Rektor Dahm ansåg allt systematiseraltunte ar frin gionen, äfven på skolans högre stadier, förkastligt. Det vore ett systematiskt sätt att utsläcka och di a det religiösa sinnet. Ansäg, i likhet med den föregående talaren, uppgiften att skrifva kyrkobistoriska berättelser mycket svår, men fann ej den af honom påpekade stöteklippan så farlig. . Öfverste IHazelius såg i sjelfva uppställningen af frågan den bästa vederläggning. på dem af en talare yttrade farhåga beträffande kättarnee. Det heter nemligen der, att dessa berättelser sskulle framställa, huru det kristliga troslifvet uppernbarat sg i adfruktiga menniskors tänkeoch handliringssätt. — I afseende på svårigheten att skrifva sisådana läro. böcker, vore den visserligen stor, men misslyckandet ej så mycket att befara på denna väg, , sedan man så grundligt misslyckats på den andraa. Talaren nämnde särskilt Neanders De första stna århundradenas historia, som ett bevis på möjljligheten att lösa denna uppgift. Rektor Westerlund. Det är på denna vväg möjligt att gå vilse åt tvä håll: Förståndets eller hjijertats. Det ena slaget af undervisning blir ett torrt schematiserande, det andra ett framlockande af ettt snart försvinnande känslosvall. Man kan värma ooch lysa på en gäng. Den bästa religionsundervisnitng är den, som tillika är den klaraste och redigaste.. Den verkar på öfvertygelsen. Sä gör ej ett blott: känslosvall. Allmän sammankomst den 20 Juni kl. !, 1 e. m. Sedan de båda referenterna redogjort för hvad som under förmiddagens lopp varit föremål för diskussion 4 hvardera afdelningen, anhöll doktor Grähs, som ej haft tillfälle att vara närvarande vid föregående dags allmänna sammankomst, att det nu mätte tillåtas honom att yttra nägra ord i sammanhanng med den fråga som då förevar. Detta beviljades, I hvarför doktor Grähs erhöll ordet och yttrade sig vungefär sålunda: — Den fräga, om hvilken jag här ämnar yttra några ord, nemligen frågan om luftitvexling, är en af de vigtigaste i hela sundhetsläran och bör säledes med all värma omfattas af alla somm intressera sig för det uppväxande slägtets väl. En viss qvantitet ren och frisk luft utgör ett nödvänndigt vilkor för blodets förändring i lungorna, ett nöddvändigt vilkor för det animala lifvets beständ. I ssamma mån som osunda gaser inkomma i lungorna, iisamma mån mäste sjukdomar alstras. Men lungornna exhalera sjelfva en förskämd luft och andra ämnnen, hvilka, om de äter inkomma, måste verka som aandra giftiga gaser, och detta desto mera ju mindre Idokalen är i förhållande till antalet af de personer somm deruti vistas. De rapporter, som frän England! och andra länder inkommit öfver koleraepidemiens härjningar, meddela oss sådana fakta, att man måstite brinna af längtan att i detta hänseende nägonting bättre må göras. Ett af dessa fakta är följande: Då koleran sednast hemsökte London, utbröt hon samtidigt i tvenne närbelägna skolor, af hvilka den ena var en flickskola, den andra en skola för gossar Båda vero af ett alltför inskränkt utrymme i förhållande till det stora antal barn som i dem funnos, för att luften skulle kunna bibehålla sig tillräckligt frisk (i flickskolan utgjorde den luftqvartitet, som kom på hvarje barns lott endast 60 kubikfot, då det likväl är kändt, att ej mindre än vid pass 230 kabikfot frisk luft behöfvas i timman för hvarje individ, så vida luften skall bibehållas sund). Koleran angrep försi flickskolan. Af 6t barn insjuknade 34 och 23 dogo Gossarnes lokal var vida sämre, men de hade haft det okynnet att slå ut några fönsterrutor och hade denna omständighet att tacka för lifvet; högst fa sjuknade och ännu färre dogo. Olägenheterna och Pristfälligheterna i afseende på luftvexIng finnas ingenstädes i högre grad än i skolor och gymnasier, sådana institutioner, som hafva tll sin uppgift att utbilda själens och kroppens förmögemheter. Jag finner det derföre högst önskligt och beböfligt att man anskaffar bättre skolhus och skolllokaler, och detta ej blott för barnens skull, utan äffven för lärarnes, som der insupa ett långsamt, meen säkert tärande gift. Hvad har man hos oss hittillls gjort för att tillämpa ventilationen? Föga ellerr intet. Af mag. Siljeströms förtjenstfulla skrift ODm skolhusen oeh skolmaterielen imhämtar man att ldufttillgängen i skolorna i medeltal är 5 å 6 gånger: mindre än hvad den borde vara för att uppfylla deen allmänna sundhetens fordringar. Talaren hemställdde om ej en sanitär undersökning borde anställas med1 afseende på Stockholms undervisningslokaler, samt föörslag uppgöras öfver hvad härutinnan skulle kunna äästadkommas utan alltför stora kostnader. Man borde2 vända sig till någon skicklig arkitekt eler civilimgeniör med uppmaning att utarbeta modeller till b ggnader, äfvensom premier utfästas åt den som kunde utfinna tjenliga ventilationsapparater för de gamla skolhusen. I sammauhang med en till mötet inlemnmad skrift, som i temligen mörka färger framställde böngöringen i skolan och den ringa andakt, som dervid skulle vara rådande, hade rektor Cedervall franmställt en så lydande fråga: Hvad bör göras för att vid skolanss bönestunder väcka och underhålla den andakt som sakens vwigt kräfver?s Denna fräga före ogs nu till diskussiopn och yttrade sig deröfver följande: Rektor Cedervall ansäg andakten vissserligen icke vara sädan den borde vara, men kunde likväl ej se saken så mörkt som författaren till den inlemnade skriften gjort. 1 det fallet skulle lärarne bra mycket försumma sin pligt. Dervid bör man ej heller förgäta att en skilnad måste göras mellan de större och de mindre läroverken. Vid den skola der tal. är lärare äro alla lärjungarne ganska unga, och man kan icke af dem begära det allvar, som man eger rätt att fordra af dem som äro i en mera framskriden älder. Talaren hemste2llde om det ej vore nödvändigt att ett par gänger i veckan en half timme egnades ät bibelförklaringar, ej blott uppläsning af ett eller annat kapitel. Det är godt och väl att bibeln uppläses, men den behöfver ock förrklaras. 1Läraren eger då ett godt tillfälle att läggaa barnen ätskilliga vigtiga sanningar på hjertat. Rektor Westerlund. Vid det läroverk, , der talaren är anställd, finnes ingenting att klaga ööfver i detta hänseende. Förr hade det visserligen vgarit åtskilligt att anmärka; lärjungarne samlades dä iccke i gemensamt rum till böngöring, utan denna gidck sä till att de stannade qvar i sina klasser och rman uppslog blott de luekor som för detta ändamääl funnos på dörrarne mellan de särskilta rummen. Detta är nu förändradt. Bönen räcker en half timme, ett kapitel i bibeln uppläses och en kort förklaring göres öfver det upplästa. Om aftnarne officiera de lärare som äro qvar, och böngöringen bestär då af en kort bön med en psalmvers före och en efter. Lektor Elfving. Klagan öfver att urgdomen icke med uppmärksamhet deltager i böngöingen, torde väl ej vara så allmän. Om läraren som förrättar bönen tillhäller dem till uppmärksamhet och föreställer dem bönens värde, bör väl rättelse häruti kunna ske. Är det ej tillräckligt, så mäste :lärjungarne i allmänhet icke vara vana att iakttaga stiillhet och uppmärksamhet. Vid talarens läroverk är vanligen religionsläraren närvarande vid bönestundeerna. Önskligt vore att så mänga som möjjligt af lärarne vore närvarande vid bönestunderna, för att ät bönen ge tillbörlig helgd. Dock bör det ej kunna fordras af andra än sådane lärare som antingen bo på stället eller lösa för tillfället. — Bönen bör alltid göras så kort som möjligt. Rektor Sommelius instämde med d föregående, hvad Lunds katedralskola angär: hvarlen han eller hans medlärare hade i detta härseend: haft nägon anledning till klagan. Magister Zweigbergk menade, att det vore ingenting bevändt med barnens böner, om de ej lärde att sjelfva komponera ny text för hvarje tillfalle. Derjemte böra de skickas till läsarne, ty inga andra än dessa kunna rätt bedja. Hos dem ätföljas bönerna af riktiga störtfloder af tärar. (Forts. följer.) —— I sammanhang härmed få vi rätta några origtigheter som influtit i referattet för några rektor Gumeelii yttranden vid s:ammankom