STOCKHOLM, den 23 Juni.
Den brist på stora händelser som utmärkt
första perioden af det vestra Europas förkla-
rade krig mot czarväldet, eller rättare sagdt
den omsorg hvarmed de allierade makterna
hittills nästan undvikit hvarje tillfille till ak-
tift angrepp på sin motståndare, har förledt
mången att hysa och uttala den föreställ-
ningen att England och Frankrike sjelfva ej
hade rätt allvar med sin krigsförklaring, och
a:t de i intet hänseende ville utan de tyska
stormakterna gå längre, än att de behölle för
ögonen möjligheten af en snar fred, med Do-
naufurstendömenas utrymmande och några
bättre garantier för Portens integritet än de
som innehållas i de gamla fördragen.
De underrättelser som dagens och gårda-
gens utländska poster medfört vederlägga all-
deles en sådan för de vestra muakternas an-
seende och för framtidens hopp lika krän-
kande föreställning. Bland de tecken hvaraf
man kan sluta till de vestra regeringarnes me-
ning att föra kriget på fullt allvar, utan att
låta sig hämmas af tillfälliga motgångar och
förluster, räkna vi de märkliga ord hvarmed
lord J. Russell nyligen tilltalat sina valmän i
Londons City. Efter att hafva uttryckt sin
förvissning om engelska folkets enhälliga bi-
fall yttrade den ädle lorden: Men det vill
jag säga, att icke någon otillfredsställande
fred får s!utas; att vi icke få nedlägga våra
vapen förr än vi erhållit full säkerhet; att då
vi en gång gjort de stora ansträngningar som
skett, och fått våra ögon öppnade i afseende
på Rysslands planer — och de öfriga folken
1 Europa likaledes fått sina ögon öppnade —
så vore vi de dåraktigaste af dödlige, om vi
underskrefve n opålitlig fred, som skulle til-
låta vår närvarande fiende att bida sin tid,,
tilldess han, genom möjliga misshälligheter
mellan andra makter, tilldess han genom nå-
gon af dessa makters försvagande skulle finna
ett lägligare tillfälle att genomföra sitra af-
sigter.. Det är en af kronans ledand: mini-
trar som talar offentligt första gången sedan
han, genom sin monarks och sitt lands för-
tioende, uppsteg till den vigtiga platsen af
president i drottningens råd, talande i ett ögon-
blick då England och Europa väntade att af
hans mun förnimma, om det var allvarligt
menadt med kriget eller icke.
Icke mindre allvarliga lata underrättelserna
från krigsteatrarne. En betydlig styrka af
den allierade engelskt-franska armåen står re-
dan vid Varna och der framom, några fa
dagsmarscher från fienden, och man styrkes
genom truppernas rörelser allt mer i den för-
modan att generalerna, vid det krigsråd som
hölls i Varna, beslutst en gemensam diver-
sion mot den ryska belägringskåren för Sii-
stria, och att s.art nog stundar en afgörande
batalj vid Donau. Uuoder tiden antager
Österrike en alltmera deciderad ställning.
Den förenade flottan, hvilken man hittils
förmodat skola usderstödja armerörelserna
i riktoingen af Donau, har, säsom det sy-
nes, ett ännu vigtigare ändamål, nemligen
att kasta på Krim den ej obetydliga land-
styrka hon har ombord, och man torde
snart nog få höra talas om ett anfal; på Se-
bastopol, men denna gång från landsidan. I
Kaukasien sammanverkear redin Schamyl med
de vestra makterna, och snart nog tord-
äfven i Östersjön stora saker förest:. Den
franska flottsn stötte den 13 dennes till sir
Charles Napier; i dessa dagar har den förs:a
engelska kanonbåten, Pigmy,, för ingen del
en pygmå i förstörelsekraft, stött ull den
förenade flottan. Det tages för afgjordt att
sir Charles ej vill blottställa något enda af
dessa skepp för ödeläggelsen af Sveaborgs
kanoner, utan att båda eskadrarne, styran-
de förbi Hogland, ämnade gå direkt på
Cronstadt. Vi läste helt nyss i en ameri-
kansk tidning en ko respondensartikel från
London, skruven redan den 12 Maj, hvari
säges, att Sverige icke skall taga någon del
1 fientligheterna förr än något vigtigt skett i
Östersjön, och att de förenade flottornas an-
fall på Sveaborg skulle blifva signaler till
Sverig-s krigsförklaring mot czarväld-t. Utan
att lägga mycken vigt härpå, eller ens på viss-
i haliofficiella tidningar oft återkommand:
hänsyftningar på den rol Sverige skall spela,
sedan de vestra makterna gjort något som visa
att de menat allvar, säger oss en förkänst
att detta något numera icke länge låter vänta
på sig, och att den långa och blida vårens
värme småningom samlat sig till ett äskmoln,
hvars hotande innehåll ej linge ken motstå
ett i sin förstöring fruktansvärdt men i sina
verkningar, vi vilja hoppas det, lifgifvande
och välsignelserikt utbrott.