STOCKHOLM, den 13 Juni. Den kungliga propositionen om tryckfrihetsförordningens uteslutande ur antalet af Svea rikes grundlagar, för att med undantag afen intetsägande fras i regeringsformen nedsättas till rangen af allmän lag, är en handling af så utomordentlig betydelse, att vi, äfven med fara att trötta några läsare, måste dertill återkomma. Vi skola i dag närmare betrakta frågan ur en synpunkt, hvilken vi hittills endast i förbigående berört. Hvad är tryckfrihet? Är den endast en yrkesrättighet för individen, liksom rättigheten att göra skor eller idka annat handtverk? Om så är, så är det visserligen tillräckligt att denna, liksom hvarje annan borgerlig närings utöfning, är skyddad af den allmänna lagen. Också hafva de, som här i landet gå maktens ärenden, städse bemödat sig att vilja frånkänna den offentliga pressen all högre betydelse än framläggandet i tryck af någon skriflysten menniskas enskilda tankar, åsigter och önskningar. Denna uppfattning af pressen, förberedd genom idkeliga bearbetningar från den halfofficiella sidan, finna vi till fullo uttalad i den kungliga propositionen. Kongl. Maj:t synes hafva med tryckfrihet förstått ingenting annat än rättigheten för den enskilde att utöfva en yrkesverksamhet, utan hinder af föregående censur och utan att kunna lagligen straffdömas förr än hans skrift blifvit af jury förklarad stridande mot viss lag. På detta sätt är också pressen i Frankrike och Preussen temligen fri, och franska konstitutionen af 1852 uttala till och med uttryckligen dess frihet såsom grundsats. Att deremot tryckfriheten är en rätt ej blott för den enskilde att yttra sina tankar i tryck; utan fastmel en rätt för samhället att se alla sina vigtiga frågor offentligt diskuterade, och således en af de väsentligaste garantierna för samhällets frihet och grundlagarnes upprätthållande, det är något som våra allvarsamma statsmän, visligen akta sig för att omtala, ehuru, eller kanske rättare sagdt, emedan de inom sig så väl veta det; och skulle alla tio konungens rådgifvare verkligen vara enfaldiga nog at icke. veta det, så är deras skuld endast si mycket större. Tryckfriheten är samhällets rättighet, de konstitutionella samhällets dyrbara och oaf. ytterliga rättighet, att se offentliga handlinga: framlagda, alla sina angelägenheter offentlig behandlade, att veta förvaltningen i alla gre. nar, representationens öfverläggningar och beslut, lagskipningen i alla instanser, samt all: öfriga angelägenheter af sumhällig vigt vare med uppmärksamhet följda och kontrollerade af den allmänna pressen. Om denna rättighe för folket, att icke behöfva sitta i mörkret utar kunna följa och bedöma de allmänna ärendena: ledning, kontrollera sina representanters åtgöranden och rättvisans skipande genom domsto: arne, erhålla kännedom om landets ekonomi: