mjukad vid tanken att se sig utträngd af en
i hans ögon så obetydlig medtäflare.
Ja, upprepade frun, som märkte att hon
funnit rätta medlet att uppegga Gregers ifver.
Han vet väl att Jens hvarje natt skjuter bort
djuren för oss, utan att någon förhindrar det.,
Nu kunde Gregers icke längre hålla sig.
Flan sprang upp från bänken, hans ögon gni-
strade och han ropade med skälfvande stäm-
ma:
Frun må gerna gräla på mig, så mycket
hon vill, efter hon är mitt herrskap; jag måste
finna mig dervid; men hon må ej säga att en
så eländig stackare, som Jens Undermåling,
skulle kunna bli min efterträdare och jägare
hör på gården; det är mera än jag kan tåla.
Så smrt jag får äta upp den här lilla mat-
biten går jag straxt till skogen, och finns der
blott så stort stycke vildt, att ett hagel kan
fastna deri, skall jag lemna ned det i köket.
Antingen skall det ske, eller skall jag lemna
min plats.n
Ja min goda Gregers,, svarade frun leen-
de, låt se att ban gör sig besvär, så går det
nog. För han hem ett stort och vackert djur
åtminstone till morgon middag, skall jag skaffa
honom en glad mårtensafton, hvarom icke må-
ste vi väl skicka bud till Undermå!ingen.,
Då Gregers vandrade tillbaka till skogen,
vittrade de djupa rynkorna i hans panna och
de hårdt sammanbitna läpparne om den för-
ödmjukelse han lidit. Han förde gårdsförval-
tarens hund med sig i ett koppel, ty hans
egen började blifva gammal.
Nära intill skogen laddade han sin bössa,
och frågade alla han mötte om de sett nå-ot
djur. Solen brände denna förmiddag ovanligt
hett. Sedan de framkommit till skogen, fick
hundlen upp ett spår, och det dröjde ej länge
innam en räf sprang fram mellan buskarne.
Men som jagten denna gång gällde en ädlare