STOCKHOLM, den 23 Juni. Den brist på stora händelser som utmärkt första perioden af det vestra Europas förklarade krig mot czarväldet, eller rättare sagdt den omsorg hvarmed de allierade makterna hittills nästan undvikit hvarje tillfille till aktift angrepp på sin motståndare, har förledt mången att hysa och uttala den föreställningen att England och Frankrike sjelfva ej hade rätt allvar med sin krigsförklaring, och a:t de i intet hänseende ville utan de tyska stormakterna gå längre, än att de behölle för ögonen möjligheten af en snar fred, med Donaufurstendömenas utrymmande och några bättre garantier för Portens integritet än de som innehållas i de gamla fördragen. De underrättelser som dagens och gårdagens utländska poster medfört vederlägga alldeles en sådan för de vestra muakternas anseende och för framtidens hopp lika kränkande föreställning. Bland de tecken hvaraf man kan sluta till de vestra regeringarnes mening att föra kriget på fullt allvar, utan att låta sig hämmas af tillfälliga motgångar och förluster, räkna vi de märkliga ord hvarmed lord J. Russell nyligen tilltalat sina valmän i Londons City. Efter att hafva uttryckt sin förvissning om engelska folkets enhälliga bifall yttrade den ädle lorden: Men det vill jag säga, att icke någon otillfredsställande fred får s!utas; att vi icke få nedlägga våra vapen förr än vi erhållit full säkerhet; att då vi en gång gjort de stora ansträngningar som skett, och fått våra ögon öppnade i afseende på Rysslands planer — och de öfriga folken 1 Europa likaledes fått sina ögon öppnade — så vore vi de dåraktigaste af dödlige, om vi underskrefve n opålitlig fred, som skulle tillåta vår närvarande fiende att bida sin tid,, tilldess han, genom möjliga misshälligheter mellan andra makter, tilldess han genom någon af dessa makters försvagande skulle finna ett lägligare tillfälle att genomföra sitra afsigter.. Det är en af kronans ledand: minitrar som talar offentligt första gången sedan han, genom sin monarks och sitt lands förtioende, uppsteg till den vigtiga platsen af president i drottningens råd, talande i ett ögonblick då England och Europa väntade att af hans mun förnimma, om det var allvarligt menadt med kriget eller icke. Icke mindre allvarliga lata underrättelserna från krigsteatrarne. En betydlig styrka af den allierade engelskt-franska armåen står redan vid Varna och der framom, några fa dagsmarscher från fienden, och man styrkes genom truppernas rörelser allt mer i den förmodan att generalerna, vid det krigsråd som hölls i Varna, beslutst en gemensam diversion mot den ryska belägringskåren för Siistria, och att s.art nog stundar en afgörande batalj vid Donau. Uuoder tiden antager Österrike en alltmera deciderad ställning. Den förenade flottan, hvilken man hittils förmodat skola usderstödja armerörelserna i riktoingen af Donau, har, säsom det synes, ett ännu vigtigare ändamål, nemligen att kasta på Krim den ej obetydliga landstyrka hon har ombord, och man torde snart nog få höra talas om ett anfal; på Sebastopol, men denna gång från landsidan. I Kaukasien sammanverkear redin Schamyl med de vestra makterna, och snart nog tordäfven i Östersjön stora saker förest:. Den franska flottsn stötte den 13 dennes till sir Charles Napier; i dessa dagar har den förs:a engelska kanonbåten, Pigmy,, för ingen del en pygmå i förstörelsekraft, stött ull den förenade flottan. Det tages för afgjordt att sir Charles ej vill blottställa något enda af dessa skepp för ödeläggelsen af Sveaborgs kanoner, utan att båda eskadrarne, styrande förbi Hogland, ämnade gå direkt på Cronstadt. Vi läste helt nyss i en amerikansk tidning en ko respondensartikel från London, skruven redan den 12 Maj, hvari säges, att Sverige icke skall taga någon del 1 fientligheterna förr än något vigtigt skett i Östersjön, och att de förenade flottornas anfall på Sveaborg skulle blifva signaler till Sverig-s krigsförklaring mot czarväld-t. Utan att lägga mycken vigt härpå, eller ens på vissi haliofficiella tidningar oft återkommand: hänsyftningar på den rol Sverige skall spela, sedan de vestra makterna gjort något som visa att de menat allvar, säger oss en förkänst att detta något numera icke länge låter vänta på sig, och att den långa och blida vårens värme småningom samlat sig till ett äskmoln, hvars hotande innehåll ej linge ken motstå ett i sin förstöring fruktansvärdt men i sina verkningar, vi vilja hoppas det, lifgifvande och välsignelserikt utbrott.