ey UINVUAN UCL DGUL DIMVIL TVP qvalt. Sondapgen var vädret lugnt och vackert, men emedan ängfartyget är temligen smalt, bibehöll det dock alltid en viss vaggning. Besättningen ombord var högst artig och förrekommande. Vi kommo till Hull mändags morgon, men mäste invänta floden på e. m, för att komma i land, hvilket skedde under ofantligt skrik och buller. Vära saker afgingo genast på jernvägen till Liverpool, men sjelfva stannade vi i Hull öfver natten. Jag tog en af reskamraterna med mig, för att bese staden, ock drack, tillsammans med honom, en spikum the på ett ställe. När jag hade betalt, blefvo vi allvarsamt tillsagda att dricka ännu en spilkum utan betalning, och då ingen annan råd fanns, mäs:e vi beqväma oss dertill. — Hull påminner genom dess buller och lyx om Stockholm (den största stad jag ännu känner), men husen äro mörka, likasom luften var denna dag. Hvarje emigrant måste för nattqvarter här betala 6 pence och lika mycket för en mugg godt kaffe, med så mycket hvetbröd man vill ha. Vi lågo ganska godt, på simpla bord med madrasser, lakan och täcken. Kl. half 3 på tisdags e. m. suto vi på ångvagnstrainen. Vi suto der ganska bra på träbänken, såsom i en vanlig svensk bondstuga, och hade det rätt roligt. Omkring 20 personer suto i hvar vagn och hade ganska rymligt. Min granne, en beskedlig bondgumma, bjöd mig då och då konfekt och luktvatten. Eogland är mycket, mycket vackert, med sin klafrisaa grönska. Slätter begränsade af höjder, som s:odo gröna, antingen af edlade vexter, eller af löfs:og. Jag hade aldrig föreställt mig landet sä vackert, ehuru det visserligen nu är den vackraste årstiden. Det svenska landskapet är blandadt med så mycket grätt, genom trädesgärden och gärdesgårdar; det engelska är helt grönt genom häckar och rotfrukter planterade på trädena. Vi foro äfven genom bergiga trakter, ja, genom sjelfva de löfklädda bergen; på ett ställe räckte en sädan fart genom bergstunneln 6 minuter. — Landet är mycket tätt bebygdt; på vissa trakter så tätt, att det hela ser ut som en sammanhängande stad med gröna täppor och träd. Åtminstone ser det sä ut, då man flyger fram påjernvägen. Vi framkommo till Liverpool kl. 10 på aftonen. Jag räkade der genast nägra svenskar, kontorister från Carlstad, som legat här en tid oeh ämnade sig till Californien. Med dem var en ungrare, som genom sina vackra och lifliga drag skiljde sig skarpt från engelsmännens alfvarsamma plumpuddingsansigten. Ibland ser jag amerikanska sjömän i röda trö jor och med frimodiga, glada och vackra ansigten, men också fula, gement fula mulatter. På ett ställe såg jag några skottar i sin nationaldrägt, spelande på säckpipor. — Här ligga hundratals tyskar, som prata orimligt och åro mycket häftiga, såsom då de t. ex. få vänta på maten, Dä skrika de och väsnas så, att svenskarne blott se på dem och skratta. — Svenskarne, som ligga här, äro lugna och stadiga, och de svenska qvinnorna, sjeli(va mycket snyggare och tystare än de tyska, bjelpa till med diskning och dylikt. De hålla sin morgonbön tillsammans, och sjunga då alla som i en svensk kyrka. — Det är en fägnad att se den svenska allmogen ibland andra nationers. De se sä hyfsade ut, höfliga, men stela och tysta. 1 morgon — det är söndag i dag och vi ha säledes väntat snart en vecka — gå svenskarne troligen ombord, ehuru fartyget kanske ej går förrän om onsdag. Kosten, som här bestäs emigranterna, är i mitt tycke icke att klaga på, och jag har ej heller hört att nägon gjort det, men den tyste svensken säger icke mycket, om man ej frågar ut orden af honom. Emedan här är så fullt med tyska emigranter, hafva madrasser ej kunnat anskaffas ät svenskarne, men de klaga dock ej. Jag har blott hört en enda, en sorts herrekarl, för öfrigt mycket hygglig, finna det tråkigt att ligga på bara golfvet. — Emigranternas rum äro vackra, ljusa, med frisk luft, hvilket är en hufvudsak. -— Några närmare deitaljer om huru emigranterna hafva det här, skall du få i nästa bref. Jag har begagnat den tid jag legat här, att se mig litet omkring på den engelska landsbygden i grannskapet af Liverpool och betrakta jordbruket härstä des, och jag kan ej nog beundra bäde landets skönhet och jordbrukets fullkomlighet. Jag har sett lor ders boningar och arrendatorers, större och mindre. Den engelska arbetaren är mycket lik den svenska, men starkare till kroppen och härdare i sitt tal. Jag talade långa stunder med dem och besvarade deras nyfikna frågor om Sverge. Somliga arbetare på me delmåttiga farms voro höfliga och muntra; på andra ställen voro de räa och oborstade. Pa Lordsresidenset Klockstet Hall rädde en faslig lyx i stall och ladugårdar; till och med hönsen hade gaslysning, men der sågo arbetarne mest trasiga och tryckta ut, alldeles som på stränga herregårdar i Sverge. Deremot mädde hästarne som herrar, ty de hade hvar sin ora kammare och uppassades af storväxta, välklädda drängar, som frustade på halmen, dä de rörde om siröet ät hästarne, ett bruk, hvars mening eller nytta jag ej förstär. — Parken omkring lordens egendom är utmärkt skön; fria, öppna platser, med den fri skaste grönska, omvexlade med stora partier af nä stan ogenomtränglig löfskog. Jag såg der en tjäderhöna eller hvad det var och visade en jägare, som jag mötte, på henne, men han brydde sig ej derom, utan sade bara att det var vackett väder, något som engelsmännen gerna tala om, äfven dä man förut ej tilltalat dem. Jag gick vidare till Isrd Derbys präktiga ställe och såg harar springa orädda omkring i det höga gräset. När jag kommit längt in i den täta parken, på den kolsvarta vägen, träffade jag på en grind, som var stängd. Efter gammal svensk vana ville jag klifva öfver, men hindrades af en qvinna, som bodde i grindstugan bredvid. I detsamma kom en kärra körande och på den två feta karlar och en polisbetjent med n:o 198 på kragen. När han fick höra, att jag ämnat klifra öfver grinden, tog han mig fast och underrättade mig att det ej var tillätet at: gå in i parkerna. Fastän jag ej bestred den saken, ville han dock ej lemna mig i fred, emedan han trodde mig vara en kringstrykande tjuf eller något dylikt; särdeles bade ban mycket att göra med min ylletröja, som jag bar lös under rocken. — Jag visade mitt pass, men som det var på svenska förstod han det ej. En papperslapp, på hvilken de latinska namnen på nägra gräs voro upptecknade, gjorde honom dock mesta bekymmer. Efter länga öfverläggningar med folket i grindstugan om hvad man skulle före:aga med min underliga person, gingo vi in på ett bättre ställe, hvars innehafvare kallades kap ten. Jag infördes i ett mycket vackert rum, bygdt som en kajuta, med fönster i taket, och satt der medan poliskonstapeln visade mina papper för kaptenen. Efter en stund blef jag inkallad till damerna, snyggade mig bäst jag kunde och inträdde under qväfd. skratt. Här begapades jag af kaptenen och haus fruntimmer säsom en person af mycket högre rang är de. För öfrigt voro de ytterst artiga, älskvärda och belefvade i sitt bemötande mot mig. Kaptenen afrådde mig frän dylika utflygter åt landet, ursäktade poliskarlen och bjöd mig ett glas öl till afsked. Utan detta lilla äfventyr hade jag ej fått se en enk landtlig invterieur, hvilken jag här faon högst samt ytterst proper och nätt. Nar jag skiljdes från poliskarlen var han mycket ödmjuk, och fragade mig ilera gånger om vi voro vänner. Jag var nu minst 7 engelska mil från Liverpool och det var snart mörkt. Då jag gått en 3 å 4 mil hemät, frågade jag en qvinna, som bar en skinka under armen, huru läpvgt det var igen, hvarvid hon blef så förskräckt, kt hon tog till fötterna och sprang. — När jag ändteligen kom fram till Liverpool, var här full karaeval, ty det var lördags afion. — Ett par knecktar i röda ackor ha velat värfva mig till soldat. — — Mera en annan gång. Mu SO må matt ps rn a — Klappandarne och de dansande borden i iumerikanska senaten. Den 17 sistl. April ysselsatte sig Förenta staternas senat med en petiion rörande detta ämne, hvilken var försedd med 5.000 underskrifter, och hvaröfver en komrtittå afifvit ett mycket vidlvfiigt betävkande. Det heter i jetitionen: Fysiska och audliga fenomener af hemlig