såsom
sterrike och Preussen för närvarande göra det. Ni
torde päminna er, då Frankrike och England för tre
till fyra mänader sedan hade förklarat krig, hurule-
des de otäliga pariser- och londonertidningarne sökte
förmå Österrike att genast förena sig med de tvenne
makterna, förebrådde det bittert, häftigt dess overk-
samhet och hvad de kallade dess otacksamhet, ni torde
påminn er, säger jag, det jag dä lade i dagen, att
jsterrikes varsamhet och bemödanden att vinna tid
ej utgjorde svaghet och obeslutsamhet, utan den af
dess ställning föreskrifna klokhet och försigtighet.
Jag fästade tilibörligt afseende vid de vigtiga för-
khållanden, som gjorde en brytning med Ryssland smärt-
sammare och svårare för Österrixe, än för Frankrike
och England. Jag påstod emellertid, att Österrike,
sombestämdt ogillade Rysslands företag, skulle ovil-
korligen ryckas hän till denna brytning genom logi-
ken i sin politik, genom sin på förnuftsslut byggda
uppfattning af den europeiska ordningens kraf, genom
de tyska intressenas fordringar. Men jag framhöll
tillika, att förutom de moraliska förbåilanden, som
ålade Österrike att försöka ännu nägra sista freds-
bemödandenr, förefunnos äfven skäl, grundade på dess
materiella lige, hvilka icke tilläto Österrike att för-
klara krig lika snart som Frankrike och England. För
dessa sednare makter utgjorde krigsförklaringen det offi-
ciella tillkännagifvandet om rustningar, som några
ader sednare skulle ställa armerna på slagfältet.
För Österrike, hvars gräns sträcker sig längs det ryska
rikets provinser, der de starkaste armåer funnos sam-
mandragna, och längs turkiska provinser, inkräktade
af andra armeer, — för Österrike, som sålunda be-
finner sig i omedelbar beröring med Ryssland och så
att säga inom kanonhäll för detsamma, hade det va-
rit effektift krig redan dagen efter krigsförklaringens
utfärdande. Borde väl Österrike hasta åstad att så-
lunda ensamt bära tyngden utaf ett krig af europeiskt
intresse? Borde Frankrike och England önska det?
Var det icke fördelaktigare för alla; att Österrike vän-
tade tilldess Frankrike och England huunit rycka
fram, d. v. s. att Österrike gaf sig ästad sednare,
för att komma fram samtidigt, så att på detta sätt
alla ansträngningar blefvo kraftigare förenade?
Sådana voro i sjelfva verket både Österrikes och
de förbundna makternas åsigter och besiut. Jag kan
med all trygghet säga er, att de allierade icke blott
utan all orålighet åsägo Österrikes uppskof med sina
rärelser och deremot icke gjorde nägon invändning,
utan tvärtom fullkomligt billigade detsamma och med
förtroende afvaktade att Österrike sjelf skulle bestämma
gränsen derför. Jag kan försäkra er, att den full-
komligaste samdrägt ej en enda dag upphört att råda
mellan de makter, som redan öppet deltogo i kriget,
och det ännu afvaktande Österrike, som för närva-
vande — enligt hvad allt antyder — står färdigt att
i sin tur deltaga deri.
Nåväl, enahanda skall förhällandet blifva med Sverge.
Äfven detta rike utgör en pjes på det schackbräde,
hvarpå emellan Europa och Ryssland utföres ett omät-
ligt och afgörande parti. Men denna pjes skall sät-
tas i rörelse först på det angifna ögonblick då det
kan ske med någon fördel. Liksom för Österrike,
kommer äfven för detta land handlingens dag och
värf.